Så var det dags igen

Att bli inspärrad så här på sin arbetsplats är höjden av förnedring!

USCH!

Ni har alla varit med om det. Man blir infångad och mot sin uttryckliga vilja inföst i transportburen. Efter en stunds åktur förs man in i ett rum som stinker lika eländigt varenda gång. Man ombeds komma ut ur buren, vilket man naturligtvis nekar. Varvid buren tippas på sidan och man hälls ut! Den ena förnedringen avlöser den andra! 

Jag har alltså varit hos vettisen idag. Fått spruta. Helt okej, den kändes knappt. Fått visa mina tänder. "Sällan man ser så fina tänder på en så gammal katt", sa hon. Hmm, gammal? Jag lät det passera. Blev litet klämd och lyssnad på. Egentligen inte så farligt. Det är bara det, att lokalen framkallar de allra hemskaste associationer? Därför skyndade jag mig in i buren så fort jag förstod att hon var klar med mig.     

HEMMA igen!!!

När jag kom hem markerade jag noga min bur runt om. Det hade inte varit så roligt att tvingas in i den, men sen förstod jag ju att den var min enda trygghet. Och jag fick komma hem igen i den! Tack, tack!

Efter den pärsen har jag tagit igen mig och haft den skönt inne hela eftermiddagen!