Mitt svåra val

Varje kväll utsätts min lojalitet för en svår prövning. Det är när jag kommit in efter kvällspasset, fått litet i magen och tassat in i vardagsrummet för en stunds avkoppling. För det mesta hittar jag då husse liggande i soffan och matte sittande i min fåtölj. Det är i den stunden jag måste fatta mitt svåra beslut. Ska jag välja husse eller matte?

Varje kväll blir jag stående en lång stund mitt emellan dem. Jag tittar på husse. Jag tittar på matte. Funderar. Tittar på husse igen. Och på matte en gång till. Det är inte helt enkelt, kan jag lova. Men faktiskt, hittills har mitt beslut varje kväll blivit detsamma. Ingenting kan toppa husses mjukmage! Så är det bara, matte får ursäkta. Dessutom kommer jag ju få tid också för henne, när husse åker till norra landet. Hon får ge sig till tåls några dagar bara. Sedan är det hennes tur att få avnjuta litet magmassage. 

Ja, hon får också massage, trots att hon sitter. Det är litet mera obekvämt för mig att ge sån massage. Man får en klart bättre arbetsställning på en liggande människa, men på matte biter inga såna argument. Jag försöker ändå göra ett så väl utfört arbete som möjligt. Tror hon uppskattar det, för hon skriker till av njutning litet då och då. Sen tackar hon mig, och säger att "nu det är bra". 

Jag kan alltså förstå, att hon varit litet besviken över de val jag gjort senaste veckorna. Men snart, mycket snart är det hennes tur.

Vad hon absolut inte vill

Matte åker rätt ofta en ganska stor väg för att handla. Efter den vägen ligger ett hus. Och det ligger väldigt nära vägen. Det är som om vägen fått en liten krök där, bara för att komma förbi huset. Och där har matte flera gånger sett en liten katt sitta ute på en fönsterbräda och vänta på att få komma in.

Hur tänker den kattens människor? Den får väl lära sig? Går det, så går det? Det finns så många katter, vi skaffar väl en annan om....?

Varje gång matte åker förbi där nu, saktar hon ner, och sniglar sig fram, tills hon tror att faran är över. Det är ju inga problem, om man är ensam på vägen. Värre är det, när det ligger några bakom, som inte känner till att det är en kattzon. Men de får väl tänka vad de vill. Matte vet vad hon inte vill. Köra på en katt.

Men bara nästan

Tre katter ligger och sover...

 Men kan han inte räkna till tre, undrar du? Klart jag kan! Det lärde jag mig ju redan i unge-skolan. "Om Gustav fångar en mus, och sedan fångar två möss till, hur många möss har Gustav då?" "Ingen förstås, he-he, för dem har han redan käkat upp!" Det var sånt vi tyckte var jamarroligt på den tiden, vi kattungar. Och skrattade så morrisarna nästan trillade av.

Men här har jag inte ätit upp någon, vi är faktiskt tre stycken! Titta bakom min rygg! Det är inte matte som fuskbäddat sin säng, det är Piff som krupit in där och lagt sig nästan nos mot rygg med mig. Matte såg Piff krypa in där, och trodde jag skulle ha synpunkter på arrangemanget. Men inte orkade jag bry mig, jag hade precis glidit in i den där sköna sömnen, ni vet. När det nästan skulle kunna springa förbi tre möss, utan jag brydde mig. Men bara nästan.

Sannolikhetsprincipen

Vet ni vad? Nu har jag det så bra där ute, att jag nästan knappt har tid att vara inomhus. Kan bara tycka synd om alla mina kompisar som bor uppe i norra landet. Husse går här och suckar, för han ska snart dit, och där är det snöstorm nästan varenda dag. Jag är verkligen tacksam för att jag är en Skånekatt, som kan ligga ute i värmen och sola sig.

Inte ens favoritgrannens uppdykande hos mig igår kunde få in mig. Då förstår ni! Annars brukar jag ju alltid vara artig och värma hans knän när han och husse tittar på bollen på teven. 

Enda nackdelen med värmen ute är att jag blivit nacksprutad igen. Jag satt förväntansfull vid ytterdörren, när jag hörde det alltför välbekanta knäppandet av en plastpipett, som bröts av. Förstod direkt vad som var på gång, och duckade, men hann inte undan. 

