Så var det måndag igen

Den här helgen har jag haft ett och annat att jag inte varit riktigt tillfreds med. På lördagen försvann både husse och matte, och var borta tills det varit mörkt länge. När de gör så, brukar jag alltid tillrättavisa dem genom att hålla mig undan ett bra tag efter att de kommit hem. När de är borta inom en rimlig tidsgräns är jag oftast snabbt på plats med ett välkomnande jam så fort de stannat bilen, eller till och med att jag sitter på trappan och väntar. Men aldrig när det handlar om sena kvällstimmar. Om sanningen ska fram, är det väl inte enbart i uppfostringssyfte, det är mera att jag tar tillfället i akt till mer perifera inspektioner. Och givetvis dröjer jag inte så länge med att komma hem igen.

Söndagen började inte bra. Först, på morgonen, blev jag väldigt glad, för jag upptäckte husse i källaren. Det är ju en dröm jag haft länge att få tassa på en riktig upptäcktsfärd där! Men så blev det inte, nu heller. I stället blev jag instängd i mitt hus tillsammans med matte. Försökte på alla sätt få henne att släppa ut mig. När det till slut lyckades var källardörren naturligtvis stängd igen. Att det ska vara så omöjligt att få komma ner där?

Men sen blev dagen bättre! Jag fick en massa gäster att välkomna. Det tillhör mina favoritsysselsättningar. Men sedan det var avklarat, fick de klara sig själva. Vädret var vackert, och jag hade en del ogjort där ute. Fast jag var inne och tittade till dem emellanåt, förstås.

Idag har allt varit som vanligt igen. Mina människor hemma. Lugnt och skönt. Avkoppling under hasselbusken. Nästan så jag tror jag uppskattar vardagar mer än helger?