Välkommen att tassa in...

God vän är alltid välkommen!







måndag 31 januari 2011

Det är något som pirrar

Jag fick gäster i alla fall i helgen. Minisen och hans människor kom i lördags. De hade med sig en riktigt skön stol till mig.
Tänk att man äntligen börjat tillverka kattstolar!


Minisen: Va jö du i min tol???

Kattsäkerhetsrådet utfärdar klass 1-varning!



Mmmm, han lär sig...*kurr, kurr*...Litet längre upp, tack!

På söndagen var jag ute precis hela dagen, så länge att matte började bli orolig. Men det var ju så jamarskönt väder. Pälsen blev alldeles solvarm. Varför sitta inne en sådan dag? Sedan jag vilat en en liten stund, ville jag ut igen, men se, det var helt tji. "Nu har du varit ute nog idag", påstod matte. Precis som om hon hade någon kunskap om det? Satte mig därför under dörrhandtaget, och utstötte mina mest bedjande jam. Trots att jag var ihärdig, lyckades jag inte tina hennes ishjärta.

I morse åkte favoritgrannen till tyska landet. Han skulle fylla på förrådet, anförtrodde han mig. Jag tar för givet att det leverkorven han avser? Den har ju varit slut en längre tid. 

Även idag har jag tillbringat mycket tid utomhus, trots pälsblåst och inte särskilt tilltalande väder. Det är precis som att något i kroppen pirrar, jag blir så rastlös av att bara tassa omkring här inne. Nä, nu är jag redo för de Stora Uppdragen!

fredag 28 januari 2011

Så får man väl inte luras?

Kan ni tro, idag har jag varit ute hela dagen! Inga istappar som kom i pälsen, nästan inget vitt på marken. Jag gjorde några racerlopp för att testa min maxhastighet, efter alla veckors degande i fåtöljen. Det gick riktigt hyggligt, kändes faktiskt precis som vanligt. 

När jag kom in på eftermiddagen, var det dags för stretching-passet. Helt nödvändigt efter en dags slit där ute. För att pigga upp mig litet, lät jag en mus ingå i programmet.

Först vänster tass...sträääck ut, och nudda musen 

Vänd sedan om, och sträck ut höger tass mot musen

Och liiitet längre bakåt...tänj..tänj...så långt det går!
Ovanstående ska förstås upprepas minst tre gånger på varje sida. Sedan känner man sig som en ny katt, vill jag lova. Då kan man med gott samvete hoppa upp i sin favoritmöbel och meditera en lång stund.


Måste förresten jama om att matte lurade oss igår kväll. Själv påstår hon, att det inte alls var meningen, att hon bara skulle sätta tillbaka en skål i köksskåpet. Men vi hörde alldeles klart och tydligt -alla tre!- ljudet av våra vitfisktallrikar, detta underbart spröda porslinljud, som den ljuvaste musik i våra öron. Självklart rusade vi dit i samlad trupp, bara för att mötas av - ingenting! Ingen vitfisk. Inget annat godis. Inget! Jama om besvikelse! Matte bad så hemskt mycket om ursäkt, och pratade om den där skålen, som tydligen skulle sättas in bakom våra tallrikar. Jag tycker det är helt oursäktligt. Skålar ska inte stå så, att sådana misstag ska kunna begås! Nu fick vi några godisar som kompensation, men litet sura var vi i alla fall.

Den här helgen ska jag hjälpa matte att räkna fåglar. Om jag sitter där de äter, blir det inte så många att räkna = lättare för henne. Annars har jag inget bestämt. Inga gäster, vad jag vet. Önskar er alla en riktigt bra helg! Vi tassas igen på måndag! 


 

torsdag 27 januari 2011

Det KAN gå!

Ställföreträdande säkerhetschef rapporterar att kartongen är fri från virus, maskar, trojaner och annan skadlig kod
Även om ni inte tror det, så finns det situationer, där jag inte ger mig en klo för påtryckningar. En sådan är, när en ny kartong finns tillgänglig. Såsom varande husets nestor, anser jag mig ha rätten att alltid få utföra den första -och viktigaste- besiktningen. Vem vet, vilka farligheter som kan döljas där? Endast en erfaren katt kan upptäcka lömskt dolda detaljer.

När jag precis påbörjat min undersökning av ovanstående kartong, tassade Piff förbi, och blev naturligtvis nyfiken på vad jag höll på med? Jamade till henne, att hon fick hålla sig undan tills jag slutfört mitt ansvarsfulla uppdrag. Gjorde det med sådan emfas, att hon fattade galoppen och förskräckt drog vidare. Men jag är ju inte sämre katt än att hon sedan, när jag grundligt genomsökt och godkänt allt, också fick göra en egen, liten kontroll. Det är ju inte helt fel, att hon också får lära sig grunderna i kartonginspektion.

