Välkommen att tassa in...

God vän är alltid välkommen!







tisdagen den 30:e november 2010

Matte - en fisksmugglare?

Den här påtvingade inomhusvistelsen verkar få följder. Jag börjar få fler och fler kattungeliknande drag. Matte har undrat om det kommit en ny katt i mitt hus, men det är ju bara jag, Gustav! Det ser hon väl?

  
Det här är inget bus, matte, jag är en prydnad!

Jag har börjat hoppa upp på platser jag aldrig varit på förut. Bland annat hyllan ni ser här ovanför. Den är ganska högt uppe, ovanför en bänk som Puff proklamerat som sin. Eftersom jag tuffat till mig litet, struntade jag i hennes påstådda ägorätt, och fortsatte sedan vidare uppåt. Det var ganska mysigt där uppe, men alldeles för belamrat med onödiga prylar. Hittade till slut en plats, precis lagom för en välväxt katt.

Igår, när matte satt framför datorn och inte såg mig, passade jag på att utforska diskbänken och diskhon. I hon kunde jag nosa spår av någon fisk. Undrar just hur det kunde komma sig? Det är tydligt att detta område måste bevakas mer intensivt, så att matte inte kan smuggla undan fisk utan vår vetskap.

Idag höll jag nästan på att retas litet med Puff, men i sista stund ändrade jag mig. Det slog mig helt plötsligt att ena tassen var helt otvättad, så det fick prioriteras. 

Idag har jag varit ute två gånger, trots tio minusgrader. Jag stålsatte mig, och stannade kvar utomhus i säkert åtta minuter varje gång. Kände mig som jag borde haft tapperhetsmedalj.

måndagen den 29:e november 2010

Ska vi ha det så här?

Det är ganska enkelt att sammanfatta den här helgen. Så här:
 Brrrrrrrrrrrrr


 Ibland känns fyra tassar som i mesta laget

Det måste ha gått snett nånstans när jag uppgraderade min päls, för den räcker inte alls till för att hålla kylan tillräckligt borta. Matte insinuerar att jag håller på att bli gammal, men jag lyssnar inte på det örat. Dessutom stupar hennes teori på att Piff nästan helt vägrar tassa ut, och hon är ju tre år yngre än jag. Hur som jamat, så har det mest blivit fåtöljliggande framför brasan hela helgen.

Fast på söndagen kom minisen hit. Han lät. Högt. Varje gång ilade jag till honom, och frågade vad jag kunde hjälpa till med? Tyvärr förstod jag inte alls vad han svarade. Jag uppfattade ju att han var ledsen, och det gjorde mig också bekymrad. Jag gjorde det enda jag kunde, stannade hos honom tills han blev tyst. Hade fullt upp med detta arbete någon timme. Matte var ganska stolt över mitt engagemang. 

Idag har det varit riktigt eländigt ute, för det har blåst som bara den också. Inte ens alldeles tjockt med fjäderstekar i olika storlekar under deras matställe var tillräckligt lockande för mig att tassa dit. Ska vi ha det så här i flera månader?  Tanken känns ganska deprimerande, jamar jag.

fredagen den 26:e november 2010

Man tager det man haver...


Här ser ni vassaste jägar'n i byn
med koncentrationen på topp
och den skarpaste syn
ge er, kryp, det finns inget hopp!


Jag är ju strängt tillsagd att sluta frekventera lunchrestaurangerna, men som tur är, har ingenting nämnts om andra jaktbara byten, som spindlar och så. Visserligen inte mycket till käk, men här gäller det att inte låta jaktförmågan rosta igen. För det jamar jag bara, inte tänker jag låta lunchställena stå obesökta till våren, när de får in de läckra smårätterna!


Fast *harkel* om sanningen ska fram...det blir nog mest fönsterjakt just nu.


Med eller utan jakt, önskar er alla en fin helg. Jag tycker det verkar arta sig bra. Matte har placerat ut leksaker till oss litet varstans. Det kanske ni också har fått? 
Vi tassas på måndag!




torsdagen den 25:e november 2010

Jag slapp inte undan

Till slut hittade det hit, det vita. Det kom smygande i natt, och överrumplade oss medan vi sov.



Neeej...inte nu igen!
*vänder på tassen och går in igen


Tröstäta? Va' e're för fel på de' då?

Jodå, jag var faktiskt ute en sväng sedan. Matte for iväg med husse, som skulle till norra landet igen. När hon kom tillbaka, var jag just på kontroll i utkanten av Mitt Område. Fick världens fart, men hann ändå inte i tid för att hälsa henne välkommen. Ännu värre var att hon redan hunnit in! Och jag som var så frusen...

