Högsommarrapport

I fredags var både Lisa och jag iväg till vettisen. Inte för att jag gillar det där stället, men inte morrar jag eller försöker smocka till vettisen, som en viss katt gjorde?! Men stick i nacken fick hon i alla fall! Sen var det min "tur" att komma upp på bordet. Ännu en gång hälldes det färg på mitt öga, och pillades nåt förskräckligt. Konstaterades igen att hornhinnan är hel, men att jag inte kan stänga ögonlocket helt. Har fått nya droppar, och det känns faktiskt litet bättre nu. Kan inte öppna ögat helt, men mer än tidigare.

En stund av frihet...

Sen måste jag berätta att jag häromdagen tog saken i egna tassar och såg till att jag blev fri! Med rätt kli-teknik gick selen av, hurra! Passade på att inspektera granntomten, (min förre favoritgrannes), och att hälsa på gräddgrannen. De blev väldigt glada för mitt besök! Om jag fått bestämma hade jag hälsat på dem litet då och då varje dag, särskilt när de haft gäster, men av nån anledning har matte och husse inte tyckt att det passade sig att vi skulle hälsa på då? När jag haft dem kopplade, alltså. Då har de alltid stannat på vår sida gatan, fast jag tydligt visat att jag velat tassa över!

Inkräktaren visar sig här ibland. Han demonstrerade sin styrka genom att hoppa över det höga staketet till grannen utan att ens nudda det! Mina människor påstår att jag aldrig mer får slåss med honom. Men just nu är slagsmål långt borta, jag ligger mest och njuter i solen/skuggan, vilket som känns bäst för stunden. Livet är gott!

Tills buren plockas fram

Som ni ser vill mitt öga inte bli som jag vill ha det. Måste till den eländiga vettisen igen. MEN! Till mattes och husses förvåning hittade de mig igår uppe på klöstunnan igen? Då ska ni veta att jag först måste hoppa upp på en hög byrå innan jag kan kliva upp på tunnan. Så höga hopp har jag inte gjort på väldigt länge! Och så äter jag som en häst, påstår människorna? Mycket mer än ransonen för min vikt. Jag äter förstås för min egentliga vikt, den som jag hade förut, fem kilo, i stället för de ynkliga fyra, som jag väger nu.

Husse och matte är mycket ute med mig. Men ibland vill jag bara ligga ute i höggräset, i skuggan, gärna några timmar. Gör inget att jag har sele, det kan jag ta, bara jag får vara ute! 

Jag har det alltså riktigt bra. Åtminstone tills buren plockas fram igen...


 

Gav mitt samtycke direkt

Den här helgen fick jag välja. Skulle jag vara social, eller vila i växthuset? Vad gissar ni? Om ni tror på växthuset, var det rätt svar! Trots att i princip alla mina favoritmänniskor var här, tillbringade jag hela eftermiddagen i mitt kära växthus. Men efter vad jag hört saknades inte kattsällskap där inne ändå, även om Lisa var selektiv i sitt umgänge. Hon har en väldigt märklig dragning till den allra minsta minisen? Totalt obegripligt för mig. Om det är någon jag undviker, så är det honom! Men de två har väl förkärleken för bus gemensamt? Det är ju för mig ett sedan länge passerat stadium.

Nu när våren börjar komma på allvar, känner jag mig nästan som en ungkatt på nytt. Matte och husse säger att jag är som på yngre dagar! Maten smakar gott igen, så jag äter och äter. Trots att favoritgrannen flyttat, inspekterar jag hans tomt. Då ska ni veta att vi har ett högt staket emellan oss. Även om jag inte hoppar över det som i fornstora dagar, tar jag mig dock över på ett snyggt sätt. Eftersom jag mår så bra just nu, har vi efter samråd beslutat att skjuta upp min vägning hos vettisen. Den får anstå tills husse kommer tillbaka efter nästa vända till norra landet, en liten bit in i april. Jag kan jama att jag inte hade några som helst invändningar till det beslutet!

Har varit hos vettisen

Jag har varit hos vettisen igen. Det var ganska lindrigt. Fick

bara ställa mig på plattan som finns där på golvet. Skulle väga mig. De vill ju att jag ska öka i vikt, men det är inte så lätt? Kan inte göra mer än äta! Vettisen påstod att jag gått ner litet till. Att det ska läggas upp ny mat till mig många gånger om dagen. Sånt gillar jag att höra, förstås!  Att få beröm för min fina päls, och att jag ser så frisk ut, är också positivt. 

Nu ska jag tillbaka och väga mig i slutet av mars. Får kanske vara nöjd bara jag inte tappat fler hekton? Matte och husse lovar i alla fall att göra vad de kan för att hjälpa mig må bra så länge som möjligt. Sen är det ju så väl att som katt bekymrar man sig inte för morgondagen, eller ens nästa minut. Livet är ju precis just nu. Och i det nuet lever jag gott och njuter så länge jag kan.


 

Så var det dags igen

Att bli inspärrad så här på sin arbetsplats är höjden av förnedring!

