Så fel det kan bli. Fast mest hade hon rätt!

Eftersom jag inte hade något särskilt för mig, gjorde jag matte sällskap idag också när hon cyklade. Det gör hon i gästrummet, och där finns också min sköna säng med gosefilten.

Medan vi höll på med våra sysslor, lyssnade vi på radion. Jag spetsade öronen, för det pratades angelägna saker, nämligen katter. Människor ringde dit och frågade hur de skulle göra det bra för katterna, och så svarade någon, som tydligen visste mycket om oss. 

Det mesta var vi helt överens om. Hon sa till exempel att man aldrig, aldrig ska skälla på en katt, bara berömma den. Mera tveksam är jag till påståendet att katten bara ska ignoreras om den står och jamar, eller så. Om den står och jamar vill den väl något viktigt, och ska åtlydas? Undrar just hur hon tänkte där?

På plussidan fanns också uttalandet att katter är smarta djur, och att katten bestämmer alltid (nästan) över hunden. Alldeles korrekt och utmärkt! 

Det var en sak, som jag inte förstod vad hon menade. Hon pratade om "ägare", och fick det att framstå som om det fanns någon som ägde katten?? Jag måste ha missuppfattat det hela? Hon måste väl ha menat människornas ägare = katten? Av misstag använde hon nog fel ordföljd, bara.


Ganska nyligen har man kommit på varför vi spinner, när vi mår dåligt. Spinnandet ökar blodcirkulationen och påskyndar läkningsprocessen. Det tog tid för dem att komma underfund med det! Vi har ju vetat det sedan urminnes tider!

När vi precis hade lyssnat färdig på kattprogrammet, hörde jag ett underbart ljud från köket: klirret, när våra godistallrikar togs ner. Husse hade varit på fiskaffären och köpt vitfisk! Och nu, kan jag jama, smakade vitfisk underbart gott igen. Tänk att jag inte ville äta det för en vecka sedan?

Har varit ganska nöjd med att vara inne idag. Jag har frågat mina människor några gånger, om det är tänkbart att få tassa ut, men jag får nog vänta tills dövsjukan har gått över. För jag hoppas, att de inte gick på det där med ignoreringen?