Man får inte glömma kanterna, jamade Gustav...


För övrigt kan jag meddela, att jag arbetar allt längre ut i mitt arbetsområde för varje dag nu. Började redan tidigt i morse med favoritgrannens tomt, och fortsatte sedan med ett antal tomter på andra sidan gatan. Så här års är det tomt i de husen. Det är rätt skönt att få jobba i lugn och ro.


I morse tassade jag också hej då till min husse. Tråkigt att inte ha hans mjuka mage att massera och ligga på i flera veckor, bara för att han envisas med att åka till norra landet. Det där jobbet tar alldeles för mycket tid, tycker jag. Fördelen är, att matte kanske får litet mera tid för mig. Funderar på att sätta henne på en snabbkurs i jamiska. "Mat" kan hon ju redan hjälpligt. Ska försöka slå in "gos" och "leka" också. Det kan gå.

onsdag 26 januari 2011

Mat, inte ut!

Kjelle Bus har skickat mig en jättefin award. Han hade fått den ända från Amerikatt! Det känns riktigt högtidligt, måste putsa morrhåren ordentligt innan jag tackar. *putsa, gnida* Nu så duger jag nog....Bugar och tackar Kjelle Bus för den fina awarden!



Men det är inte bara att tacka och ta emot, jag måste jama sju saker om mig, saker ni inte redan vet. Hmmm, det blir inte lätt...Jag har ju inte haft några hemligheter för er, mina kompisar. Finns det alls någonting ni inte känner till?? *funderar hårt och djupt* Nä, nu har jag grubblat jättelänge, och kan kan inte komma på en enda grej jag inte jamat om redan. Jag har ju liksom hållit på några år, och samtidigt varit helt öppen med mina känslor, tankar och åsikter. Vet inte om jag berättat, att jag ursprungligen kommer från Tyringe, nära Hässleholm i Skåne? Men hur intressant är det, nu när jag bott i mitt nya hus i över åtta år? Jag tror jag får lämna wåk over på den uppgiften. Kanske måste jag bli mer hemlighetsfull, så jag har några uppgifter på lager om jag skulle få någon mer award? 

Och så skulle jag skicka awarden vidare till sju andra bloggkatter, ännu en omöjlig uppgift! HUR skulle jag kunna välja ut bara några, när jag tycker så mycket om alla? Jag gör som Stationskatterna, och skickar en award till er allihopa, ingen nämnd och ingen glömd!

Idag uppstod ett litet missförstånd mellan husse och mig. Min husse blir så arg på datorn ibland. Då brukar matte gå dit, och efter en stund lugnar husse ner sig. Mitt problem är, att jag inte riktigt fattar när det där händer, för om jag visste det, skulle jag inte tassa dit just då. 

Idag kom jag tydligen olämpligt, för när jag jamade att jag var hungrig, var husse irriterad och gick till dörren för att släppa ut mig. Han ville koncentrera sig, sa han. Turligt för mig, så var matte där, och inte kan hon mycket jamiska, men jamet 'mat' har hon lärt sig åtminstone. När hon tolkade det till husse, började han skratta och glömde att han var arg. Bra, va?



 

tisdag 25 januari 2011

Helt vanlig?

Stod det i er tidning idag om de mest populära raskatterna? Några av mina kompisar är raskatter. Det låter väldigt tjusigt. Ras-katt. Betyder visst att man ska se ut på ett särskilt sätt? Och så är de inte vanliga katter. Det står i tidningen att det finns en miljon vanliga katter, och så finns det 200-300.000 raskatter. Själv är jag nog en helt vanlig katt, och då får jag väl se ut hur som helst?

Det är konstigt att vi vanliga katter bara klumpas ihop sådär i en gigantisk massa. Nog borde vi kunna tilldelas olika grupperingar, som  Inspektionskatter, Ornitologkatter, Jaktkatter, Nosologer, Avknipsare med mera, med mera? Inom varje grupp skulle förstås olika färger vara tillåtna. Till exempel skulle jag kunna vara en guldfärgad katt av rasen Skånsk Jaktkatt. Då skulle matte kunna stoppa upp mushuvuden och sätta på väggen bredvid det diplomet jag skulle få för min jakttalang och stiliga svans. Det skulle se riktigt imponerande ut. Fast jag fick förstås uppoffra mig och lämna det gottaste på mössen. Får fundera på saken.

Förresten, grattis till alla Ragdollar och Heliga Birmor, ni är mest poppis av alla raskatter...

Skånsk Jaktkatt, guldfärgad?