USCH!

Ni har alla varit med om det. Man blir infångad och mot sin uttryckliga vilja inföst i transportburen. Efter en stunds åktur förs man in i ett rum som stinker lika eländigt varenda gång. Man ombeds komma ut ur buren, vilket man naturligtvis nekar. Varvid buren tippas på sidan och man hälls ut! Den ena förnedringen avlöser den andra! 

Jag har alltså varit hos vettisen idag. Fått spruta. Helt okej, den kändes knappt. Fått visa mina tänder. "Sällan man ser så fina tänder på en så gammal katt", sa hon. Hmm, gammal? Jag lät det passera. Blev litet klämd och lyssnad på. Egentligen inte så farligt. Det är bara det, att lokalen framkallar de allra hemskaste associationer? Därför skyndade jag mig in i buren så fort jag förstod att hon var klar med mig.     

HEMMA igen!!!

När jag kom hem markerade jag noga min bur runt om. Det hade inte varit så roligt att tvingas in i den, men sen förstod jag ju att den var min enda trygghet. Och jag fick komma hem igen i den! Tack, tack!

Efter den pärsen har jag tagit igen mig och haft den skönt inne hela eftermiddagen!

Så var det dags igen

Nu är han igång igen, husse, med sin otrevliga vana att

Lita på mig, jag sköter ruljansen så länge, husse!

lämna mig. Tidigt i morse var det "hej då, Gustav". Borde naturligtvis förstått att något var i görningen när både husse och matte klev upp medan det ännu var mörkt?

En som definitivt anade oråd var Puff! Hon kom säkert ihåg förra gången som bägge var uppe tidigare än normalt? Kunde bara betyda en sak tänkte hon: Deportering till det där hemska stället där man blev misshandlad och sedan inte kunde stå på benen när man kom hem! Så i stället för att jama efter mat, som hon alltid brukar göra varje morgon, var det helt tyst i huset. Men matte såg en katt fort krypa in under sängen. Där låg hon fortfarande kvar när matte och husse åkte!

Jag var naturligtvis inte det minsta orolig. Det var förstås trist att husse försvann, men jag är ju minst jamat van vid rutinerna, både vid avresa och hemkomst. I stället för att gömma mig, övervakade jag de sista bestyren med packningen. Sen fick de ge sig iväg utan mig. Det var skönare inne. Och så hade jag litet ovilat.

Kattens list

Man skulle kunna jama att jag åkte på en blåsning den här långhelgen. Det har räckt att höra dånet där ute på altanen för att alla varningsflaggorna skulle hissas. Jag har därför med full kraft gått in för att vidareutveckla och förfina de metoder för dörrspaning, som jag utan någon särskild framgång försökt införa tidigare. 

Resultatet är fortsatt relativt nedslående, men ganska mycket dörröppnande har jag ändå lyckats utverka. En sån här gång är det en klar fördel att leva med två människor! Det ska man utnyttja! Om jag inte tassat ut när den ena öppnat, verkar den andra tänka att "när jag öppnar vill han nog gå ut?" Vilket jag givetvis inte haft en tanke på! Men på så vis hinner jag med en stunds spaning till. "Kattens list övergår människans förstånd", är det inte så det heter?

Annars håller jag ett vaksamt öga på Puff. Hon har börjat låta underligt ibland? Host-nyser, liksom. Jag brukar skynda mig dit för att kolla vad som står på, även om jag tror att hon inte uppskattar mitt intresse? Matte säger att Puff ska få åka till vettisen och sova senare i veckan. Uschjam, jag vill bara sova här hemma!!! 

Jag tar en liten paus i morgon, är tillbaka på onsdag!

Diskretion hederssak!

Oj, oj....gääääsp! Hur slut kan man bli? Det är nog som jag känner mig nu, ungefär. Vilken fest det var i natt! Våra kalas blir bara bättre och bättre, ju mer vi lär känna varann. Så perfekt det var, det går bara inte att jama vad som var bäst? Allt!!

Det var svårt att bryta upp, så det blev i senaste laget jag kom hem. Var orolig att mina människor vaknat tidigt. Skulle varit just typiskt, när jag för en gång skull ville att de sov ut ordentligt. Behövde inte oroat mig. Naturligtvis snarkade de på där inne, när jag smög mig förbi. Jag måste dock erkänna, att det var aningen svårt att se oberörd ut, när husse kom till min sovfåtölj en stund senare. Men det var bara att spotta i tassarna, hoppa ner på golvet, stretcha, och försöka låtsas hur skönt det var att äntligen få vakna. Annars hade han väl ringt vettisen. Hemska tanke!

Äntligen!

Pliktskyldigast tassade jag sedan ut och var borta så länge som jag anständigast måste utan att de skulle misstänka något. Men sedan, äntligen, kunde jag komma in, hoppa upp i husses säng och sooooooova!

Tack mina vänner för all fin uppvaktning jag fick både före och under festen! Och, om nån är litet orolig idag...jag skvallrar inte! Min nos är förseglad!