Just då öppnade hon dörren igen. Ni skulle sett mig då! Trettio meter på sju hundradels sekund, inklusive en rejäl sladd när jag rundade trapphörnet. Absolut nytt, personligt rekord.

Efter det aktade jag mig för att tassa ut. Vågade inte lita på att hon skulle öppna dörren en gång till.

onsdagen den 24:e november 2010

Fick ett utmärkt tips av Kattson

Kattson kom med ett jamarbra förslag i måndags. Hon tyckte att jag skulle skaffa mig en skärmmössa och en käpp. Mössan för att verka tuff, och käppen för att kunna peta till Piff och Puff när de nosar sig. Alltsomoftast, alltså.  Jag blev direkt väldigt entusiastisk över idén.

Bara för att ta ett exempel på vilket behov jag har av att inge respekt. I morse ville det sig så illa, att nöden var mer akut än tiden som fanns för att hinna ut. Lyckligtvis var min låda inom tasshåll, och jag fick uträttat mitt ärende. Problemet uppstod när jag skulle ut därifrån. Ut från lådan, alltså.

Det tillhör ju inte vanligheterna, att jag befinner mig där inne. Förmodar att Puff trodde, att det var ett monster, som krafsade runt där. Hon stod avvaktande utanför, och när jag kom ut skrek hon på hjälp, varpå Piff naturligtvis kom sättande i full fart. För en gångs skull slapp jag påhoppning, de nöjde sig med att sitta och morra utanför toadörren.

Jag valde att stanna kvar där inne. Något har man väl lärt sig med tiden? Sedan kom matte och körde bort tjejerna, och sa åt mig att komma ut. Det är faktiskt ett elände att en katt inte ens kan få uträtta sina toalettbestyr i lugn och ro.

Jama om att jag behöver både skärmmössa och käpp!

tisdagen den 23:e november 2010

Och så strääääck!

Nu när vintern närmar sig, eller redan är här för vissa, vill jag påminna om min kurs i Mjaoufulness.

Ofta blir det ju så efter ett tag, att man trappar ner, och till slut lägger man helt av med övningar. Men när vinterkylan isar ner pälsen och frosten lägger sig på morrhåren så att de hänger som lod rakt ner, ja, då är det extra viktigt att musklerna hålls smidiga. Tassa aldrig ut utan att ha värmt upp först, till exempel med några rusningar genom hallen eller annat lämpligt utrymme. Gärna med en extra knorr, som att sparka ihop mattan till en trivsam hög. 

Om du tittar igenom steg 1 av kursen, så är det särskilt en sak jag vill trycka på: stretchingen! Den är verkligen extra viktig när det är kallt.



 När du tror du stretchat klart... 

stretcha litet till!!
















Förresten är vi minst två katter, som är inne på samma tanke. Även Nea påjamar vikten av att vi håller oss i form. Hon har också kattups på sitt program, en jättenyttig övning! Rekommenderas varmt!


Och, när vi ändå är inne på ämnet friskvård, kan jag inte låta bli att undra: Hur går det för er som skulle börja med tandborstning? Vill minnas att någon hade leverpastejtandkräm...Var det gott? Hur gick det sedan?? Håller ni fortfarande på?
 

måndagen den 22:e november 2010

Skulle läst det finstilta

Det är ju bara så typiskt! Precis när jag började komma in i min nya roll, eller rättare jamat, började hitta mitt rätta jag, så gick allt upp i rök.



*suckjam*...där for den pälsen...
Jag borde förstås fortsatt att läsa det där som stod längst ner i formeln, men hur kul är det, när man just kommit över världens trollformel? 
Framåt kvällen kände jag hur det började liksom sticka i pälsen, och på några ögonblick försvann hela min rustning som en rök ovanför huvudet. Så nu är allt som vanligt igen...Fast ändå inte riktigt! Man kan ju faktiskt låtsas att man har på sig förklädnaden. Så mycket att man nästan tror på det. Då kanske andra också tror på det ?? 

Här har det varit icke-utetassarväder hela helgen. Jag uppoffrade mig till slut en stund på lördagen, för Piff totalvägrade att vara ute.  På kvällen kom min favoritgranne och hälsade på mig. Han fick låna min fåtölj, när han och husse satt och kollade boll på teve. Villkoret var givetvis, att jag fick sitta i hans knä under tiden. Det var trevligt att träffa honom igen, det var första gången sedan jag var sjuk.