 

måndag 24 januari 2011

Att uppskatta en katt efter förtjänst

Alla mina förväntningar om lördagens kalas infriades med råge. En av de yngre tvåbenta har den trevliga egenskapen att hon alltid är trött när hon är här. Matte har berättat att människor i den åldern nästan jämt är trötta. Tonår kallas det på människospråk. Hur som jamat innebar det, att jag fick flera timmars mys och gos med henne i soffan.

Äntligen nån som har vett att ligga still en längre stund!
Sedan kan jag stolt meddela att jag varit vägvisare till nya minisen. Förut låg han ju bara i en vagn, men nu har han rest på sig, och går när någon håller i honom. Med min intuition förstod jag att ytterligare stöd behövdes, så jag tassade tätt, tätt före honom hela tiden, och höll samtidigt ett vakande öga på om han hängde med. I bakgrunden hörde jag det gamla vanliga "i-vägen-köret". Naturligtvis ignorerade jag dylika insinuationer, och fortsatte min lotsverksamhet. Jag visste nämligen att minisen uppskattade min närvaro, och det var det som räknades.


Har inte riktigt kommit igång med patrullerandet där ute. Blir som mest en sväng runt grannens hus. Det gör jag några gånger varje dag. Piff tittar så långt efter mig, när jag tassar omkring på hans tomt, men hon vågar ju inte hoppa över staketet. Så länge som han har sin grind stängd, är det faktiskt den enda helt fredade zonen jag har. 

Förresten kom min älskade granne på besök igår kväll. Som vanligt hoppade jag direkt upp i hans knä, och lade mig tillrätta. Sedan skulle visst han och husse äta litet, men då fick husse langa mat till grannen hela tiden "för jag vill inte störa Gustav", som grannen så riktigt påpekade. Jag skulle ju blivit alldeles klämd, om han sträckt sig över bordet. Det är härligt med människor som förstår att till fullo uppskatta en katt i knäet.

fredag 21 januari 2011

Men jag, då?

Idag slog jag nog rekord i att vara ute sedan det hemska började med vitt och kallt. På något sätt har det mesta av det vita försvunnit. Men jag tycker nog att det är aningen kyligt för de riktigt tunga och avlägsna uppdragen på Mitt Område. Rätt många gånger under dagen vill jag in och värma pälsen.

Stå inte där och fåna dig, matte, släpp in mig i stället!
Jag var inte ensam, som ni ser. Piff hade paxat platsen närmast dörren. Ja, *host*, om jag ska vara alldeles ärlig, så klarar jag inte av att ta mig upp på räcket som hon gör. Hon drar sig nämligen upp på stolpen där, och klänger sen upp till där hon sitter. Hur som jamat, det här är alltid ett litet kritiskt moment, när vi båda vill in samtidigt.

För jag lägger i högsta växeln...

...klarar jag 0,008 blankt?

Det går undan så jag hinner knappt fastna på bilden
Den här gången hade jag tur. Ungefär samtidigt som bild två var Piff nere på bron och på väg in. Nu gällde det att hon inte stannat upp där innanför, alltså drog jag i bromsen när jag tassat över tröskeln. En Gustav i full karriär brukar inte mottas med jubel och hurrarop, precis. Nä, puh, ingen där. Men hon väntade i matrummet. Och så jamrans typiskt. Som vanligt ska hon nosa runt överallt på mig...


Ja, jag ÄR Gustav känner du väl...vi har ju träffats trillionersjuttiohundrafemton gånger!!!

Men jag, då?


Men när jag ska nosa litet på henne, då backas det och fy och aja, baja. 

Nu ska jag inte låta såna småsaker fördunkla mitt sinne. Jag har ju lärt mig ett och annat genom åren, hur jag ska agera, eller inte agera. Och om jag ska vara riktigt ärlig -igen- är vi ju faktiskt på rätt vänskaplig tass med varann för det mesta. 

Ser fram emot en skojig dag i morgon. Jag ska få hit många gäster som jag gillar. Då blir det säkert lek med undercover-musen. Och när det gäller den, då kan jag jama att den är min! Där får Piff och Puff allt snällt vänta på sin tur, eller att vi jagar litet tillsammans. Men jag ska göra det först! Önskar er alla kompisar och era människor en härlig helg! Vi tassas igen på måndag!

torsdag 20 januari 2011

Storleken betyder väl inget?

Gustav: Så här på tukatt-tass, Piff...

 ...varför gillar inte du och Puff mig?
Piff: Stirra inte så där på mig...du vet väl att jag är RÄDD för dig bara...du e' ju JÄTTESTOR!


