Hemlige Gustav

Hemlige Gustav, vet ni vem det är? Jo, det är ju jag! Hela veckan har jag gäckat matte och husse. Tassat ut på morgnarna, för att sedan ...försvinna! För det mesta har jag

Hemlige Gustav ser de inte svansen av!!

sedan varit puts väck till någon gång frampå eftermiddagen. Till deras stora förvåning har jag då helt plötsligt suttit precis utanför mitt hus? Varifrån kom jag? Hur kan jag gömma mig så? De har ju letat på alla de platser jag brukar vara, plus andra tänkbara och mindre troliga ställen? Sådär håller de på!  

Naturligtvis tänker jag inte röja min hemlighet. Enda nackdelen med att få vara ifred är att husse inte kan servera maten framför nosen, men det tar jag igen sen på kvällen. Och på natten. Då vill jag förstås ha påfyllning i skålen när den gamla känns ofräsch eller har tagit slut. Människorna mår bra av att få röra på sig litet då och då. Det inser nog de också, även om samarbetet kärvar litet emellanåt. Då får jag jama ifrån på skarpen. Det fungerar till hundra procent!

Önskar er en somrig helg, ännu en i den långa raden!
 

Jag är inte dum!

Det är litet pinsamt, men ibland får jag höra att jag är dum? Bara för att jag till exempel vill se med egna ögon att det regnar framför båda dörrarna, och inte bara den ena? Eller att det fortfarande blåser lika hårt som det gjorde för en minut sedan. Och att jag måste kolla det ungefär sju gånger på en kvart? Inte är det dumt? Jag kallar det en optimistisk livssyn! Att våga tro att eländet som var alldeles nyss har gett med sig, och att dessutom fortsätta tro det, trots ideliga nya motgångar, det kallar jag sann optimism!

Och det passar bra att jag tror på förbättringar, för efter veckan som kommer, så ska det bli litet mera normalt hemma hos mig, med båda mina människor på plats. Men nu blir det ett sånt där dumt uppehåll igen, och jag är tillbaka tisdagen den 20 oktober. Hoppas vi ses då! Och hoppas att ni får en skön och fin helg, både denna och nästa!

Och så nödgas jag berätta...

Jag berättade i om att jag ändrat på vissa om mina rutiner den här sommaren. Dessa har jag givetvis infört efter mitt eget huvud och av fri vilja. Nu måste jag berätta om andra förändringar de närmaste månaderna. Dessa är inte på något sätt sanktionerade av ledningen här, utan har helt fräckt beslutats av mellancheferna, det vill jama matte och husse. 

Efter den här dagen kommer jag alltså inte kunna meddela mig med er som vanligt. Uppehållen kommer pågå ett antal dagar emellanåt, ibland över en vecka, och kommer hålla på till nittonde oktober. Men sen ska allt vara avklarat för en längre tid. 

Närmaste uppehållet blir alltså i morgon, sen kommer jag vara tillbaka nästa torsdag och fredag, men bara de två dagarna. Jag skulle förstås önska mera lugn och ordning här, men har, som ni vet, svårt att sköta tangentbordet på egen tass.

Visar en bild på mig här, så ni inte glömmer bort hur jag ser ut under den här tiden. Hoppas vi ses igen torsdag den sjuttonde!

Ja, var kan jag vara?

Igår visade den sig, solen. Äntligen en dag jag kunde vara ute litet längre än enbart för att utföra det allra mest akuta! Tyvärr hade det ramlat ner vitt på lördagen, det förtog en del av solglädjen. Men jag höll mig där det var upptrampat, och det var faktiskt till de två viktigaste platserna. Först vedboden, med den lilla trappan jag gillar att sitta på, och sedan till Restaurang Pipiga Pilfinken, där jag deltog i årets fågelräkning. Åtminstone försökte, för som vanligt har det matställets gäster alltid precis ätit klart när jag kommer, och bråttom att ge sig iväg har de dessutom? 

Det hände något litet kul igår också, det där som inträffar litet då och då. Jag hörde husse fråga matte om hon sett mig? "Han ligger väl i igloon eller gästsängen", trodde hon. "Nä, där har jag tittat", svarade husse. Sen gick de och letade i alla rummen. "Han gick nog ut med dig när du hämtade ved", menade matte då. "Men jag såg honom inte", sa husse tvivlande. Då tyckte jag att det var lika bra att tassa fram. Det är lika kul varje gång, för människorna blir så glada! Sen gick husse och lade sig på soffan för att få litet magmassage, och det ställde jag förstås gärna upp på!

