Har gjort en upptäckt

Hej på er, här kommer jag och tassar förbi som hastigast! Har haft en annorlunda vecka, ensam med husse. Och Puff, förstås, men hon räknas liksom inte. Och nu kan jag berätta att jag gjort en upptäckt! Nämligen den, att husse varit betydligt mer lättdresserad än matte, nu när han och jag

Får fundera på hur jag ska finslipa min uppfostran

varit ensamma! 

När jag, till exempel, kände för att tassa ut vid fyra-tiden på morgonen var det bara att annonsera det, så fick jag upp husse ur sängen! Visserligen fick jag ta till några av mina special-arior, men ändå! När det gäller att stiga upp den tiden verkar matte ha samma hörselproblem som jag ofta har, när hon ropar på mig på kvällarna?

Jag har också den här veckan uppfostrat husse beträffande frukosttiderna. Har bestämt att den ska serveras minst en timme tidigare än förut. Tyvärr har jag hittills misslyckats med att få större portioner, men det jobbar jag på. Nästa gång matte ger sig iväg, kanske?







 

Beredd!

Jag är på väg ut för att påbörja dagens kontroller. Första frukosten är i magen. Det betyder hälften av blötmaten jag får i min skål. Resten brukar jag spara till lunch. Nu känner jag mig nöjd och beredd. Vädret ser lovande ut, det har jag kollat i sängkammarfönstret. Då är det väl inte så mycket att vänta på? 

Kom nu, husse, du vet vad som gäller! Först följer jag med dig och hämtar tidningen, sedan öppnar vi dörren till växthuset. Precis som vanligt. Bra rutiner ska man inte förändra!

Nyordning

Jag har sedan några veckor infört en nyordning vid frukosten. Har nämligen upptäckt att det är mycket behagligare att äta litet avsides, i lugn och ro. Tallriken med en klick laxolja, som jag får som förrätt, den avnjuter jag i köket tillsammans med Puff. Men sedan reser jag på mig och tassar in i matrummet, där jag slår mig ner och väntar på fortsättningen. Sätter mig alltid på samma plats, en bit utanför skåpet där.

Under tiden passar jag på att fräscha upp mig litet, och brukar precis hinna med viktigaste, innan frukosten serveras. På det här sättet slipper jag hålla koll på Puffs matvanor, något jag inte kunde låta bli förr. Vad hade hon i sin skål? Och hur mycket? Det var litet stressande. Den här nya matregeln har gjort frukosten till en lugn och avkopplande stund.  Precis som den ska vara.

Finns någon ansvarig?

Matte påstår att jag har fått frukost?? Det lilla? Skulle en fullvuxen katt bli mätt på det? Alltså väntar jag tålmodigt på ytterligare påbackning. Jag väntar och väntar. Till slut är det nästan svårt att hålla sig vaken. Det är väl svälten som gör mig utmattad?

Vem har räknat ut hur mycket vi katter ska äta varje dag? Finns någon ansvarig? Den skulle jag allt vilja ha ett allvarligt jam med!

Mat och nödproviant

Frukosten är slut. Finns det kvar, säger du? Nä, det där är de oätliga bitarna som tycks finnas i varje påse? Så jag väntar tålmodigt på att dessa ska kasseras, och att en ny portion ska serveras. Någon som tror att det händer?

Tur det finns nödproviant, så man inte blir totalt utmärglad före kvällen. Eller så svag, att jag inte orkar släpa mig till växthuset? Och, allra värst, att jag inte skulle orka ta mig in igen tills kvällsmålet serveras!

Vandrande skuggan

Matte har börjat likna mig vid en vandrande skugga?

Hur svårt kan det va'?

Sanningen är den, att jag helt enkelt måste bevaka henne hela tiden. Eller kanske mera ledsaga och visa henne den rätta vägen. Till maten. 