Piff: Och du följer inte efter mig, så mycket så du vet det
 Gustav: Bäst att göra som hon jamar för husfridens skull...synd att somliga inte fattar att storleken inte har någon betydelse... 


onsdag 19 januari 2011

Mycket ska man höra....

Jag höll matte sällskap som vanligt idag, när hon satt på sin cykel och trampade. Samtidigt lyssnade vi på ett program om katter. Nu är det ju så, att hur mycket somliga kallar sig experter på oss katter, så gör ju deras naturligt begränsade hjärnor, att en del blir helt galet. Visst, jag kan villigt erkänna att mycket klokt också kom fram. Tror jag tar det kloka först. 

"Katter lever i nuet, något som också vi människor borde lära oss mera". Det var nog det klokaste jag hört på länge i radion. En katt noterar och begrundar, till exempel, när något sorgligt hänt. Sedan anpassar den sig fort till den nya situationen, och låter livet gå vidare. Det här är ju en av våra styrkor, som vi alla vet. Och bara ett område av många, som våra människor borde lära sig av.

Sedan pratade hon om att man lätt kunde slippa 74 oönskade katter, och det låter verkligen helt fantastiskt! Hur det skulle gå till förstod jag inte riktigt, men tydligen skulle något plockas bort på oss killar. Om man gjorde det på bara en kille, skulle alla de oönskade slippa födas. Jag tror att jag redan är plockad. Hoppas det, för inte vill jag ha några fler katter här.

Nu måste jag ta det dumma också. Det, som tydligt blottlade begränsningen i människors empatiska förmåga. En matte undrade hur hon skulle få katten att sluta väcka henne klocka fyra och begära mat? Ja, ni hör ju?! Stackars katt, som är utan mat vid den tidpunkten! Riktigt häpnadsväckande var sedan svaret från "experten". Sätt in öronproppar och stäng dörren. VA? Jama om brutalt! Riktigt pälsresande. "Efter en vecka har katten lärt sig, och slutar väcka sin matte," påstod hon. Nä, det är klart, katten håller väl på att tyna bort av svält vid det laget. 

Man lär sig en hel del om de tvåbenta genom att lyssna på kattprogram.

tisdag 18 januari 2011

Husse och jag surar

Jag har inte varit på vänskaplig tass med husse idag. Först blev jag sur på honom, och sedan blev han sur på mig. Jag anser förstås, att mitt surande var betydligt mer relevant än hans. 

Ni vet ju att ett av mina favoritställen är växthuset. Jag älskar att ligga på bordet där inne. Det brukar alltid vara så varmt och skönt där, ombonat och mysigt. Av någon anledning har varken matte eller husse varit där på jättelänge, så när husse gick in där blev jag lycklig. Skyndade mig in, innan husse hann stänga dörren. Medan han tittade på några kala grenar på väggen, passade jag på att kolla utrymmet längst bort. Där fanns det alldeles fullt av spännande dofter att utforska. 

Rätt som det var hörde jag husse gå ut igen, och stänga dörren. Först brydde jag mig inte, men efter en stund började jag förstås undra. Och inte var det lika varmt som jag mindes heller. Ungefär som ute. För att göra en lång historia kort, där fick jag sitta och vänta i tjugofemton timmar, innan de fattade där inne, att det inte tassade omkring någon Gustav. När de upptäckte det, gick husse ut för att se om jag "smitit" in med honom. Smitit?! Jag tassade ju in högst legitimt och synligt. Vad är det för fel på människors syn?

Där inne satt jag
Sedan gick det ett tag, och allt lugnade ner sig. Jag och matte jobbade litet ute trädgården. Följde med henne in efter det, och tassade iväg för att se efter vad husse hade för sig. Han satt framför datorn och höll på. Då hoppade jag upp, för att närmare undersöka vad han gjorde. Gissa vad!? Han blev arg, och påstod att jag suddat bort allt han gjort på sidan. Tydligen hade jag råkat trycka på någon tangent. Nu fick han göra om allt, och det var jättemycket jobb, sa han anklagande. Ursäkta, men är det mitt fel att han är kass på att trycka på spara-knappen? Jag ville ju bara i all vänlighet vara nära honom. 

Så är läget just nu. Tror jag håller mig till matte i kväll.

måndag 17 januari 2011

Den katten visste vad den gjorde!

Har haft en riktigt skön helg. Det har försvunnit massor med vitt, och gången till favoritgrannen är helt fri från snö. Alltså passade jag på att göra en riktigt grundlig besiktning runt hela huset. Där var musfritt och fint. Brydde mig inte om att tassa på hos honom, han var inbjuden att hälsa på mig på kvällen. Han och jag skulle kolla boll på teven tillsammans. Ja, husse fick också vara med, förstås.