På söndagen satte husse upp fågelrestaurangen, det är en premiär som man inte ska missa. Både Piff och jag har ju ett genuint fågelintresse, så vi blev förstås tacksamma över att detta kan utövas aningen lättare nu. 

Idag har det också varit ett gränsfall beträffande utejobbandet. Eftersom Piff åter arbetsvägrade, tog jag några rundor. Tror snart jag måste höra med facket om vilka villkor som gäller vid utearbete? 
 

fredagen den 19:e november 2010

Jag hade en gång en dröm...


Raouwww....nu blev ni allt rädda, va?? Jag har tuffat till mig i natt. Har funderat hit och dit hur jag ska få Piff och Puff att fatta saker och ting. De måste sluta med att uppföra sig som om det var de som bestämde här i huset! Dessa ideliga åthutanden från deras sida är aningen enerverande. 

I natt fick jag en idé. När alla andra låg och sov, slog jag på datorn och tassade in "förklädnad" på vår hemliga sökmotor Myahoo. Efter en stunds letande hittade jag precis det jag sökte. Studerade formeln noga, och skred sedan till verket. 

Jag kan inte så här direkt avslöja detaljerna, det skulle vara förödande om de hamnade i människors händer. Så mycket kan jag jama, att det handlar om ett visst antal tasstramp i olika riktningar, svansresningar och vissa speciella jamanden. Tur att jag var ensam i rummet! 
Efter att ha utfört allt till punkt och pricka, var det bara att sätta sig och vänta. Man måste nämligen vara beredd på att det kan ta en stund innan något händer. Hann nästan somna till, när jag helt plötsligt såg några mörka fläckar dyka upp. När det väl börjat, gick det ganska fort. Det  kändes magiskt att sitta där och se pälsen förändras mer och mer. Nu bara längtade jag till morgonen, när jag skulle få visa mig för Piff och Puff.


Nu måste jag bara klura ut hur man gör för att allt inte ska blekna bort? 

Önskar er alla en härlig helg trots eländigt väder. Vi tassas igen på måndag!

torsdagen den 18:e november 2010

Jag såg litet fel

Idag hände något lika trevligt som oväntat, jag fick  nämligen tassa ut en liten stund! Först fick jag ett nytt halsband med en massa dingel på, så det låter som en mindre slagverksorkester när jag kommer, och sedan öppnades dörren. Precis när jag stack ut nosen, såg jag svanstippen av en okänd katt försvinna bakom husknuten. Typiskt att de ska ta sig friheter när jag varit indisponibel, tänkte jag, och rusade efter.

Dessvärre visade det sig, att den presumtive inkräktaren var Piff, och hon blev högeligen upprörd över mitt misstänkliggörande. Såpass att hon surade och fräste, till och med när vi kommit in efter en stund, och det sedvanliga tvåkattspåhoppet på mig var ett faktum. Puff lierade sig givetvis direkt med sin syster. Jag bara lade mig ner, och visade vit flagga. Sedan gick matte och sprayade feromoner i alla rummen, och efter en tag infann sig det stora lugnet igen.

Jag var alltså ute, men det blev inte så länge, för det var faktiskt inte så skönt som jag trodde. Tydligen är det meningen, att jag ska få ta ett litet arbetspass varje förmiddag. Jag tror att det kommer bli riktigt bra. Efter avpatrullering känns det inte som någon större uppoffring att vara inne. Det är  till och med skönt att få vara inne och ligga framför brasan sedan.

onsdagen den 17:e november 2010

Så fel det kan bli. Fast mest hade hon rätt!

Eftersom jag inte hade något särskilt för mig, gjorde jag matte sällskap idag också när hon cyklade. Det gör hon i gästrummet, och där finns också min sköna säng med gosefilten.

Medan vi höll på med våra sysslor, lyssnade vi på radion. Jag spetsade öronen, för det pratades angelägna saker, nämligen katter. Människor ringde dit och frågade hur de skulle göra det bra för katterna, och så svarade någon, som tydligen visste mycket om oss. 

Det mesta var vi helt överens om. Hon sa till exempel att man aldrig, aldrig ska skälla på en katt, bara berömma den. Mera tveksam är jag till påståendet att katten bara ska ignoreras om den står och jamar, eller så. Om den står och jamar vill den väl något viktigt, och ska åtlydas? Undrar just hur hon tänkte där?