En längre tid har jag fått blötmat till frukost. En halv påse då, och resten får jag i omgångar under dagen. Matte menar att blötmaten bara är ett komplement till de torra kulorna. Det är där våra åsikter skiljer sig totalt.  Självklart ska jag mest få blötmat, och i yttersta nödfall äta torrmat! (Hennes påståenden om torrmatens nyttighet för mina njurar ger jag inte mycket för.)

För att påpeka detta är jag ju helt enkelt tvingad att följa henne hela tiden. Särskilt när hon befinner sig vid diskbänken är jag noga med att demonstrera min närvaro och förväntan. Ibland får jag en liten skvätt mat, men oftast påstår hon att påsen redan är slut!! Då är lösningen på problemet givetvis att öppna en till, eller hur? Så jag sitter tålmodigt att väntar på att hon ska inse detta enkla faktum. Nån gång måste hon väl begripa, och agera? 

Olika falla...

Det hände något för mig obegripligt vid frukosten i morse. Vi satt alla tre och väntade på att maten skulle serveras, när Puff var oförsiktig nog att ha sin svans för nära mattes

Slipper straffpåföljd

ena fot. När hon tog ett steg åt sidan, ja, ni förstår vad som hände? Puff jamade förskräckt, förstås. Och det var nu som det besynnerliga inträffade.

Jag, som har en viss vana vid att bli svanstrampad, var väl medveten om rutinerna vid dessa tillfällen. 

1. Jag skriker till.
2. Både Piff och Puff kommer rusande och hoppar på mig, åtföljt av upprört jamande och klösande.

 Och vad hände nu?? 

1. Puff skrek till.
2. -----

Piff tog ingen som helst notis om det hela! Tassade inte ens fram till henne för att kolla hur det gått? Att hoppa på någon av dem är för min egen del totalt uteslutet.

Inte för att jag missunnar Puff noll procent påhoppande, men kan ändå sammanfattningsvis konstatera, att i det här huset är det mycket illa ställt med jämställdheten.

Och så funderar jag på varför tre kattburar stått på parad här inne några dagar???

Alltid denna dubbelkoll!

Efter en morgonrunda ute tassar jag in för att njuta en välförtjänt frukost

Piff dyker upp för att säkerställa att jag inte är en inkräktare

Jahajam, där ser du, det ÄR bara jag

Alltid ska det dubbelkollas...jag blir så less

Du kan stå där, jag väntar med frukosten

 

Nosa på du bara...nu sticker jag ut igen

...fast när jag kom till ytterdörren ångrade jag mig. Man kan ju inte jobba utan mat i magen!

Tålamod

Ta det lugnt, matte jag väntar!

Ingen i min familj har så mycket tålamod som jag. Inte ens i närheten. Jag väntar. Lugnt och utan ett jam sitter jag där. Utanför toalettdörren, när matte är där inne. Eller väntar på min frukost, medan matte prioriterar andra saker.  

Piff och Puff springer omkring, jamar. Tassar till och med iväg, till andra delar av huset. De orkar inte vänta. Det gör jag. Sitter på min bak, med svansen  tätt intill kroppen. Iakttar. Är lugn. Vet att belöningen kommer. Den goda frukosten. Det är bara en fråga om tid. Jag jäktar inte på henne, min matte. Ibland tror jag, att det är den klokaste taktiken?

Tröst-kattong

Känns gott att sitta här och tänka en stund

Jag vet inte hur det är med er, men jag blir lätt deprimerad av det här vädret. Tänk, hur det brukar vara på morgnarna...? Hur härligt det är att få tassa ut efter litet frukost! Jag brukar skynda mig iväg, allt jag kan. 

Men nu? Jag sticker ut nosen vid ytterdörren, bara för att konstatera att inga förbättringar skett sedan sist. I stället hoppar jag upp på skrivbordet, för att därifrån få utlopp för åtminstone litet av spaningsbehovet. Där sitter jag sedan länge, i godan ro. Ibland gör jag en trevare, och ber matte öppna dörren. Bara utifall att. Det kan ju ha skett ett under där ute? Hittills har det inte hänt. 

