Nyordning

Jag har sedan några veckor infört en nyordning vid frukosten. Har nämligen upptäckt att det är mycket behagligare att äta litet avsides, i lugn och ro. Tallriken med en klick laxolja, som jag får som förrätt, den avnjuter jag i köket tillsammans med Puff. Men sedan reser jag på mig och tassar in i matrummet, där jag slår mig ner och väntar på fortsättningen. Sätter mig alltid på samma plats, en bit utanför skåpet där.

Under tiden passar jag på att fräscha upp mig litet, och brukar precis hinna med viktigaste, innan frukosten serveras. På det här sättet slipper jag hålla koll på Puffs matvanor, något jag inte kunde låta bli förr. Vad hade hon i sin skål? Och hur mycket? Det var litet stressande. Den här nya matregeln har gjort frukosten till en lugn och avkopplande stund.  Precis som den ska vara.

Jag gör ett fynd

När husse är i norra landet får matte en del underliga vanor. Som till exempel att ta med mattallriken in på kontoret, och sitta framför datorn och äta? Själv föredrar jag att koncentrera mig på ätandet, och är helt ointresserad av underhållning under måltiden. Jo, matte satt och tittade på någon slags teve på datorn, för vår vanliga teve har ont i magen och vill inte visa någon bild.

Hur som helst var jag mer än nöjd med arrangemanget, eftersom hon glömde kvar tallriken på skrivbordet. Min nos signalerade direkt att jag skyndsamt skulle bege mig upp på tallrikskontroll. Helt riktigt! Jag upptäckte den mest ljuvliga sås med ost- och fisksmak! Rena bingon, även om matte roffat åt sig nästan allting själv. När jag var klar, var tallriken skinande ren och blank. 

Eftersom husse tydligen måste ge sig iväg hela tiden, anser jag, att matte ska införa obligatorisk kontorsätning när han är borta. Samt dessutom lika obligatoriskt kvarlämnande av tallrik. Gärna med litet mer än bara sås. Ett par rejäla fiskbitar kan hon gott unna sin hårt arbetande katt.    

Tallrikstricket

Nu ska jag berätta vad som hände idag. Jag hade varit varit ute en sväng på morgonen som vanligt. En väldigt kort sådan, för det var riktigt kallt om tassarna. Men mitt på dagen, efter en bit lunch, kände jag för att göra ett nytt försök där ute. Hörde matte och husse diskutera lämpligheten mitt önskemål? "Vi ska ju åka snart", sa matte. "Men det är en timme dit, och det är kallt ute" svarade husse, "han kommer säkert in".

Jag har inte så noga koll på hur lång en timme är? Men något jag upptäckte var hur skönt det faktiskt var där ute!
Åtminstone om man höll sig intill väggen på favoritgrannens härbre. Där, i solen, fanns ingen snö, bara gräs. Det var där jag låg och njöt i fulla drag, när jag såg husse öppna dörren och hörde honom ropa på mig med den där onaturligt hurtiga och lena rösten, som gör att jag anar oråd.

Jag tittade tillbaka och låg lugnt kvar. Efter en liten stund upprepades samma procedur. Jag fortsatte att njuta i solskenet. Strax därpå hörde jag det. Klirrljudet av våra godistallrikar! 

I samma ögonblick satte jag högsta fart hem. Hoppade galant över staketet, och rusade över planen och uppför trappan, in genom dörren. Jam, ni förstår? Lurad igen!!!

Fast inte riktigt lurad, för jag fick faktiskt några godiskulor. Men det var ju inte det jag förväntat mig. De där tallrikarna brukar betyda vitfisk! Godiskulor har inte alls samma dignitet. Dessutom blev jag sedan inlåst, och mina människor försvann hela eftermiddagen, ända till kvällen. 

Tänk att jag går på det där tallrikstricket gång på gång?