Matte säger att det var bråttom med sprutet, för hon har fått två väldigt kliande bett på benet. Naturligtvis blev undertecknad genast misstänkt för att ha burit in några fripassagerare! Fast att jag inte har några bett. Vem är det alltså som mest troligt tagit in dem? 

Nio liv??

Tänk om det är så väl, att jag har nio liv! Då ska jag -i nästa- vara tuff, och inte låta några tjejer diktera villkoren i mitt liv. Nä, minsann, då ska jag bestämma var matskålen ska stå! I nåt liv ska jag också se till att kunna göra det där som jag inte riktigt minns vad det är, bara att jag tror jag går miste om något i det nuvarande livet?

Det är lätt drömma om ett annat liv. Ett, där man vågar saker, man inte törs nu. I det andra livet är man framåt och duktig, har en massa vänner och gör allt det där man borde, men inte orkar idag. 

Nu vill jag än en gång påjama, att detta är en klokbok för våra tvåbeningar. Vi katter är ju redan mästare på att göra det bästa av alla situationer, och leva just nu, utan dåliga samveten eller oro för framtiden. Men våra människor!?

Jag återkommer ständigt till detta, hur man måste passa på att leva just nu, i denna sekund. Att saker, man kanske tycker är litet vardagliga och trista att göra, kan vara det man saknar mest, om man inte kan utföra dem längre. Ibland tycker jag det är väldigt motigt att tassa ut på jobb, och försöker slippa undan i det längsta. Men tänk om jag inte behövdes där ute? Eller om ingen brydde sig om allt jag uträttar här inne med spinnterapi, magmassage och kärlekskurrande?

Jag lever mitt enda liv. Njuter av det jag får, och löser problemen när de dyker upp. Eftersom jag förmodligen inte kommer se röken av de andra åtta liven, måste jag göra det här livet så bra jag bara kan.

Önskar er alla, mina kompisar, och era människor en härlig helg! Det sägs att våren ska komma på allvar...Vi tassas igen på måndag!

Kära Piff och Puff!

Matte har uppmanat mig att tassa ner något snällt och positivt om er idag. Hon säger att det är någon slags dag i dag, när de ska uppmärksammas. De, och alla andra tjejer. Mycket underlig begäran, anser jag, men eftersom vi är utlovade något extra gott till middag, måste jag försöka tänka ut något.

Tänker......tänker...........tänker....tänker......tänker...

okej då...

Till Puff: Du är nog inte så konstig som du verkar? (Matte, visst är det väl ett snällt jam?)

Till Piff: Jag gillar när du kommer och nosar på mig på morgnarna, du är den enda som får göra det. Och så är det mysigt att vi kan ligga ganska nära varandra och sova. En sak till kom jag på nu. Du försöker aldrig sno min mat! 

Vad duktig jag var. Jag jamade ingenting alls om morr, utfräsning, påhopp, fåtöljockuperande....*vad säger du, matte?* Nähä, jag ska visst sluta nu. Då undrar jag bara, när blir det min dag???  

Äntligen!

Äntligen!

Äntligen har jag fått tillgång till mitt växthus igen! Som jag har väntat på detta! Visserligen har jag passat på att inspektera det ibland, när matte varit där. Men då har det varit så kallad vinter, och inte särskilt trivsamt. Kallt och otrevligt. Men nu!

Nu är allt precis som det ska vara! Alldeles varmt och skönt i pälsen. Fast inte riktigt som det ska, för där är på tok för stökigt. Bordet, som jag ska ligga på, är fullt med krukor. Golvet är belamrat med en mängd skräp. Jag tror inte matte förstått riktigt vad man ska ha ett växthus till? 

Jag har ett riktigt nytänkande förslag till inredning: Lådor med kattmynta längs sidorna, en skön säng att sova i, kanske en stol också, med en mjuk dyna i. Och en fågelholk i taket. Som en eftergift till matte skulle jag kunna låta vinrankorna vara kvar. 

Detta, menar jag, skulle göra att växthuset blev det paradis det har potential till att bli. Bara man rensar bort all bråte.