Och så kan jag ge ett tips till Sippo, Max och Måns. Läste i tidningen om en katt, Kajsa, som tagit saken i egna tassar när det gäller hennes människors stinkpinnebruk. När Kajsas människor gick ut på balkongen för att suga på pinnar, tog hon resolut och låste balkongdörren! Där fick människorna stå i två timmar och fundera på vad de höll på med för dumheter. De hade bara tunna kläder på sig, så de blev rätt frusna. Till slut fick de hjälp av någon som gick in i lägenheten, och låste upp balkongdörren. Frågan är om två timmars balkongstraff räcker för att få människorna att sluta pinnstinka? Mycket handlingskraftig katt i alla fall, måste jag jama.

En sak till måste jag berätta om. Igår fick jag en liten bit med det allra godaste kött man kan tänka sig. Jag kände förstås hur ljuvligt det doftade i köket, och höll mig vid mattes fötter. Vidtog sedan den smartaste taktiken, nämligen att inte jama något, utan bara koppla på den bedjande blicken. Jamanden har bara den effekten, att det kommer springande två oönskade katter. Allt gick som smort. Matte såg att jag var ensam, och en godbit ramlade ner framför mina tassar. Strax efter kom Puff och ville ha, men jag jamade åt henne att dra nånstans. Filé får jag definitivt alltför sällan. Mer sånt på menyn, tack!
Mattes anm: Puff tål nästan ingenting utom torrfoder och fisk, därav denna orättvisa.

fredag 14 januari 2011

Varför krånglar de till det?

Nu har jag förhört mig om husses kurs. Det visade sig, att kursledningen totalt missat alla viktiga kursavsnitt, och bara lärde ut helt ovidkommande saker som skatter, moms och annat dumt. Jag har levt ett helt liv utan att bekymra mig om såna saker. Tänk om människorna kunde ta lärdom av oss! De krånglar till tillvaron alldeles i onödan. Nånstans att bo, mat i magen och nån att gosa med, det är ju allt man behöver.

Nåjam, även om jag blev besviken på kursen innehåll, så blev jag desto mer förhoppningsfull, när jag kände dofterna i påsen, som husse kom hem med idag. "Fiskhallen" stod det utanpå, och gissa vilka förföriska dofter som sipprade ut därifrån? Det gick en stund, och sedan hörde jag det underbara ljudet av våra katt-tallrikar, som togs ut från skåpet. Inom en tiondels sekund var tre förväntansfulla nosar riktade upp mot skärbrädan på diskbänken, där husse skar upp småbitar vitfisk.

Varför tar mitt alltid slut först?

Piff kanske inte orkar allt sitt?

Aj då, där kommer en till intressent

Loppet är nog kört, är jag rädd

Helt kört...

Nu tror de JAG har nåt kvar...dumnosar!
Det blev litet väl tidigt fredagsmys idag, men det gör inget. Såna petitesser kan jag lätt överse med. 


Kanske har ni ert mys kvar, eller får ni lördagsgodis? Det viktigaste är, man får litet uppmuntran efter veckans arbete. Nu håller vi tassarna för Frasses tillfrisknande, och att vi ska få en bra helg allihopa. Vi tassas på måndag igen.

torsdag 13 januari 2011

Gissa vad jag har gjort idag?

Husse kommer hem sent från kursen, så jag vet ännu inte hur mycket han lärt sig om godistillverkning, matpåfyllning, jamiska och andra viktiga göranden. I väntan på hans ankomst har jag

solat!!! 
 Kan ni tänka er så härligt, det var verkligen länge sedan. Jag har ett litet bord på altanen, perfekt för ändamålet.  Där låg jag och mediterade och tänkte på, och gladde mig åt, att jag fått en peppaward av Dui och Deco:


Det kändes förstås stort och gott att veta att de gillar mig. Så här skrev de om varför jag fick den: Bloggar med humor och allvar. Vänner som stöttar med vänliga ord och uppmuntrande kommentarer och annan hjälp där det behövs. Vi gillar er! 
Jag gillar dem också, och är litet avundsjuk på den hussen de har, för han kan agera hiss åt dem. Vi andra, som ännu inte uppfostrat våra människor nog på den funktionen, får fortsätta vårt idoga arbete. Medan jag låg där, sände jag i tankarna awards till ALLA mina kompisar. Hoppas du kände när den damp ner hos just dig? Ni betyder ju alla jättemycket för mig! Det är ju för att du läser om mitt liv, som jag fortsätter berätta om det.

När nu solen låg på så fint där på altanen, passade jag också på att

tassa runt och Gustav-markera det mesta där. Tycker ni att det ser litet konstigt ut på bilden, som om jag vore en slags magikatt, som tränger igenom hårdplast?  Lugn, det har bara gått av en bit där, så det har blivit ett precis lagom stort klihål. Känns jätteskönt, kan jag jama.  




