Jo, så här gick det...

(fortsättning från gårdagen)

Puff kommer rusande från ett angränsande rum för att undsätta sin syster. Hon rusar fram mot mig, och...

...stannar tvärt, alldeles framför mig. Hon stirrar ilsket på mig, och jag bara väntar på det oundvikliga. Då ser jag att Piff har flytt fältet, och gömt sig under en byrå. Jag ser min chans, smiter i blixtfart förbi Puff och kryper in under soffan. Puff följer efter, och står uppfordrande och vaktar framför mig. När Piff kommer fram för att göra gemensam sak med sin syster, kör matte iväg dem. 

Jag ligger kvar en lång stund under soffan, väl medveten om att de har ett mycket bra minne, och att jag brukar bli morrad åt oproportionerligt länge efter ett missförstånd. Äntligen slapp jag tvåkattspåhoppning i alla fall! Och jag kan ju alltid hoppas att Piffs flykt in under byrån berodde på, att hon inte vågade vara med och flyga på mig. Det skulle ställa framtida skärmytslingar i ett helt nytt läge. Jag, som motat iväg inkräktarkatter stora som lejon, måste ju kunna klara av en ensam Piff eller Puff lätt som en plätt? Väl?

Har de glömt nu, eller?

 Annars har jag haft det bara lugnt. Min favoritgranne har hälsat på mig idag. Samtidigt passade han på att titta på bollen på teven. Jag höll honom sällskap, för han fick låna min fåtölj. Vi satt där båda två, förstås. Han fick sitta underst. Och så klagade han på, att jag inte hälsat på honom på jättelänge. Inte vet jag när det kan bli heller, för han har inte skottat min gång till honom. Den som går till fönstret, där han kan se att jag väntar. Inte ens leverkorv kan förmå mig att plöja fram i snö, som går upp till ryggen på mig. Det finns gränser även för mig.
Och förresten, det där med stora som lejon kanske var att ta i? Åtminstone litet...