Välkommen att tassa in...

God vän är alltid välkommen!







tisdag 19 augusti 2014

Den här sommaren




Det här tycker jag mycket bra beskriver denna sommaren! Min kära hasselbuske har fått avstå från mina besök, den har fått stå där i solen helt övergiven. Inte förrän häromdagen letade jag mig dit. 
Nu verkar det vara slut på skuggletandet. Återigen är det dags att söka sig till solvarma platser. Fast idag har det blåst, så det har nästan varit läge för inneliv. Men bara nästan. Jag har hittat ett perfekt ställe när det blåser och regnar. Det ska ni få se i morgon! 


måndag 18 augusti 2014

Nya rutiner


Hej, det är jag, Gustav! Ni kanske minns den där katten som brukade blogga här för evigheter sen? Jag tog ju litet semester, och efter det tog matte extra ledigt och sen hände det tråkiga med Piff, så det blev ett väldigt långt uppehåll. Nu är det verkligen på tiden att jag får börja igen, tycker jag!

Att vi bara är två katter nu har inneburit en omläggning av  nattrutinerna. Tidigare var Piff och Puff i en egen del av huset på nätterna, medan jag sov hos husse och matte. Så hände det, att Piff for iväg i en bur, utan att komma tillbaka. Den kvällen stängdes inte dörren till vardagsrummet, där de brukade tillbringa nätterna? Då passade jag på att lägga mig i min fåtölj där. Visserligen fanns ingen brasa där ännu, men en varm och skön dyna att ligga på.

Jag fortsatte med den nya rutinen hela förra veckan, och lät Puff vara hos matte. Men nu några kvällar har jag ändrat mig. Jag vill också sova hos henne! Och faktiskt har Puff och jag nått fram till en kompromiss. Jag ligger bredvid matte, men i husses ännu tomma säng, och Puff parkerar vid mattes ben. En fullt tillfredsställande lösning. Frågan är hur det ska bli när husse kommer hem i morgon? Han är litet för bråkig för min smak på nätterna. 

Gissar på att nuvarande avtal med Puff kommer omförhandlas? Och jag tycker nog att det är mycket lättare att göra upp med en än med två. Förresten är Puff litet trevligare mot mig nu, när det bara är hon och jag. Det gillar jag.



söndag 10 augusti 2014

Piff har lämnat oss




Så litet man vet...i stället för att Gustav skulle få börja jama om sommarens äventyr, måste jag med sorg berätta att lilla Piff helt oväntat fick avsluta sitt liv här på jorden i fredags.

Det började med att jag kände en mycket obehaglig lukt om henne i torsdags kväll, när hon hoppade upp i mitt knä. Men hon var som vanligt, buffade, och njöt när jag kammade henne. Ringde i alla fall till hennes veterinär på fredagsmorgonen, för jag misstänkte att det kunde vara något med tänderna. Läste på om FORL, och var inställd på att några tänder kanske skulle behöva dras ut. Eftersom Piff behövde sövas för en sådan undersökning, blev jag hänvisad till närmaste djursjukhus. Egentligen fanns ingen tid, men "kom kvart i tolv, så kan vi titta på henne och ge henne antibiotika över helgen". Kändes okej. Oroade mig mest för hur jag skulle in henne i buren, det brukade vara en pärs varje gång. 

När det var dags för avfärd låg hon och sov inne i sin igloo. Direkt jag kom dit och tittade på henne, förstod hon att något var på gång. Hon var den av katterna som oftast hade en nästan kuslig intuition. Trots det gick det rätt enkelt att få in henne i buren. Nu var det värsta gjort, tänkte jag. Om det varit så, ändå...

Väl inne i undersökningsrummet förberedde jag veterinären på att "den här katten är inte särskilt samarbetsvillig", för vid alla tidigare veterinärbesök hade det varit rätt stora problem. Innan undersökningen började tittade veterinären på Piff och undrade "är hon verkligen tolv år, hon är ju så fin?" Ja, hon var ju det... 

Men märkligt nog gjorde Piff inget motstånd alls nu? I stället för att darra i hela kroppen och vara enormt uppstressad, lät hon sig undersökas utan protester. Först kontrollerades tänderna, "ser inte farligt ut, litet tandsten, bara". Sen öppnade veterinären munnen helt och tittade i svalget. "Men, vad är det...?" Ny kontroll. "Det där ser inte alls bra ut...". 

Och hon visade mig nånting stort och rött mitt i svalget. "Det här måste jag titta närmare på. Vi får söva henne i eftermiddag. Det kan vara en inkapslad inflammation, men också något allvarligare. Du får vara beredd på det. I så fall tycker jag inte att vi ska väcka henne igen". Och jag fick lämna mobilnumret, så att hon kunde nå mig medan Piff fortfarande var sövd.

Det var en chock. Aldrig, aldrig hade jag kunnat förutse detta. Visserligen hade hon sovit mer än vanligt en tid. Men hon började ju bli till åren? Och hon har alltid gillat att krypa in under filtar och överkast för att mysa? Visst hade hon ratat godiset på kvällarna senaste veckan, men tänkte, jag måste byta sort? Men annars, så blank och fin i pälsen, och lika kärleksfull som alltid.

Eftermiddagen var en pina. Inte kan hon vara så sjuk, hon är ju inte mager...och med den härliga pälsen? Eller, ska jag ställa in mig på det värsta ändå? Klockan hade varit litet mer än tolv när jag lämnade sjukhuset. Vid fem ringde hon. På tonfallet förstod jag direkt att det var dåliga nyheter. "Tumör...spruckit...infekterat...går inte att operera där...finns inget att göra...jag tycker vi ska låta henne få somna in nu..."