För att trösta och roa mig litet, kan jag då hoppa ner i min ganska nya kattong. Den, som kom med en massa mat för ett tag sedan. Där kan jag sitta en stund och filosofera. Och krafsa litet, för den är klovänlig. Men nej då, jag gör aldrig det i den, absolut inte! Jag vet väl skillnad på låda och kattong!?

Men varför klaga? "Ingen storm varar för evigt" tassade jag ner i fredags. Ingen vinter heller. Snart blir det full fart ut efter frukost igen.

   

Tick, tack

Man vill tassa ut...nä, klockan är för sent på kvällen? Man kliver upp, utvilad och pigg...nä, klockan är mitt i natten? Man vill ha frukost...nä, klockan är för tidig?

Bara några exempel på vad klockan ställer till med. För att inte jama om hur mycket den får bestämma för matte och husse?! Klockan verkar råda över det mesta. När de ska kliva ur sängen på morgnarna. Eller äta mat. Till och med när de ska lägga sig på kvällarna?

Vad är naturligare än att vakna och börja jobba när man sovit klart? Äta när man är hungrig, och lägga sig när man är trött? 

Fast visst, de får väl leva som de vill, jag bryr mig inte så mycket om det. Men tänk, vad trevligt det skulle vara om de bara kunde följa sina instinkter och behov, precis som jag gör. Åtminstone försöker göra, så långt det är möjligt, tills deras regler sätter stopp.

Om jag fick bestämma, skulle all indelning av tid upphöra i mitt hus. Förmodligen är detta en alltför djärv önskan med kännedom om mina människors konservativa hållning i frågan. Men drömma kan man alltid göra.

Idag är det regn och blåst här nere, men jag hoppas det blir en bra helg sedan, för både mig och alla vänner som tassar in här!

Kanske lika bra

I lördags morse blev jag glatt överraskad när matte och husse faktiskt väckte mig. Det vanliga är tvärtom. Jag hade ju klagat på deras ovilja att vakna och stiga upp i en vettig tid. Hade de äntligen insett det riktiga i min åsikt?

Fast något skumt var det. Bara husse åt frukost. Sedan sa han hejdå till matte och mig, och jag såg honom försvinna med den där bilen som stått här sedan han kom i början av sommaren. Nu skulle den och husse tillbaka till norra landet. Det var ju inget kul att tassa hej då till husse. Dessutom hade jag inte fått min frukost ännu. Nästan lika illa.

Numera tassar jag inte ut förrän jag fått åtminstone litet av blötmaten som jag får till frukost. Fast jag tar bara och provsmakar litet i första omgången. Slickar såsen, och får god smak i munnen. Efter det har jag affärer av privat natur att uträtta utomhus. Sedan de är avklarade, och jag gjort en första sväng runt Mitt Område, lägger jag mig på trappan och inväntar dörröppning. Det är då det är dags för min riktiga frukost. Allt blötmat jag lämnade förut, mmmm, så gott den smakar! 

I söndags blev det ingen tidig väckning. Inte i morse heller. Men kanske är det lika bra. I alla fall om tidiga väckningar innebär tassa adjö.

Nu är det hög tid....

Jag var litet seg i morse. Låg och drog mig en stund till i min fåtölj, sedan matte kommit och hälsat god morgon. Men sen satt en portion blötmat fint. Det är vad vi alltid får till frukost nu, i köket. Efter första arbetsskiftet där ute brukar matte hälla upp det som finns kvar i påsen. Jag är nämligen inte så hungrig direkt, men efter litet jobb smakar det desto bättre.

Det var väl inte så dåligt väder idag, egentligen. Rätt skapligt, till och med. Men när matte öppnade dörren, kände jag mig inte arbetssugen. Det var något annat som sög. Min mage! Jag ångrade att jag ätit så litet tidigare. Men jag tog mig en titt ut där i dörröppningen, innan jag vände på tassen och retirerade in i rummet. Matte såg litet förvånad ut, men jag trodde att hon skulle fatta. Hur fel jag hade!