Sedan tog jag sats...

och tassade en sväng och kollade att allt stod rätt till uppe på stolarna. Det var en precis lagom rundtassning för min del. När matte gick mot dörren skyndade jag dit. Man ska inte överdriva utejobbet så här i början.

onsdag 12 januari 2011

Standard nr 1


Efter gårdagens energi och kattpåsepåhoppning har den här dagen inneburit mest utprovande av olika sovställningar. Mest har det blivit Standard 1. Tror det är en av de vanligaste ställningarna? För mig är det viktigt att täcka nosen. Det är det som gör att jag kan koppla av ordentligt, både när jag sover och gosar.

I morgon ska husse åka på kurs. Jag tror, och tar för givet, att han ska lära sig jamiska. Förhoppningsvis ingår också kattmatspåfyllning och kattgodistillverkning. Det är ju på dessa områden de största kunskapsbristerna finns. En dag är givetvis alldeles för kort tid för att erhålla någon djupare lärdom i dessa omfattande ämnen, men en viss förbättring kan jag förhoppningsvis märka redan på fredag. Är riktigt förväntansfull, faktiskt.

tisdag 11 januari 2011

Gustav-Piff 1-0!

Åh, om matte haft sin blixtmaskin beredd litet tidigare och kunnat dokumentera det oerhörda som hände idag på eftermiddagen! 

Husse hade varit och handlat och tömt en papperskasse. Den låg kvar på golvet. Givetvis var jag den förste att kontrollera den, men när jobbet var klart tassade jag iväg på annat. Under tiden kom Piff tassande, och skulle också undersöka påsen. Det var sedan det braiga hände. 

Jag återvände till köket, och upptäckte naturligtvis direkt att påsen var kattfylld. Efter ett ögonblick av tvekan och koncentration tog jag sats och hoppade rakt ner på påsen ...Pang! Tjoff! Gissa vem som i blixtfart försvann som ett streck!? Äntligen! Jag har hoppat på Piff! Och hon blev så skraj, att hon inte ens ropade på hjälp! Hoppas nu bara att hon minns det här, och inser att Gustav inte kan hunsas med längre.

He-he...va' det en oljad blixt som försvann?

De' finns väl ingen kvar?

Puff skyndar sig förbi...hon får va'

Jag e' Kungen!

Vilken grej jag gjorde! Visst va' jag duktig?

Va' hände?????
 

måndag 10 januari 2011

Hemlig kur på djursjukhuset?

Matte och husse funderar på att ringa djursjukhuset för att höra, om de gav mig någon slags busmedicin när jag bodde där? Eller kanske en föryngringskur, så att jag blev som en kattunge igen? Jag har nämligen inte varit mig riktigt lik på ett bra tag. 

Själv tycker jag nog, att allt jag hittar på är högst logiskt och befogat. Till exempel när jag hoppade in i bilen idag, och gömde mig där, medan husse lastade ur där bak. Klart jag visste att han skulle komma tillbaka senare och hitta mig, och jag hann ju utforska alla utrymmen ordentligt.

Och inte kunde väl jag veta att det stod tre blommor i papperspåsen på golvet? De syntes ju inte utifrån, och visst är det så, att papperspåsar tillverkas för att man ska hoppa in i dem? Dessutom är det bättre om blommor inte för höga.

Att jag efter det gjorde ett tigersprång och norpade åt mig en bit av husses kycklingklubba när han satt och åt, berodde ju enbart på att han satt där och viftade med den på ett otillbörligt sätt framför en totalt utsvulten, mager och eländig katt. Och sedan skällde han på mig? 

Litet senare lyckades jag peta upp dörren till skåpet där mina människor lägger fantastiskt god mat i en påse. Gör finfina fynd där emellanåt. Nu lyckades jag precis få tag i det som blivit kvar av kycklingen, när husse glufsat i sig allt han ville ha. Då kom matte och snodde min mat, och stängde sedan dörren hårt. Det var inte min dag idag.

Annars har jag haft en rätt lugn helg. Helblött där ute med sjövarning betydde mest inomhusjobb. Favoritgrannen hälsade på mig igen i lördags. Inte heller nu hade han med sig någon present till mig. Bara till husse, för att han hade hjälpt honom att skotta så mycket. Det var inte leverkorv, fast avlångt var det. Kanske tassar jag över till honom någon dag framöver, för om det fortsätter så här, är det snart grönt igen på hans tomt. Då hoppas jag han har sparat en snutt leverkorv till mig.

fredag 7 januari 2011

Lovjamar altanen och vitfisk på diskbänken

Luktar det inte litet, litet sommar här?