Så overkligt, det finns inte ord för hur ont det gjorde. Och gör. Hur kan en liten katt lämna ett så jättelikt tomrum efter sig? Ingen som väntar på mig efter duschen, och vill känna på vattnet på golvet. Ingen som sitter på skrivbordet och tålmodigt väntar på att jag ska sätta mig framför datorn, så att hon kan lägga sig på mitt knä. Eller som kommer till mig när jag sitter där, och först lägger högra tassen på mitt knä, tittar forskande på mig, är det okej att jag kommer? Ingen som kryper upp till mig i sängen och lägger sig runt halsen och tvättar mitt ansikte och hår. Ingen som formar om den ena soffkudden och gör en djup grop där för att ligga i. Allt sånt, som bara hon gjorde. 

Men det som gör allra mest ont, är min sista bild av henne, liggande ihopkrupen där i lådan, och hur hon såg på mig. Blicken. Det var som hon förstod. Och jag önskar så att jag hade kunnat stanna hos henne de sista timmarna. Det är det värsta, att jag måste lämna henne. 

För detta var inte bara en sorgens dag. Denna dag hade ett nytt litet barnbarn kommit till världen, och hans fyraårige storebror var därför med mig på sjukhuset. Kanske hade jag i chocktillståndet ändå inte kommit på tanken att stanna, kanske hade jag inte ens fått, men nu var det otänkbart. Men det smärtar mig att Piff fick vara ensam de sista fem timmarna av sitt liv. Min enda tröst är att hon inte lider mer. För det förstår jag att hon gjort. Den stora tumören måste plågat henne ordentligt, och på ett så utsatt ställe.  Och när den sprack, så ont det måste ha gjort, stackars lilla katten.

Lilla Piff, du har varit en så älskad katt, och så många tårar  jag nu gråtit för sin skull, det känns som om de aldrig ska ta slut? Du krävde aldrig något, bara gav av din tillgivenhet. Men jag vet, att jag en dag kommer kunna minnas dig, inte med tårar, utan i tacksamhet, och med ett leende.

Som ni kanske förstår, måste Gustav få lugna sig litet med sin blogg, tills det allra jobbigaste är över. Sorgen måste få stilla sig.

Gustav tar förstås det hela med ro, medan Puff saknar sin syster, och har blivit ännu mer "mattig" än vanligt. Vi får återkomma när tiden är mogen.



  

måndag 4 augusti 2014

Om jag inte smält bort



Helt utmattad ligger jag i min öken. Matte kom för att kolla om jag levde?

Samlar ihop alla min krafter...

...för en snabbkoll åt väster och öster...

...innan jag helt slut av ansträngningen sjunker ihop igen

Gissar att de flesta av er, precis som jag, tycker att termostaten där ute inte fungerat tillfredsställande den senaste månaden? Det finns inte en oupptäckt skuggfläck på min tomt, det kan jag lova! Min älskade hasselbuske har fått klara sig utan ett enda besök. 

Och till råga på dessa konstigheter, har min sekreterare helt fräckt ansökt och beviljat sig själv ledigt ytterligare en vecka! Vad jag förstått har hon någon slags jourverksamhet som förhindrar att vi sätter igång vårt angelägna arbete här. Men jag hoppas verkligen att det där andra ska vara avklarat under veckan, så att jag kan sätta igång på allvar nästa måndag! Om jag inte smält bort, förstås...



fredag 27 juni 2014

Tar väl semester, jag med




Okej, jag tar väl semester jag också. Det låter ju faktiskt rätt behagligt. Bara ligga och slappa, och vänta på att personalen ska servera läckra måltider på beställning! Leka litet emellanåt, så man inte helt tappar skärpan. Det är väl det som menas med semester?

Människor som kommer hit gör de mest märkvärdiga saker? Går frivilligt ut i det stora vattnet, till exempel. Det aktar jag mig noga för! Tassar inte ens i närheten. Och så ligger de i solen i den heta sanden hela dagarna. Fattar de inte att det är bättre i skuggan? Det förstår ju minsta kattunge!

Vi får väl se, när jag tröttnat på att vila. Jag är permitterad från kontoret hela juli ut i alla fall. Men sedan, när det börjar klia i tassarna, då lovar jag att återkomma med nya krafter! 

Önskar alla som tittar in här en alldeles underbar sommar! 

  

torsdag 26 juni 2014

Nu är de här!



Även om man har semester får man väl sitta på skrivbordet?

Husse och matte säger att kontoret är stängt nu. Att de har semester? Och att jag därför inte behövs som kundmottagare på ett tag framöver. Jag är alltså permitterad på grund av arbetsbrist? Mycket tråkigt, för jag gillar verkligen den delen av mitt jobb. Att välkomna människor med litet kurr och buffande är ett trevligt inslag och angenäm motvikt till allt annat ensamarbete jag utför. 

Men kanske skaffar jag egna kunder? Inte såna som matte och husse har, utan bara några jag kan hälsa välkomna? För nu börjar de komma, de som kallas turister. Och de går i stora flockar förbi mig. Säkert finns där några som vill bli välkomnade av en vänlig katt?   


onsdag 25 juni 2014

Komsi, komsi



Komsi, komsi lilla ödla...

Jag har små ödlor som kilar omkring litet varstans. De vet verkligen hur de ska väcka leklusten hos mig! Ibland står de alldeles stilla en lång stund. Precis så länge att jag hinner iaktta dem noga, medan jag funderar på nästa drag. Oftast att jag petar till den med tassen. Då blir det fart på den! Och det är det som är så kul! 

Ingen kan utmana min jaktskicklighet som en ödla! Är man inte snabb nog hinner den försvinna någonstans, helt spårlöst. Men de gånger jag vunnit, kan jag känna mig riktigt stolt en stund. Synd bara, att man inte kan fira segern med en god måltid. Nåt segare får man leta efter.