Lisa: Ändrade flyttplaner, kanske?

Dumma husse. Och lika dumma matte. Jag vet inte om jag tänker fortsätta bo här? Igår blev jag utsatt för ett fruktansvärt övergrepp!

HJÄLP! Är det ingen som hör mig?

Det började med att husse tvingade in mig i en bur. Jag ropade till matte att hon måste komma och rädda mig, men inte brydde hon sig! Bara gick omkring där och låtsades som ingenting?

Sen bar de ut mig i bilen, och där fick jag sitta i en kattiljon timmar. Jag lät människorna få lyssna på helt nya jamiska kraftuttryck. De var väldigt imponerade! Till slut, efter en evighet, stannade bilen, och jag fick komma in i ett hus och kolla på fiskar som simmade omkring. Hade varit rätt kul om jag inte haft så onda aningar. Vilka besannades. 

Förstod nog att jag inte åkt hit för att kolla på fiskar!

Blev inburen i ett rum som bara skrek "varning, varning"! Var därför ytterst misstänksam mot människan som hälsade så lent på mig. Men jag gav honom en chans, och lät honom klappa mig på huvudet. Med stor tvekan fick han också sätta en platta på mig litet här och där, men sen tyckte jag faktiskt att det fick vara nog med min välvilja. När han tog sig friheten att sticka en stor nål in i nacken på mig, ja, då tog mitt tålamod slut. 

Husse, som stod bredvid mig, var dessvärre inte till någon som helst hjälp i min prekära situation. Fick ta saken i egna tassar, så jag fräste ut stickaren och smockade till husse. Sen fick jag komma in i buren igen.

Är jag verkligen hemma igen??

OBS! Lägga på minnet: Aldrig tassa in i den buren igen!

Sen sov jag i mattes säng hela eftermiddagen. Det var rätt skönt. Och så fick jag litet kycklingsoppa. Kanske stannar jag här ett tag till ändå?

Så var det dags igen

Att bli inspärrad så här på sin arbetsplats är höjden av förnedring!

USCH!

Ni har alla varit med om det. Man blir infångad och mot sin uttryckliga vilja inföst i transportburen. Efter en stunds åktur förs man in i ett rum som stinker lika eländigt varenda gång. Man ombeds komma ut ur buren, vilket man naturligtvis nekar. Varvid buren tippas på sidan och man hälls ut! Den ena förnedringen avlöser den andra! 

Jag har alltså varit hos vettisen idag. Fått spruta. Helt okej, den kändes knappt. Fått visa mina tänder. "Sällan man ser så fina tänder på en så gammal katt", sa hon. Hmm, gammal? Jag lät det passera. Blev litet klämd och lyssnad på. Egentligen inte så farligt. Det är bara det, att lokalen framkallar de allra hemskaste associationer? Därför skyndade jag mig in i buren så fort jag förstod att hon var klar med mig.     

HEMMA igen!!!

När jag kom hem markerade jag noga min bur runt om. Det hade inte varit så roligt att tvingas in i den, men sen förstod jag ju att den var min enda trygghet. Och jag fick komma hem igen i den! Tack, tack!

Efter den pärsen har jag tagit igen mig och haft den skönt inne hela eftermiddagen!

Åkte dit - IGEN!

Piff låg under täcket i mattes säng, och jag låg på husses säng. Vi njöt en välförtjänt vila igår eftermiddag. Allt andades lugn och ro. Jag, som låg ovanpå sängen, insåg faran först. Matte kom in med en bur, som hon försiktigt ställde ner på sängen bredvid Piff. Sedan vek hon undan överkast och täcke, grabbade tag i stackars Piff, som knappt hann fatta något innan hon satt inne i buren. 

Det behövdes ju ingen större intelligens för att dra vissa slutsatser av detta, så jag förpassade mig skyndsamt i säkerhet under sängen. Avvaktade en god stund. Inget mer hände, annat än att Piff flyttades till en stol på kontoret. Husse kom hem med bilen, och allt verkade normalt. Släppte litet på vaksamheten, och hoppade upp i ett fönster. Då slog hon till, matte! Att man alltid ska vara så naiv, och blåsa faran över för tidigt?