På plussidan fanns också uttalandet att katter är smarta djur, och att katten bestämmer alltid (nästan) över hunden. Alldeles korrekt och utmärkt! 

Det var en sak, som jag inte förstod vad hon menade. Hon pratade om "ägare", och fick det att framstå som om det fanns någon som ägde katten?? Jag måste ha missuppfattat det hela? Hon måste väl ha menat människornas ägare = katten? Av misstag använde hon nog fel ordföljd, bara.


Ganska nyligen har man kommit på varför vi spinner, när vi mår dåligt. Spinnandet ökar blodcirkulationen och påskyndar läkningsprocessen. Det tog tid för dem att komma underfund med det! Vi har ju vetat det sedan urminnes tider!

När vi precis hade lyssnat färdig på kattprogrammet, hörde jag ett underbart ljud från köket: klirret, när våra godistallrikar togs ner. Husse hade varit på fiskaffären och köpt vitfisk! Och nu, kan jag jama, smakade vitfisk underbart gott igen. Tänk att jag inte ville äta det för en vecka sedan?


Har varit ganska nöjd med att vara inne idag. Jag har frågat mina människor några gånger, om det är tänkbart att få tassa ut, men jag får nog vänta tills dövsjukan har gått över. För jag hoppas, att de inte gick på det där med ignoreringen?

tisdagen den 16:e november 2010

Första hela dagen hemma

Min första hela dag hemma. Sov ganska länge. Satte mig i fönstret och spanade. Observerade att det var vitt på marken. Kallt om tassarna. Brrr. Tittade sedan på matte när hon cyklade och cyklade. Det var så tråkigt, att jag somnade.



Har druckit mycket vatten den här dagen



Matte fick en godispåse av djurbutiken idag. De hade gjort något fel, så hon fick betala för många pengar. Jag fick testa det nya godiset först. Ej godkänt. (Typ 3 nedan)


Piff undrade varför det hade ploppat på golvet? Hon fick bli andre testare. Eftersom hon inte är så noga med vad hon äter, satte hon betyget G.



Jag drog. Matte föreslog ett nytt test, se 2 nedan. Det var mycket bättre grejor! Betyget MVG är självklart! 



1) Tidigare testat godis. Vi tre är helt eniga att detta ska få betyget IG. Kattmynta som misshandlats. Knappt ens värt att nosa på.


2) Absolut bäst! I Dentabits-klass. Som jamat MVG, och utan tvekan från någon av oss.


3) Godiset, som matte fick i butiken. IG av mig, men G av både Piff och Puff.

Annars har jag sovit och ätit av mina torrkulor. Undrar just vad som händer med smaken när man är på sjukhus? Det är jättekonstigt, helt plötsligt är de torra kulorna den allra godaste maten? Riktigt underligt. Tänk om jag inte gillar leverkorv längre? Vilken skrämmande tanke...

måndagen den 15:e november 2010

Jag tackar alla!

Jag är hemma igen! Mjaou! Jag har varit på ett sjukhus. Det var ett konstigt ställe.


Vad gör vi här, husse?


 Något mer otrivsamt får man leta efter



 Sen rakade de av pälsen på mitt ben, och stack in en stor spruta. Fast litet service hade de, jag fick en jättegosig filt att ligga på. 



Kolla vad de gjorde!

Sedan bar en människa iväg med mig, och jag blev instängd i ett rum tillsammans med flera andra djur. Jag hade en egen bur förstås, högt uppe. 

Vad som hände efter det, har matte ju redan skvallrat om. Idag på morgonen var jag för första gången hungrig, och kunde smaka på frukosten. Efter det provade jag att testa lådan, för att se om den dög till litet större saker också. Turligt nog gjorde den det. 
När jag legat och vilat en stund efter det, kom en av de trevliga människorna in med en bur. Min bur! Och ja, jag gillade alla tvåbeningarna där, och kelade med dem så mycket jag kunde. Som jamat, i min egen bur blev jag ivägburen till ett annat rum. 

Redan på avstånd hörde jag mattes och husses röster, och blev så jätteglad att jag måste jama så det ekade där. Jag blev nedställd på ett bord, locket öppnades, och där stod de, husse och matte! Jag visste inte riktigt hur jag på bästa sätt skulle visa hur lycklig jag var att få se dem igen? Det fick bli superbuffningar överallt, på buren också. 