Hon gick och öppnade denna dörr, jag vet inte hur många gånger. Varje gång jag jamade "mat", gick hon dit. Inte till skafferidörren, som hon skulle, utan till ytterdörren. Till slut brydde jag mig inte ens om att titta ut. Då, äntligen, verkade det gå upp ett ljus! Hon hämtade maten, och ställde den på min matplats i hallen? Men fattade hon inte? Jag satt kvar i köket och tittade uppfordrande på henne. 

Och tänk, då till slut, ställde hon ner matskålen i köket, där jag alltid brukar äta blötmat. Men kan väl inte äta blötmat på en plats som är reserverad för torrisar? Hur trögfattad kan man vara?

Tror det tog nästan en timme att få igenom mitt budskap, för matte ansåg sig behöva duscha också emellan mina jam. Det är nog hög tid för en repetition av jamiskakursen.  

Jag förstår mig inte på tjejer

Jag förstår mig inte på tjejer. Hur funkar de egentligen? Som härom morgonen, till exempel. När Piff och jag träffas på morgnarna för att få i oss frukost, brukar hon alltid komma fram och nosa på mig. Jag har inget emot det. Så inte heller den morgonen. Jag lät henne nosa på en stund, innan jag visade henne min välvilja genom att tvätta henne litet mellan öronen. Vad hände? Hon daskade till mig med tassen!
 

???

Vad menas? Jag blev faktiskt litet förnärmad. Hon bara tassade därifrån med svansen i vädret, precis som om hon gjort något bra?

När jag kom in idag på eftermiddagen efter ett längre arbetspass där ute, kom hon fram och började nosa på min hals. Hon nosade. Och nosade. Jag böjde huvudet bakåt, och försökte visa att jag tyckte det var nog. Men hon gav sig inte. Jag mindes givetvis vilken reaktion litet välvilligt tvättande från min sida hade utlöst, så det var inte att tänka på. Vet ni vad jag gjorde? Jag höjde tassen till slut, och motade försiktigt bort henne! Visst var det bra gjort av mig? Men vid alla fjärsingar och mörtar, hur funkar de, tjejerna?

Tre i rad

Här ligger vi på rad. Ja, Puff har precis rest sig för att påbörja en undanmanöver och rädda sig in i sovrummet. Hon är ju så rädd för mig. För henne duger bara matte. Ni skulle se Puff, när hon springer efter matte överallt, hoppandes upp på alla möbler efter vägen. Allt för att bli kliad. Aningens överdrivet, enligt min mening. Dessutom är det ett väldans jamande hela tiden.  Tur för matte och husse att det finns åtminstone en lugn, stabil och pålitlig katt här i huset. Inga namn jamade.

Piff är väldigt litet inne annars. Sedan hon kom på knepet med att få upp kattluckan, är hon nästan jämt på altanen. På morgnarna, vid frukosten, träffas vi. Jag låter mig nosas på ingående. Särskilt min shoo-bricka tilldrar hennes intresse. Lika intensivt varje morgon. Jag låter henne hålla på. Väl vetandes, att häftiga rörelser kan utlösa obehagliga reaktioner från henne.

När jag tänker efter, var det faktiskt väldigt längesedan vi hade något större gruff. Jag menar, det var längesedan jag blev påhoppad, kload och nafsad. För jag muckar minsann aldrig gräl.

Hej igen! Jag är tillbaka!

Jag är tillbaka! Nu har hon jamarn i mig fått vila sig nog, min sekreterare. Lämpligt nog passade hon på att vara sjuk samtidigt med ledigheten. På så vis blev det ju ingen extra frånvaro här. Så ska det vara.