Både ris och ros

Inledningen på den här helgen var inget vidare. Husse for iväg på morgonen, och det är jag van vid, men på kvällen sjappade matte också! Inte förrän nästa dag kom de tillbaka, båda två. Ett litet plus var att jag fick vara ifred i halva huset, den delen med kattlucka till den innätade altanen. Puff fick husera ensam i den andra, med husses och mattes sängar. Fast jag hade både gästsängen och soffan, så det gjorde inget.

Det var skönt att slippa vara med Puff. Jag har nämligen börjat störa mig litet på henne? Tycker det är skumt att hon springer så mycket! Och så jamar hon saker till mig. När jag undrar vad hon menar, jamar hon ännu mer? Då blir jag aningen misstänksam och följer efter henne, och det är tydligen inte heller bra? Nä, det var skönt att slippa konfronteras med den där madamen på natten!

Nåjam, när matte och husse väl återvänt hade de den goda smaken att hålla sig hemma resten av helgen. Hyfsat väder har det också varit. Och det har gällt också för den här dagen. När jag tänker efter har jag faktiskt varit ute ganska mycket, åtminstone om man betänker att det är januari. För det är det ju, även om det inte är vitt och kallt!

Julen? Nja...

Jaha, det har varit jul. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den helgen? Själva julafton är sannerligen inget jag är förtjust i. I tråkighet är den en klar vinnare! Litet extra godis kunde inte uppväga att både matte och husse försvann mitt på dagen och blev borta ända till mitt i natten. Nä, julafton går bort!

Juldagen, däremot, är mer i min smak. Alla människor jag brukar umgås med kom då, nästan alla åtminstone. Så trivsamt det var, med en potentiell kliare i varenda stol! Bara att förse sig, och utnyttja situationen maximalt! Synd om Puff, som inte fattat grejen, utan bara gömde sig mest hela tiden? Grovt slöseri med möjligheter, om ni frågar mig!

Nästa juldag försvann mina människor igen, men bara en liten stund. Det var precis vid min sovtid, hade inte ens vilat klart när de återvände. Och ännu dagen därpå höll de sig hemma hela dagen! Som helhet får helgen därmed godkänt, men något högre betyg kan jag inte utdela.

Igår fick de ett litet återfall och försvann, men när de kom tillbaka lade de ett skönt underlägg där jag brukar vänta utanför dörren. Provade direkt att sätta mig där, blev riktigt varmt om rumpan och tassarna. Just värme är annars en stor bristvara. Aldrig har jag varit ute så litet som nu. Men å andra sidan har jag heller aldrig haft så mycket tid att ge husse välbehövlig magmassage! Kanske är det väl så viktigt som att hålla efter Området?




  

Men...nu IGEN!?

Hur ska jag berätta det här, då???

Det är väl bara att lägga tassen på musen direkt...hoppas ni inte glömmer mig när jag nu kommer resa bort några veckor? Ska ta in på mitt vanliga fina hotell, där jag bokat enkelrum med egen uteplats. Puff ska bo i rummet bredvid. Det är ju ett hotell med hög standard och fullservice, men jag kommer ändå ta med mig min igloo. Skönt med något eget också!

Om allt går som det ska, är jag tillbaka torsdagen den 30 oktober. Hoppas vi ses då igen!!!

Kunde varit värre

Jodå, det blev precis som jag berättade i torsdags. Båda mina människor försvann då på morgonen. Naturligtvis kände jag på mig att något var på gång, det gör man ju som katt. Höll därför en låg profil, utifall att......det kunde varit instängning i bur eller nåt annat hemskt? Att bli lämnad var förstås inget kul,  men matskålarna var riktigt fulla. Mycket äta blev det. Och när det oundvikliga måste ske, jamade jag till de andra, att lådan i hallen var min. Det gick de med på. 

Kvällen därpå blev vi alla tre väckta när rymlingarna återvände. Det var så konstigt, nästan direkt var allt som vanligt igen? Som om de aldrig varit borta? Alltså föll vi snart in i de vanliga kvällsrutinerna. Innebar litet god kvällsmat, och sedan magmassage på husse för min del. 

Efter det har vi haft en behaglig helg. Var inne och tittade till mitt hus bara sporadiskt på dagarna. Knep mig för ovanlighetens skull en söndagsstek av fjädersort. Men inte blir man mätt på en sån! Jag fick tassa in och fylla på magen med en rejäl portion.

Nu är det en ny vecka, och den har börjat bra. Fick upp husse i anständig tid för att bli utsläppt. Fint arbetsväder. Båda mina människor på plats hemma. Så här vill jag ha det!