Efter ett tag kom en av vettisarna. Han tyckte att jag fortfarande såg litet tussig ut, men alla mina prover var bra nu, så jag fick åka hem. Det var förmodligen en förgiftad mus som gjort att jag mått så dåligt, trodde han. När de pratat en stund, bars jag äntligen ut därifrån. 
Jag brukar ju inte gilla bilåkande, men nu protesterade jag inte alls. Till och med att jag lade mig ner och sov en stund. Man blir nog litet trött av sjukhusliggande?



Vet inte om mottagandet hemma var varmt, precis? 
Grundligt är väl det mest positiva man kan jama...


 Jag hade ju ätit frukost i morse, så jag tyckte det var litet tidigt för lunch, fast jag erbjöds både oxkött i gelé och kokt röding. Men mitt fontänvatten smakade superbt!



Och så hade jag kvar det där eländiga bandaget runt benet
Gjorde vad jag kunde för att bli av med skräpet


 Har de limmat fast det, eller?

Till slut hjälpte matte mig att ta bort det. Sedan blev jag väldigt sugen på att tassa ut, men matte hade blivit både döv och blind, så hon märkte ingenting. 

Under sådana förhållanden var det lika bra att lägga sig och sova. Först tog jag faktiskt några kulor i min matskål. Då såg matte glad ut. Och så öste hon på en hel hög med mat. Konstigt, så har hon aldrig gjort förut? 
Nu är det visst meningen, att jag ska ta det lugnt ett tag. Känns som en ovan situation. Vi får väl se hur jag lyckas med det?

Så vill matte och jag tacka alla jamarmycket för all omtanke, spinnhealing, tasshållande med mera, som ni visat oss de här dagarna! Det är helt otroligt värmande att så många bryr sig om mig, katten Gustav!

Idag får han komma hem!

Idag ska han få komma till sitt eget hem igen, Gustav. Ska hämta honom vid halvelva-tiden. 
Härligt!
/Matte

söndagen den 14:e november 2010

I morgon, kanske

Äntligen ringde de från djursjukhuset. Det går åt rätt håll, han har börjat äta litet, men han får fortfarande dropp. Veterinären trodde att Gustav skulle få komma hem i morgon. Ska ringa dit i morgon runt nio-tiden och få besked. Skönt att få lugnande besked, började bli orolig, eftersom veterinären skulle ringt för flera timmar sedan. Önskar alla en fortsatt trevlig söndag, för en del kanske med Fars Dags-firande...

lördagen den 13:e november 2010

Inget hemtassande idag

Nu har de precis ringt från djursjukhuset. Gustav får fortfarande dropp med näringslösning. Han vill inte äta, och är trött. Det syns att han inte mår bra, sa veterinären, men han tror säkert att han kommer bli frisk igen. Att han skulle fått i sig en förgiftad mus är mycket möjligt, med tanke på symptomen. Han får K-vitamin i droppet, som motverkar de blödningar man får av råttgift.

Vet inte riktigt hur vi ska hantera vetskapen att det kommer finnas förgiftade möss i omgivningen. Gustav har ju varit van vid friheten i hela sitt elva-åriga liv, och har ett stort revir här. Ska man chansa på att detta var en engångshändelse? Koppel? Kanske skulle han så småningom nöja sig med det?
Vi vill förstås att han ska få ett så bra kattliv som möjligt. Vad tycker ni?
/Matte

fredagen den 12:e november 2010

Gustav är på sjukhuset

I morse drack Gustav vatten, ett positivt tecken, och han var litet piggare än igår. Men han brydde sig fortfarande inte om skålen med vitfisk, som jag serverade. Efter samtal med hans ordinarie veterinär, blev jag uppmanad att ringa djursjukhuset. Fick ganska omgående en tid.

Han blev ordentligt undersökt, och både blodprover och röntgen togs. Ingenting onormalt syntes någonstans. Men...han började kräkas igen direkt som droppet sattes in. Det var inte alls som det skulle. Och så tyckte de att han var alldeles för lugn för att vara i den situationen han var i. Höll bland annat på att somna när droppet sattes in. Så de har behållit honom på sjukhuset. Han skulle få färdigt droppet med näringslösning, de fick sakta ner farten på det betydligt. 

En teori om vad som kan ha hänt är att han skulle ätit en förgiftad mus. Det finns gott om fritidshus runt omkring, så det är inte osannolikt att någon lagt ut råttgift i huset med förhoppningen att slippa möss i skafferi och sängkläder under vintern. Men jag hoppas att det ska vara något annat, för i så fall vet jag inte om vi kan ha honom ute, för då lär det dyka upp fler förgiftade möss. 

