Jag tackar alla!

Jag är hemma igen! Mjaou! Jag har varit på ett sjukhus. Det var ett konstigt ställe.

Vad gör vi här, husse?

 Något mer otrivsamt får man leta efter

 Sen rakade de av pälsen på mitt ben, och stack in en stor spruta. Fast litet service hade de, jag fick en jättegosig filt att ligga på. 

Kolla vad de gjorde!

Sedan bar en människa iväg med mig, och jag blev instängd i ett rum tillsammans med flera andra djur. Jag hade en egen bur förstås, högt uppe. 

Vad som hände efter det, har matte ju redan skvallrat om. Idag på morgonen var jag för första gången hungrig, och kunde smaka på frukosten. Efter det provade jag att testa lådan, för att se om den dög till litet större saker också. Turligt nog gjorde den det. 

När jag legat och vilat en stund efter det, kom en av de trevliga människorna in med en bur. Min bur! Och ja, jag gillade alla tvåbeningarna där, och kelade med dem så mycket jag kunde. Som jamat, i min egen bur blev jag ivägburen till ett annat rum. 

Redan på avstånd hörde jag mattes och husses röster, och blev så jätteglad att jag måste jama så det ekade där. Jag blev nedställd på ett bord, locket öppnades, och där stod de, husse och matte! Jag visste inte riktigt hur jag på bästa sätt skulle visa hur lycklig jag var att få se dem igen? Det fick bli superbuffningar överallt, på buren också. 

Efter ett tag kom en av vettisarna. Han tyckte att jag fortfarande såg litet tussig ut, men alla mina prover var bra nu, så jag fick åka hem. Det var förmodligen en förgiftad mus som gjort att jag mått så dåligt, trodde han. När de pratat en stund, bars jag äntligen ut därifrån. 

Jag brukar ju inte gilla bilåkande, men nu protesterade jag inte alls. Till och med att jag lade mig ner och sov en stund. Man blir nog litet trött av sjukhusliggande?

Vet inte om mottagandet hemma var varmt, precis? 

Grundligt är väl det mest positiva man kan jama...

 Jag hade ju ätit frukost i morse, så jag tyckte det var litet tidigt för lunch, fast jag erbjöds både oxkött i gelé och kokt röding. Men mitt fontänvatten smakade superbt!

Och så hade jag kvar det där eländiga bandaget runt benet

Gjorde vad jag kunde för att bli av med skräpet

 Har de limmat fast det, eller?

Till slut hjälpte matte mig att ta bort det. Sedan blev jag väldigt sugen på att tassa ut, men matte hade blivit både döv och blind, så hon märkte ingenting. 

Under sådana förhållanden var det lika bra att lägga sig och sova. Först tog jag faktiskt några kulor i min matskål. Då såg matte glad ut. Och så öste hon på en hel hög med mat. Konstigt, så har hon aldrig gjort förut? 

Nu är det visst meningen, att jag ska ta det lugnt ett tag. Känns som en ovan situation. Vi får väl se hur jag lyckas med det?

Så vill matte och jag tacka alla jamarmycket för all omtanke, spinnhealing, tasshållande med mera, som ni visat oss de här dagarna! Det är helt otroligt värmande att så många bryr sig om mig, katten Gustav!