Tills buren plockas fram

Som ni ser vill mitt öga inte bli som jag vill ha det. Måste till den eländiga vettisen igen. MEN! Till mattes och husses förvåning hittade de mig igår uppe på klöstunnan igen? Då ska ni veta att jag först måste hoppa upp på en hög byrå innan jag kan kliva upp på tunnan. Så höga hopp har jag inte gjort på väldigt länge! Och så äter jag som en häst, påstår människorna? Mycket mer än ransonen för min vikt. Jag äter förstås för min egentliga vikt, den som jag hade förut, fem kilo, i stället för de ynkliga fyra, som jag väger nu.

Husse och matte är mycket ute med mig. Men ibland vill jag bara ligga ute i höggräset, i skuggan, gärna några timmar. Gör inget att jag har sele, det kan jag ta, bara jag får vara ute! 

Jag har det alltså riktigt bra. Åtminstone tills buren plockas fram igen...


 

Lovjamar altanen och vitfisk på diskbänken

Luktar det inte litet, litet sommar här?

Alla vi som har en altan, vet hur värdefull den är. Man är ute, men ändå inte riktigt. En del av er har väggar och fönster på er altan, och det är förstås ännu bättre än den öppna altan, som jag har. På min altan yr det in snö, men den blir inte magdjup. Knappt klodjup. På altanen står mina stolar, de som jag gillar att ligga under när det är jättehett ute.  Där finns också byrån, som jag sitter på, när jag vill in. Matte har lagt dit något jag kan sitta på. Det känns varmt när jag sätter mig. Därifrån ser jag direkt in på min fåtölj. Om de inte är uppmärksamma nog där inne, reser jag mig i min fulla längd, och tassar till rutan. Proceduren förstärks med kraftfulla mjaouanden. Effektivt.

Idag har jag inte behövt använda mig av det, har inte varit ute särskilt mycket. Utelivet begränsas verkligen nu, när man mest kan tassa fram i gångar. Dessutom är dessa dragna på fel ställen, enligt min mening. Intressanta buskar och restauranger är helt utan förbindelser. Så det blir mest slappande här inne, med avbrott för undersökande av något skåp. 


Nu är det fredagkväll, och helgen verkar börja lovande. På diskbänken ligger nämligen en hög med vitfisk! Kan aldrig tro att matte och husse orkar äta upp allting själva? Naturligtvis är det beräknat till en stor portion och två små portioner extra. Hoppas att ni också får något gott i skålarna, och får en skön helg allihopa! Vi tassas på måndag!

Jo, så här gick det...

(fortsättning från gårdagen)

Puff kommer rusande från ett angränsande rum för att undsätta sin syster. Hon rusar fram mot mig, och...

...stannar tvärt, alldeles framför mig. Hon stirrar ilsket på mig, och jag bara väntar på det oundvikliga. Då ser jag att Piff har flytt fältet, och gömt sig under en byrå. Jag ser min chans, smiter i blixtfart förbi Puff och kryper in under soffan. Puff följer efter, och står uppfordrande och vaktar framför mig. När Piff kommer fram för att göra gemensam sak med sin syster, kör matte iväg dem. 

Jag ligger kvar en lång stund under soffan, väl medveten om att de har ett mycket bra minne, och att jag brukar bli morrad åt oproportionerligt länge efter ett missförstånd. Äntligen slapp jag tvåkattspåhoppning i alla fall! Och jag kan ju alltid hoppas att Piffs flykt in under byrån berodde på, att hon inte vågade vara med och flyga på mig. Det skulle ställa framtida skärmytslingar i ett helt nytt läge. Jag, som motat iväg inkräktarkatter stora som lejon, måste ju kunna klara av en ensam Piff eller Puff lätt som en plätt? Väl?

Har de glömt nu, eller?

 Annars har jag haft det bara lugnt. Min favoritgranne har hälsat på mig idag. Samtidigt passade han på att titta på bollen på teven. Jag höll honom sällskap, för han fick låna min fåtölj. Vi satt där båda två, förstås. Han fick sitta underst. Och så klagade han på, att jag inte hälsat på honom på jättelänge. Inte vet jag när det kan bli heller, för han har inte skottat min gång till honom. Den som går till fönstret, där han kan se att jag väntar. Inte ens leverkorv kan förmå mig att plöja fram i snö, som går upp till ryggen på mig. Det finns gränser även för mig.
Och förresten, det där med stora som lejon kanske var att ta i? Åtminstone litet...