Det bästa med den här sommaren -så här långt- är att så få Inkräktare visat sig. Vanligtvis brukar ett antal dyka upp och hävda äganderätten här. Hittills har det bara varit någon enstaka fridstörare. Och det allra, allra bästa är att jag sluppit ta till mitt grövsta artilleri för att mota bort dem, och därmed sluppit sura efterräkningar. Besök hos sticktanten, alltså. Hon som alltid verkar stå med en spruta i högsta hugg. Kanske är ett fastväxt attribut på vettisar?

Nu är jag nästan aldrig inne i mitt hus. Det finns liksom ingen anledning. Bara på morgnarna, då kommer jag in för att få frukost. God sådan alltså, inte de där torrisarna som jämt står vid min uteplats. Varje kväll, när det börjar bli mörkt, kommer matte ut och frågar om jag vill komma in? Och varje kväll besvarar jag inbjudan med ett artigt nej tack. Nu har hon åtminstone slutat tjata på mig, som hon gjorde i början. Jag menar, jag är faktiskt vuxen och bestämmer själv över mitt liv!

En gång är ingen gång...men TVÅ!

Det har hänt något alldeles oerhört här. Undrar om ni kommer att tro mig? Det är väl lika bra att släppa bomben direkt. Jag har slickat Piff på huvudet!!! Va?! Nu blev ni allt snopna? Och nu kommer det ännu mer. Jag har gjort det två morgnar i rad!!

Första gången inträffade igår morse, när hon och jag satt och väntade på vår frukost. Den, som vi får utan Puff närvarande, för hon får äta sin specialmat sedan. De här morgonstunderna på tu katt tass verkar ha infört en viss intimitet mellan Piff och mig. Och just den här morgonen hände det sig att Piff tröttnade på mattes utdragna upphällande av mat (hon blev ju aldrig färdig), och började tassa omkring i köket. Helt plötsligt stod hon framför mig, och utan att tänka på vad jag gjorde, gav jag henne en slick mellan öronen! Matte höll på att tappa matskålen av förvåning, men hon lyckades sätta ner den outhälld.

"Det var nog bara en gång, någon slags överilad handling", trodde matte om min Piff-tvätt. Till i morse. Samma sak. Långdragen väntan på mat. Piff kommer fram och nosar på mig, och nu, nu tvättar jag henne åtminstone tre gånger! Såpass länge att matte hann tro att det faktiskt hände på riktigt! 

Vad ska man jama om detta? Man ska aldrig jama aldrig! Och ni får tro mig på mitt jam, för något bildbevis har jag inte!

Vet inte om jag gillar påsken?

Jag gillar inte påsken så mycket. Helt plötsligt blir Mitt Område beskuret på alla håll och kanter. Utom mot favoritgrannens, förstås. Skällisen på granntomten dök upp och var arg på mig utan någon som helst anledning. Det räckte att jag satt där, jättelångt ifrån honom, vill jag påjama.

På tomten mitt emot finns en av mina bästa restauranger. De serverar kaninstek av bästa kvalitet. Där har också blivit ockuperat, inte av skällisar, men av ett flertal människor, som jag inte känner mig riktigt bekväm med. 

Jag är visserligen social och gillar tvåbenta överlag, men det kan bli för mycket av det goda. Och för häftigt. Nu har jag förstås haft viktiga uppgifter på hemmaplan. Matte ska spinnhealas fortfarande. Hon börjar väl bli något mer normal (med människomått mätt), men hon har börjat med en irriterande ovana att väcka mig på nätterna. Då ska hon ta medicin. Jag är ju inte så noga med klockan, så jag tror förstås att det är morgon då. Är det morgon ska man ha frukost. Jag kan lika gärna ha morgon klockan tre som sju. På så sätt är jag väldigt flexibel . Det är inte matte. Tji frukost.

Enligt matte kan jag ha vissa förhoppningar att trycket på Mitt Område lättar något i morgon. Men att jag måste vara beredd på att det här bara var en förberedelse på det som ska komma. Det blir med andra jam säkert precis som alla andra somrar jag upplevt här.