Att uppskatta en katt efter förtjänst

Alla mina förväntningar om lördagens kalas infriades med råge. En av de yngre tvåbenta har den trevliga egenskapen att hon alltid är trött när hon är här. Matte har berättat att människor i den åldern nästan jämt är trötta. Tonår kallas det på människospråk. Hur som jamat innebar det, att jag fick flera timmars mys och gos med henne i soffan.

Äntligen nån som har vett att ligga still en längre stund!

Sedan kan jag stolt meddela att jag varit vägvisare till nya minisen. Förut låg han ju bara i en vagn, men nu har han rest på sig, och går när någon håller i honom. Med min intuition förstod jag att ytterligare stöd behövdes, så jag tassade tätt, tätt före honom hela tiden, och höll samtidigt ett vakande öga på om han hängde med. I bakgrunden hörde jag det gamla vanliga "i-vägen-köret". Naturligtvis ignorerade jag dylika insinuationer, och fortsatte min lotsverksamhet. Jag visste nämligen att minisen uppskattade min närvaro, och det var det som räknades.


Har inte riktigt kommit igång med patrullerandet där ute. Blir som mest en sväng runt grannens hus. Det gör jag några gånger varje dag. Piff tittar så långt efter mig, när jag tassar omkring på hans tomt, men hon vågar ju inte hoppa över staketet. Så länge som han har sin grind stängd, är det faktiskt den enda helt fredade zonen jag har. 

Förresten kom min älskade granne på besök igår kväll. Som vanligt hoppade jag direkt upp i hans knä, och lade mig tillrätta. Sedan skulle visst han och husse äta litet, men då fick husse langa mat till grannen hela tiden "för jag vill inte störa Gustav", som grannen så riktigt påpekade. Jag skulle ju blivit alldeles klämd, om han sträckt sig över bordet. Det är härligt med människor som förstår att till fullo uppskatta en katt i knäet.