 

    

Där fick de nåt att fundera på

Det blev en annorlunda eftermiddag igår. Först försvann husse och matte en stund. När de kom tillbaka blev jag utkörd ur mitt växthus, trots att jag på alla sätt visade att jag ville vara kvar där. Husse påstod att det började bli så dåligt väder att han måste stänga?  Det är väl då som jag behöver växthuset som allra mest?

Nåjam, jag följde med in. Sen hände inget på en lång stund. Några timmar, eller så. Då började husse undra var jag var? Han är väl inne, trodde matte? Och så började de leta. Och leta. Och leta. Först på sängarna, soffan, i igloosarna, i gästrummet. Sedan under sängarna, under borden. Överallt. För säkerhets skull gick de runt några extra varv, ifall de missat nåt ställe?

Husse klädde på sig regnjacka och gick ut och kollade i vedboden. Tog en runda runt området, längs vägen och stranden. Var rädd att jag blivit påkörd, eller fastnat nånstans. För eftersom jag inte var inne, måste jag ju vara ute? Det började bli mörkt. Och nu var vädret riktigt, riktigt ruggigt, med regn och mycket hårda vindar. Sånt väder, som jag aldrig är ute i frivilligt. Matte ropade och ropade. Allt utan resultat.

Så hände det sig att det började det ryka in från braskaminen i den starka blåsten. Blev rätt rökigt i vardagsrummet. Då hade jag ingen lust att ligga kvar där längre. "Nämen!" utropade matte förvånat. Och lyfte upp mig. "Var kom han ifrån?" undrade husse. 

Inte ville jag berätta. Det är bra att ha en hemligt sovställe.

Kan de bindas fast?

I morse var de oroväckande tidigt uppe, mina människor. Det borde egentligen vara positivt, med frukost i ottan för en gång skull. Tyvärr vet jag genom erfarenhet, att glädjen över denna förmån brukar bli kort? Och alldeles riktigt, jag hann knappt slänga i mig det sista i matskålen, innan husse kom fram och uppmanade mig att ta väl tass om matte. Nu skulle han iväg och jobba i norra landet igen. Suck och suck!

KAN man binda fast hussar??

Två stora resväskor bars ut, och så försvann de båda två. Hittills har jag kunna tassa adjö där ute, men idag fick jag inte följa med ut. Ja, fick och fick, jag ville inte heller för den delen. En snabb sniff vid dörren räckte för att få mig att backa tillbaka. 


Lyckligtvis är matte klok nog att stanna kvar i mitt hus. Även om det dröjde en stund -alldeles för länge- kom hon tillbaka i alla fall. "Ta väl tass om matte" sa han, husse. Till mig, inte till Piff eller Puff. Han vet vem han kan lita på. 

Ingen mening spela Allan

Nu börjar tråk-helgerna komma litet väl tätt? I fredags försvann husse innan jag knappt vaknat på morgonen. Det hade väl gott an, om inte matte också övergivit oss på eftermiddagen! Plus att det var så miserabelt väder, att jag med hänsyn till överlevnad inte kunnat vara ute innan hon åkte. Inte förrän sent på eftermiddagen dagen därpå behagade de komma hem igen. Ni förstår givetvis vilka olägenheter det innebar för mig del? Det finns ju gränser för hur länge man kan hålla sig...

På lördagskvällen och söndagen beslutade jag mig ändå för att trots uppenbar förfrysnings- och bortblåsningsrisk företa några kortare rundor där ute. Mycket korta! För att vara exakt, så minimala att jag precis hann uträtta det jag absolut måste. Varför spela hjälte?

I fredags ville jag avbeställa den här årstiden, som förresten människorna måste ha missutfattat namnet på? Vittern ska den förstås heta! Och förbjudas!   

Vad hände med dagen?

Trots att mina människor försvann med bilen nästan hela lördagen, är jag ganska tillfreds med min helg. Innan de for öppnades mitt växthus! Inte nog med det, jag hittade min matskål där! Självklart gjorde jag en snabb besiktning direkt dörren öppnades, men tassade rätt snart ut igen. Det var nämligen riktigt varmt och skönt i luften.

Härligt väder var det igår också, så nog var jag ute en hel del. Men ändå blir det inte de där riktigt långa dagsverkena som jag avverkat tidigare? Efter några timmar är jag nöjd på utelivet. I stället värmer jag upp husses säng. Kan det finnas något invändigt relä i kroppen som slår till så här års? Som tvingar en att vila mer? Det är härligt med jakt och patruller, men väldigt skönt att kura ihop och ta det lugnt också!

Den här dagen har varit en konstig sådan, för den tog sig liksom aldrig? Det började bli litet dag på morgonen, men sedan hände inget mer? Och vid tre upphörde försöken visst, för nu är det kolsvart igen. Ytterligare en sovdag att lägga till handlingarna.  