De ska ringa från sjukhuset i morgon förmiddag. Om han då har börjat äta och piggnat till, får vi hämta hem lille Gustav. Och så vill jag tacka alla som skrivit så fint till oss, jag blir alldeles rörd över all omtanke. Tack, tack!
Matte

torsdagen den 11:e november 2010

Inte riktigt kry

Jag mår inte så bra. Började ju redan igår, med att jag spydde flera gånger. För varje gång kom det mer och mer rött. Sedan hoppade jag upp på närmsta stol, och stannade kvar där hela natten. I morse ringde matte ett samtal, och sedan kom buren upp. Jag orkade inte bry mig så mycket, kände mest för att vila.

Efter en stund blev jag hämtad och inburad, och vi for iväg. Inte ens då jamade jag någon protest. Då insåg matte och husse att min form inte var så värst. Efter bara ett kort tag var vi framme, och jag kände förstås genast igen mig. Ett resmål, som aldrig inneburit något positivt. Idag var det värre än någonsin. 


Sticktanten, som denna dag mer än väl gjorde skäl för namnet, gick ut litet löst genom att sticka in ett föremål där bak på mig. Det kändes obehagligt, men jag gick ändå med på det. När det var klart, sa hon, att jag hade för låg temperatur. Och så tyckte hon att mina pupiller var litet stora. Sedan klämde hon på magen. På ett ställe jamade jag åt henne att sluta, alldeles under revbenen.

Men efter det var jag med om det värsta i hela mitt liv. Eftersom jag spytt så mycket, och inte druckit vatten, skulle jag få dropp i underhuden. 

Först stack hon in en spruta, stor som en påle i ryggen, och sedan forsade det in en massa blött in i kroppen, så det spände och gjorde jätteont. Jag är en katt som brukar finna mig i allt, men nu måste jag sätta ner alla fyra tassarna och protestera bestämt och resolut. Trots att både matte och husse höll i mig, lyckades jag befria mig från eländet. Då hade hälften runnit in, tydligen, och det fick jamarn i mig räcka. Lyckligtvis var vi överens på den punkten.


Efter den pärsen fick jag ytterligare en spruta med B-vitaminer. Då var jag rätt luttrad, så den lilla sprutan fick passera utan protester.


Nu gäller följande: Diet och utetassandeförbud. Är jag inte bättre till i morgon blir det förmodligen röntgen på sjukhuset. Beträffande dieten, så innebär den kokt vitfisk. Önskar jag kunde äta, men det går inte. Tog några slick av buljongen, och har tagit några slick i vattenfontänen. För övrigt har jag sovit hela dagen. Fortsätter det så här, blir det fler obehagliga undersökningar i morgon. Det är inget vidare att vara sjuk.




 Hela ryggen har hon blött ner på mig...
Typiskt att hon ska spruta där man inte kommer åt!

Jag försöker sova bort eländet...
 

onsdagen den 10:e november 2010

Passerat bäst-före-datum

Förutom att jag mådde rätt pyton ett tag på eftermiddagen, har inte så mycket hänt idag. Hade väl fått i mig en mus där bäst-före-datumet var passerat, eller så. Jag brukar inte vara så noga med att kolla sådant. 

Vet inte hur ni gör, men jag brukar annonsera högjamat om vad som är på gång, samtidigt som jag skyndsamt söker efter ett mjukt underlag. Det låter ungefär ja-ou-ja-ou-ja-ou i ett högt tonläge, nästan som en sopran, och med min starkaste volym. Ni vet, den där styrkan man har på rösten, när man ska uppmana en inkräktare att dra nånstans.


Det är ett tvärsäkert sätt att få fart på matte och husse, de kommer rusande direkt. Visst är det bra att de pysslar om mig, men jag gillar inte att jag inte får spy där jag vill, utan att de alltid hänvisar mig till golvet?

Ute har det varit något mer tass- och pälsvänligt väder idag, så min utevistelse har nog tjugodubblats jämfört med igår. Ändå en ganska blygsam siffra, som innebär enbart kontroll av absoluta närområdet. De flesta av mina kompisar verkar ha ett riktigt jobbigt uteväder, tänker medlidsamt på dem. Visst börjar vintern alldeles för tidigt?

tisdagen den 9:e november 2010

En jamarslö dag

Har förstått att marken blivit vit hos flera av mina kompisar, så egentligen skulle jag väl inte klaga. Hos mig är marken fortfarande grön, men det måste varit något i luften idag, som totalt omöjliggjorde utevistelse. 