Alla vi som har en altan, vet hur värdefull den är. Man är ute, men ändå inte riktigt. En del av er har väggar och fönster på er altan, och det är förstås ännu bättre än den öppna altan, som jag har. På min altan yr det in snö, men den blir inte magdjup. Knappt klodjup. På altanen står mina stolar, de som jag gillar att ligga under när det är jättehett ute.  Där finns också byrån, som jag sitter på, när jag vill in. Matte har lagt dit något jag kan sitta på. Det känns varmt när jag sätter mig. Därifrån ser jag direkt in på min fåtölj. Om de inte är uppmärksamma nog där inne, reser jag mig i min fulla längd, och tassar till rutan. Proceduren förstärks med kraftfulla mjaouanden. Effektivt.

Idag har jag inte behövt använda mig av det, har inte varit ute särskilt mycket. Utelivet begränsas verkligen nu, när man mest kan tassa fram i gångar. Dessutom är dessa dragna på fel ställen, enligt min mening. Intressanta buskar och restauranger är helt utan förbindelser. Så det blir mest slappande här inne, med avbrott för undersökande av något skåp. 


Nu är det fredagkväll, och helgen verkar börja lovande. På diskbänken ligger nämligen en hög med vitfisk! Kan aldrig tro att matte och husse orkar äta upp allting själva? Naturligtvis är det beräknat till en stor portion och två små portioner extra. Hoppas att ni också får något gott i skålarna, och får en skön helg allihopa! Vi tassas på måndag!

torsdag 6 januari 2011

Jo, så här gick det...

(fortsättning från gårdagen)

Puff kommer rusande från ett angränsande rum för att undsätta sin syster. Hon rusar fram mot mig, och...

...stannar tvärt, alldeles framför mig. Hon stirrar ilsket på mig, och jag bara väntar på det oundvikliga. Då ser jag att Piff har flytt fältet, och gömt sig under en byrå. Jag ser min chans, smiter i blixtfart förbi Puff och kryper in under soffan. Puff följer efter, och står uppfordrande och vaktar framför mig. När Piff kommer fram för att göra gemensam sak med sin syster, kör matte iväg dem. 

Jag ligger kvar en lång stund under soffan, väl medveten om att de har ett mycket bra minne, och att jag brukar bli morrad åt oproportionerligt länge efter ett missförstånd. Äntligen slapp jag tvåkattspåhoppning i alla fall! Och jag kan ju alltid hoppas att Piffs flykt in under byrån berodde på, att hon inte vågade vara med och flyga på mig. Det skulle ställa framtida skärmytslingar i ett helt nytt läge. Jag, som motat iväg inkräktarkatter stora som lejon, måste ju kunna klara av en ensam Piff eller Puff lätt som en plätt? Väl?

Har de glömt nu, eller?



 Annars har jag haft det bara lugnt. Min favoritgranne har hälsat på mig idag. Samtidigt passade han på att titta på bollen på teven. Jag höll honom sällskap, för han fick låna min fåtölj. Vi satt där båda två, förstås. Han fick sitta underst. Och så klagade han på, att jag inte hälsat på honom på jättelänge. Inte vet jag när det kan bli heller, för han har inte skottat min gång till honom. Den som går till fönstret, där han kan se att jag väntar. Inte ens leverkorv kan förmå mig att plöja fram i snö, som går upp till ryggen på mig. Det finns gränser även för mig.
Och förresten, det där med stora som lejon kanske var att ta i? Åtminstone litet...

onsdag 5 januari 2011

Vad tror ni hände sedan?

Idag ska jag jama om vad som hände härom kvällen. Fast bara stan, för slutet ska ni få gissa. Åtminstone till i morgon.


Så här var det: Jag hörde ljudet av en mus som sprang under ett prasseltäcke, och ilade förstås dit. Där var Piff fullt sysselsatt med att försöka haffa den lilla rackaren. Eftersom musbekämpning främst är mitt gebit, tog jag mer och mer befälet. Piff insåg sin begränsning, och satte sig litet vid sidan om.


När jag kämpat en stund, och mer eller mindre oskadliggjort muslingen, gav den upp sedan matte tryckt på en knapp. Nu är det så, att en sådan knapp finns inte på mig. Det är inte lätt att omedelbart lägga ifrån sig kamp-pälsen. Jag minns inte så noga, men det är möjligt att jag gjorde någon liten gest mot Piff, sådär i all välmening, när jag tassade förbi.
Givetvis misstolkade hon direkt min avsikt, och gav upp ett ramamjaou.