Som ni förstår var det dags att bli stucken, klämd på och vägd. Jag fick sitta där i min bur och höra hur Piff väste och morrade. Sände deltagande jam till henne, men jag tror inte det hjälpte. Sedan åkte jag upp på bordet. Reflexmässigt duckade jag i buren, av erfarenhet visste jag vad som väntade. Sticket gick väl an, och jag visade hjälpsamt upp mina tänder. Men så var det vikten. 

Nu är det ju som så, att jag faktiskt inte kan hjälpa, att jag inte kunnat träna som vanligt. Har därmed gått upp litet i pälsstorlek, vilket jag inte har några som helst problem med. Det är förresten bara bra att ha litet päls att ta av, när hårdträningen börjar igen där ute. Ett reservlager är väl aldrig fel?

Precis som jag befarade

Precis som jag befarat, hade lömska planer smitts för oskyldiga katter. Det började med att jag inte fick min vanliga go'frukost med Piff. I stället stängde matte och husse in sig med Piff. Sedan hördes varningsjam från Piff, vilket fick mig att anta högsta reträttberedskap. När dörren öppnades hann jag precis vända på tassen, men var ändå inte tillräckligt snabb. Blev uppfångad och intvingad i den förhatliga buren. Puff passade klokt nog på att skyndsamt göra sig osynlig. 

Utsatta för en komplott

Jahajam, där satt vi stackars olyckliga katter, nervöst undrande vilket hemskt öde som väntade. Vi hade inte åkt mer än några meter i bilen, när Piff visade vad hon ansåg om arrangemanget, genom att leverera en luktande present i buren. 

Klart vi skulle till sticktanten! Jag fick sitta och vänta, medan jag lyssnade till Piffs bedömningar av behandlingen. Det verkade inte så hotfullt. Alltså var jag relativt lugn när det blev dags för mig. Sticktanten talade till mig som om jag vore en gammal, god vän. Trevligt, men jag kände ändå en viss skepsis och intog en avvaktande hållning. Hon tittade i min mun, drog i öronen och höll på. Det stacks i nacken. Naturligtvis. Hon har tydligen detta starkt tvingande behov av att stickas. Sedan ställdes jag på en våg, och hon sa, att jag vägde precis fem kilo. Jag var precis lagom, påstod hon. Det var förstås ingen nyhet, jag märker väl själv att pälsen passar exakt på kroppen.Till slut fick jag en sticks-bit, men jag kände mig inte sugen i den omgivningen. 

När vi kom hem igen fick jag äntligen min efterlängtade go'frukost med blötmat. Och tassa ut i en luft utan regn. Min bur stod kvar där inne. Då hade Piff tassat förbi, och upptäckt min kvarlämnade sticks-bit. Övertygad om att faran var över, hade hon djärvt tassat in i buren och ätit upp den. 

Puh, skönt att ha det här avklarat. Nu får Piff och jag hjälpas åt att varna Puff i nästa vecka. För även om man överlever, är det förstås skönast att slippa.

Hej igen! Jag är tillbaka!

Jag är tillbaka! Nu har hon jamarn i mig fått vila sig nog, min sekreterare. Lämpligt nog passade hon på att vara sjuk samtidigt med ledigheten. På så vis blev det ju ingen extra frånvaro här. Så ska det vara.

Det bästa med den här sommaren -så här långt- är att så få Inkräktare visat sig. Vanligtvis brukar ett antal dyka upp och hävda äganderätten här. Hittills har det bara varit någon enstaka fridstörare. Och det allra, allra bästa är att jag sluppit ta till mitt grövsta artilleri för att mota bort dem, och därmed sluppit sura efterräkningar. Besök hos sticktanten, alltså. Hon som alltid verkar stå med en spruta i högsta hugg. Kanske är ett fastväxt attribut på vettisar?

Nu är jag nästan aldrig inne i mitt hus. Det finns liksom ingen anledning. Bara på morgnarna, då kommer jag in för att få frukost. God sådan alltså, inte de där torrisarna som jämt står vid min uteplats. Varje kväll, när det börjar bli mörkt, kommer matte ut och frågar om jag vill komma in? Och varje kväll besvarar jag inbjudan med ett artigt nej tack. Nu har hon åtminstone slutat tjata på mig, som hon gjorde i början. Jag menar, jag är faktiskt vuxen och bestämmer själv över mitt liv!