Redan direkt på morgonen insåg jag, vad som var på gång. Sex gånger öppnade matte dörren för mig, och på sjätte försöket var jag nästan utanför dörren med alla fyra tassarna, innan jag kom på bättre tankar, och vände om. Litet senare kom husse, som nu återvänt från norr, och när han öppnade hände det där som hänt med matte också, på något sätt kändes det som en stöt bakifrån, och så upptäckte jag, att jag befann mig på utsidan dörren. 


Nåjam, jag passade på att uträtta det som måste göras, men sedan tänkte jag sätta mig på väntebyrån på altanen. Vem satt där redan, om inte Piff? Alltså placerade jag mig närmast dörren i stället. Strategiskt, trodde jag. Men vad hände när matte öppnade dörren? Piff kom flygande, det verkar ha blivit en mindre trevlig ovana hos henne. Hon trängde undan mig, och hann först in i alla fall. Mycket märkligt!

Vi var i alla fall helt överens om att dagens utevistelse som allra längst i minuter kunde räknas på framtassarnas klor. En riktig slödag, med andra jam.


Det går väl lika bra att spana inifrån??

måndagen den 8:e november 2010

Vad tycker ni om den här?

Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska tycka om mattes senaste påhitt. Som väl alla vet vid det här laget, fogar jag mig nästan intill utplåning i allt hon gör på mig (utom kattkrage...uschjam!), så därför fick hon utan protester från mitt håll spänna fast den här mojängen runt min hals idag. Hon menar, att jag nu blir en ytterst reflekterande katt. Jag känner väl mest att det är ytterligare något som spänner runt halsen. Och jag är inte helt säker på att jag kommer tolerera den där fliken som hänger på ryggen. Fast litet stilig ser jag ut, förstås. Nästan aningen säkerhetskattaktig?



Chefen för insatsstyrkan?
  
Matte var alltså på djuraffären idag. Det är nästan så jag funderar på att flytta dit. Eller åtminstone vara nära en som jobbar där, för vet ni vad?! Hennes katt har fri tillgång till mat! Vad jag kan förstå, menas med det, att den katten får äta när den vill, och hur mycket den vill! Nu väntar jag bara på att matte ska ta till sig detta synnerligen eftersträvansvärda beteende.

fredagen den 5:e november 2010

Man får ta till litet knep

Idag har pälsen blivit ordentligt vädrad. Var aningen tveksam på förmiddagen om jag alls skulle jobba idag, men hur långtråkigt är det inte att bara vara inne? Efter ett antal tillbakatassanden i dörren, och en alltmer frustrerad matte, bestämde jag mig till slut för att kasta mig ut i blåsten.

Hade inte inspekterat mer än ena hörnet av min tomt, när jag upptäckte en enorm skällis som sprang omkring alldeles utanför mitt hus! Uppsökte givetvis skyndsamt den säkraste platsen jag känner till, min altan. Skällisar ska absolut ha en tvåbening efter sig i ett band och inte rusa omkring på andras områden, det är min bestämda uppfattning. För att ha litet säkerhetsmarginal väntade jag på bordet en bra stund sedan den försvunnit. 

Ja, jag veeet, jag får inte vara på bordet. Matte har besynnerliga regler, det är en av dem. Det är ju från bordet jag har bästa utsikten?! Så länge som jag inte ser henne, struntar jag i hennes fåniga påhitt. Det går fort att hoppa ner, om jag hör dörrhandtaget tryckas ned. Hon är nöjd när hon får bestämma, och jag är nöjd när jag slipper åthutningar. Så jag låter henne tro, att jag är en lydig katt, så är alla tillfreds.

Så en helt annan sak. Inte alls viktig, men ändå. När matte var långt nere i franska landet, såg hon ganska många katter. Men en sak var annorlunda: Alla katter var antingen vackert guldfärgade, som jag, eller så såg de ut som siameser och var gråa. Någon annan modell fanns inte! Det måste ju vara en stor brist, att där till exempel inte finns några svarta katter? För visst är det något med att det är tur med svarta katter, eller hur? Det är vad jag har hört i alla fall. Tror att vår president Sippo vet närmare besked.

Önskar alla kompisar i alla färger en jamarbra helg på alla sätt! Vi tassas på måndag! 

torsdagen den 4:e november 2010

Hundrasjuttioelva katter i en kattask

 Puff: Vad jamar du? Och vilket konstigt jam du fått!
Gustav: Dumskalle! Det där är inte jag, hör du väl!