Nu vet alla som har läst om mig vad som kommer hända i berättelsen? Puff kommer rusande från ett angränsande rum för att undsätta sin syster. Hon rusar fram mot mig, och...vad händer sedan?


1. Puff flyger på mig (aldrig hänt)
2. Både Piff och Puff flyger på mig (har alltid hänt)
3. Jag räddar mig under soffan och undkommer (aldrig hänt)


I morgon ska ni få veta fortsättningen! Önskar alla en mysig Trettondagsafton!

tisdag 4 januari 2011

Utbildningsbrist

Som jag jamade igår, bodde mina favoritkliare kvar hos mig en natt till. Vi hade lika trevligt tillsammans igår kväll. Det är mycket praktiskt att få besök av människor, som redan utbildats av en annan katt. De här har fått en flerårig utbildning, och är därför relativt säkra i sin goshantering. Där kanske jag var litet hård, när jag tänker efter. Jag ändrar betyget till 'alldeles utmärkta'.

Däremot måste deras katt ha missat en del när det gäller lydnadsträningen. Precis som natten innan, höll jag matten sällskap, och värmde hennes fötter. När jag hade sovit klart, kände jag att det kunde vara skönt med en uppfriskande morgonrunda där ute. För det behövde jag en hjälpande hand att öppna dörren, så jag jamade till mitt nattsällskap att hon skulle kliva upp och släppa ut mig. 

Eftersom jag inte fick någon reaktion sådär direkt, gav jag henne litet tid, och tassade iväg för att knapra mig några bitar. Då kunde hon ju resa sig under tiden, och låtsas som om hon varit uppe i en timme, när jag kom tillbaka. Det är alltid skönt att slippa förlora ansiktet, säger visst tvåbeningarna, så jag ville ge henne den chansen.


Döm om min förvåning, när ingenting alls hade hänt när jag återvände? Alltså blev jag tvungen att ta i litet mer med hårdtassarna. I min egen utbildning av människor, har jag lärt, att det mest effektiva är en klotass någonstans mitt i ansiktet. Eftersom detta var en gäst, valde jag en mjukare linje, och lät klorna vara infällda. Jag var ju också osäker på vilken utbildning de fått i just det här avsnittet.


Förmodligen krävs en del finslipning beträffande detta, för trots upprepade försök, hände absolut ingenting. Hon bara rullade runt, och vände ryggen till mig i stället. Då blev jag sur, och gick och lade mig i min fåtölj. Konstigt nog somnade jag om, och när alla till slut iddes kliva upp, drog jag ett streck över allting. Hon hade trots allt inte undervisats av mig, och jag kunde inte begära att få resultat så här på direkten. Det tar tid att utbilda människor! 



Nu har jag jamat hej då till båda två för den här gången. Nästa gång de kommer, förväntar jag mig, att de har tränat på avsnittet 'uppstigning på kommando'. Ser fram emot det läxförhöret.

måndag 3 januari 2011

Har ni märkt något?

Jahajam, så var det ett nytt år. God fortsättning ska man visst jama! Har ni märkt någon skillnad? Inte jag. Det är exakt lika noskallt utanför dörren som förut. 
En del pangande blev det förstås på nyårsafton, och husse och matte kom inte hem förrän långt efter att det slutat. Då fick vi i alla fall litet extra godis, och vi jammade loss en stund tillsammans. Eftersom det blev väldigt sent innan vi kom i fåtölj, stolar och sängar, beslutade vi att låta matte och husse få sovmorgon. Faktum är, att det fick sova hur länge de ville! Gissa om de blev förvånade?! Men jag tror att det uppskattades.

Trots vår välvilja med sovandet, blev det ingen ordning på matte eller husse den dagen. Får väl vara tacksam att de orkade fylla på min matskål. Turligt nog var jag inte så beroende av slöhögarna för övrigt den dagen, eftersom det faktiskt gick att tassa ut en del. Visserligen måste man undvika en massa vatten, men pälsen var precis lagom varm för att hålla ute kylan. Tänk att få njuta av det en endaste dag!

På söndagen var det min turdag. Då kom nämligen mina absoluta favoritkliare. För artighetens skull pratade de först litet med matte och husse, och de fick mat och så, men sedan kunde de ägna sig helt åt det de huvudsakligen kommit för: mig. Hela kvällen låg jag mitt emellan dem och blev gosad med. Hon kliade mig på kroppen och han på huvudet. För att de skulle få vila sig, tassade jag emellanåt över till mattes knä för en stund. Sedan höll jag magkliaren sällskap hela natten, eftersom jag förstod deras behov av en katt. Fåtöljen får anstå tills de har rest hem till sin egen katt. Ja, de är kvar fortfarande. Så nog förväntar jag mig en favorit i repris i kväll!