Välkommen att tassa in...

God vän är alltid välkommen!







torsdag 24 januari 2013

Tallrikstricket


Nu ska jag berätta vad som hände idag. Jag hade varit varit ute en sväng på morgonen som vanligt. En väldigt kort sådan, för det var riktigt kallt om tassarna. Men mitt på dagen, efter en bit lunch, kände jag för att göra ett nytt försök där ute. Hörde matte och husse diskutera lämpligheten mitt önskemål? "Vi ska ju åka snart", sa matte. "Men det är en timme dit, och det är kallt ute" svarade husse, "han kommer säkert in".

Jag har inte så noga koll på hur lång en timme är? Men något jag upptäckte var hur skönt det faktiskt var där ute!
Åtminstone om man höll sig intill väggen på favoritgrannens härbre. Där, i solen, fanns ingen snö, bara gräs. Det var där jag låg och njöt i fulla drag, när jag såg husse öppna dörren och hörde honom ropa på mig med den där onaturligt hurtiga och lena rösten, som gör att jag anar oråd.

Jag tittade tillbaka och låg lugnt kvar. Efter en liten stund upprepades samma procedur. Jag fortsatte att njuta i solskenet. Strax därpå hörde jag det. Klirrljudet av våra godistallrikar! 

I samma ögonblick satte jag högsta fart hem. Hoppade galant över staketet, och rusade över planen och uppför trappan, in genom dörren. Jam, ni förstår? Lurad igen!!!

Fast inte riktigt lurad, för jag fick faktiskt några godiskulor. Men det var ju inte det jag förväntat mig. De där tallrikarna brukar betyda vitfisk! Godiskulor har inte alls samma dignitet. Dessutom blev jag sedan inlåst, och mina människor försvann hela eftermiddagen, ända till kvällen. 

Tänk att jag går på det där tallrikstricket gång på gång?


12 kommentarer:

  1. Nä fy så fräckt. Jama om att bli lurad alltså. Fast man måste ju ändå säga att dina människor inte är dumma i skallen, som kom på tricket själva. Även om det var elakt mot en vitfisk-hungrande kisse.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var förstås väldigt snopet att komma rusande sådär och inse att det bara var ett trick för att lura in mig. Men då var det försent att backa. *suckjam*

      Radera
  2. Svar
    1. Är det så? Det är väl i så fall för att vi själva aldrig luras, och har svårt att förstå hur någon annan kan göra det?

      Radera
  3. OK, men när de kom hem - hade de inte vitfisk med sig då? Annars var det ett fult lureri.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, inte ens då. :(
      Nu får de faktiskt ställa allt till rätta i helgen. Basta.

      Radera
  4. Fy jam vilken fräckthet att narras så där *sur*
    Här har matte varit hemma det mesta av dagen , så jag har passat på att sova så att jag orkar busa hela natten ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var verkligen elakt i överkant. Fast liiite glad är jag förstås att jag slapp vara ute tills de kom hem, för fy jamars vad kallt det är! När solen är borta alltså.

      Radera
  5. Mjau, att vi katter blir så lurade jämt, förstår inte vad det är för ideér som våra tvåbeningar har kommit på, mjau, *Funderar*
    Kanske vi katter ska bilda ngn kattklubb och komma på ngt att lura våra tvåbenta med? *Fniss*

    Tass tass

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det vore ju en idé förstås, med en sån kattklubb. Problemet är väl bara att vi har så SVÅRT för att luras? *suckjam*

      Radera
  6. Fyjam, man hoppades ju att det skulle vara under våra människors värdighet att köra med så fula tricks. Men icke, när det gäller rymningar är de tydligen beredda att göra vad som helst för att kunna smita i väg. Hoppas de sitter i bilen med skammens rodnad på kinderna, och planerar den delikatta vitfisksupé de borde servera dig som plåser på såren.
    Tassklappar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror inte det fanns minsta lilla rodnad på de kinderna. De kunde gott ha väntat med rymningen till idag, då hade jag kommit alldeles frivilligt. Typiskt att jag gick miste om mina sköna solstund, när solen ÄNTLIGEN blivit litet varm. Och jag ser absolut fram emot en härlig supé i helgen!

      Radera