 Men vem katten gömmer sig där inne??


Nu har det alldeles slagit slint i skallen på matte. Jag lovar på hedertass! Hon har stuvat in en massa katter i en liten, liten ask! Det är alldeles förskräckligt. Vi kan höra dem jama både argt, hest, pipigt och med basjam, plus en massa andra konstiga jam. Måste finnas minst hundrasjuttioelva katter där inne. Vi blir alla tre uppriktigt oroliga för de stackars katternas väl och ve, men vet ni vad matte gör?? Hon skrattar! 

En sadist, det är vad hon är.

onsdagen den 3:e november 2010

Hur fuskigt kan det bli??

 Nu e're min tur!


 Åååh hopp! Det gick ju bra!


 Här va're hinderbana...

 Vart tar du vägen, syrran???

Jag ser det...jag ser det!

Det hände något oerhört igår kväll! Jag hade gått och lagt mig i min fåtölj, matte borstade tänderna och allt andades lugn och ro inför natten. Tyvärr sov jag så djupt, att jag inte uppmärksammade vad som höll på att hända.

Piff hade tydligen misstrott min skicklighet som monsterfångare, och hade påbörjat en egen expedition i monsterskåpet! Denna underlättades förstås av att matte äntligen gjort en lucka där inne. Typiskt att hon skulle göra det när jag sov. Jag som tidigare på dagen varit så angelägen om att äntligen få göra upp med fulingen. Då var det fullproppat i skåpet, minsann!

Matte berättade att Piff hade varit där inne jättelänge. Till slut hade matte tagit ficklampan för att se vad Piff höll på med. Kanske var hon orolig att monstret slukat Piff? Då låg Piff och sov i lergrytan! Man tar tassen för pannan! Somna på sin post!!!!! 

Och inte ville hon jama idag om vad hon sett där inne...
 

tisdagen den 2:e november 2010

Bort med skräpet!

Hörru matte, varför är dörren stängd??



Sådärjam...


 Verkar ju  helt normalt där nere...


 Men det var en jamrans massa bråte i vägen här uppe


Att hon aldrig kan lära sig att städa bort skräpet?!

Det var urtrist väder idag, så vad var lämpligare än en ordentlig koll efter skåpmonstret? Hade varit, alltså, om inte själva monsterhålan varit helt oåtkomlig för alla onödiga grejor matte ställt i vägen. 

Har inte gjort någon inspektion där inne på eeevigheter, så hon borde verkligen har förstått att det var dags. Nu fick det bli enbart en kontroll på avstånd. Ingenting särskilt såg jag, men doften signalerade att monstret fortfarande har sitt tillhåll där. Nu väntar jag bara på att matte ska rensa översta hyllan, så att jag äntligen ska få lägga tassarna på fulingen. 

måndagen den 1:e november 2010

Oväntat nedfall

Här har det varit sååå lugnt den här helgen. Förutom en gång, när jag nästan fick skrämselhicka. Piff och jag hade varit ute en rätt lång stund, och satt båda och väntade på att få se dörren öppnas. Jag satt nere på bron, precis utanför dörren, och Piff hade dragit sig upp på räcket, som var bredvid mig. (Ja, hon drar sig upp i stolpen, ser inte klokt ut). När så matte till slut öppnade, påbörjade jag genast min intassning, men hade väl knappt hunnit mer än ungefär två tass-steg när Piff kom farande i luften ovanför mitt huvud och missade min nos med en millimeter, cirka! Gissa om jag ryckte till! Var liksom inte beredd på att det skulle regna katter? Piff fortsatte oberörd, medan jag mera avvaktande tassade framåt, samtidigt som jag höll ett vakande öga bakåt, ifall det skulle komma fler nerdimpandes.


Förutom den otäcka upplevelsen, har jag haft en jamarskön helg. Pälsen är precis lagom varm för att jag ska må bra, och kunna vara ute hela dagarna. I lördags kunde jag ligga i min grop och må gott i solen mellan varje arbetspass. Då kom förresten också hon som fyllde på min matskål när mina egna människor var borta. Jag var den förste att hälsa henne välkommen till oss. Som vanligt fick matte höra en massa beröm om mig, hur kelig jag är och så där. Vem gillar inte kel, jamar jag? Fast jag tycker kanske mer än vanligt om människor, tror jag.

Och så vill jag tacka alla som röstat på vilken bild min granne ska få! Era röster gjorde att jag inte behöver fundera mer. Det ska bli jätteroligt att överraska honom i jul. Tack, tack!