Rymlingar

Vad ska man jama om detta? Först hur trevligt som helst, med två gäster, som jag träffat flera gånger förut. Direkt när vi hälsade, berättade vi för varann hur roligt det var att ännu en gång få mötas. Sedan hade vi många gemytliga stunder tillsammans på både lördagen och söndagen. Hade nästan börjat tro att det skulle fortsätta så, när jag blev väckt på måndagsmorgonen. Både husse och matte klev upp ur sängarna utan att jag befallt det? Inte minsta jam hade kommit ur min strupe?

Sedan tog de helt fräckt med mina gäster och stack! Hela dagen blev de borta, och natten med. Ännu en natt i full frihet, alltså. Inte förrän tisdag kväll kom de tillbaka. Ena gästen frågade om jag saknat dem? Så länge som växthuset stod öppet och matskålen fylld där inne, gick det väl an, svarade jag. Det var mest principen, den att människor alltid ska vara hemma hos sina katter. Och nog njöt jag litet extra av att krypa ner mellan husse och matte den natten! 

Hädanefter åks INGENSTANS utan mig!

I morse vinkade jag av mina gäster, och såg till att de kom iväg ordentligt. Nu har jag bara matte och husse att hålla reda på. Och det är inte det lättaste, kan jag jama.

Tallrikstricket

Nu ska jag berätta vad som hände idag. Jag hade varit varit ute en sväng på morgonen som vanligt. En väldigt kort sådan, för det var riktigt kallt om tassarna. Men mitt på dagen, efter en bit lunch, kände jag för att göra ett nytt försök där ute. Hörde matte och husse diskutera lämpligheten mitt önskemål? "Vi ska ju åka snart", sa matte. "Men det är en timme dit, och det är kallt ute" svarade husse, "han kommer säkert in".

Jag har inte så noga koll på hur lång en timme är? Men något jag upptäckte var hur skönt det faktiskt var där ute!
Åtminstone om man höll sig intill väggen på favoritgrannens härbre. Där, i solen, fanns ingen snö, bara gräs. Det var där jag låg och njöt i fulla drag, när jag såg husse öppna dörren och hörde honom ropa på mig med den där onaturligt hurtiga och lena rösten, som gör att jag anar oråd.

Jag tittade tillbaka och låg lugnt kvar. Efter en liten stund upprepades samma procedur. Jag fortsatte att njuta i solskenet. Strax därpå hörde jag det. Klirrljudet av våra godistallrikar! 

I samma ögonblick satte jag högsta fart hem. Hoppade galant över staketet, och rusade över planen och uppför trappan, in genom dörren. Jam, ni förstår? Lurad igen!!!

Fast inte riktigt lurad, för jag fick faktiskt några godiskulor. Men det var ju inte det jag förväntat mig. De där tallrikarna brukar betyda vitfisk! Godiskulor har inte alls samma dignitet. Dessutom blev jag sedan inlåst, och mina människor försvann hela eftermiddagen, ända till kvällen. 

Tänk att jag går på det där tallrikstricket gång på gång?

Borta??

De där människorna! Ibland blir man alldeles häpen över deras brister. För mig inträffade det senast igår kväll.

Jag hade just förberett mig för nattens vila, när matte började gå omkring med en sökande blick i alla rum. Ut och in gick hon i vardagsrummet, där jag rullat ihop mig i en behaglig sovställning. När hon kom tillbaka för åttonde gången reste jag på mig. Följde efter henne in till husse, som låg i sin säng. "Jag kan inte hitta Piff", sa matte, "kan hon ha smitit ut??" 

Husse klev upp, och så gick de och letade båda två. Jag beskådade spektaklet på litet avstånd, förundrad. Självklart visste jag exakt var Piff befann sig, men nog tyckte jag, att  de borde klara av detta utan min hjälp?

Till slut verkade de ge upp letandet. Husse gick och lade sig igen. Matte gick in i badrummet. När hon kom ut därifrån efter några minuter, vad var det första hon såg? Piff sittande på den stol hon ofta ligger och vilar på! Och det var ju där hon legat hela tiden! 

Det värsta är, att både matte och husse kontrollerat den stolen flera gånger utan att upptäcka henne! Vad säger det om deras syn- och luktsinne? Det är ett under att de alls klarar av de dagliga bestyren! 

Borta? Jag??

Vill införa rymningsförbud

Det här var en av de mindre lyckade helgerna för min del, kan jag jama. I fredags försvann matte och husse, och lämnade mig ensam med Piff och Puff. Till en början gick det väl an, men snart blev det bara så långtråkigt! Allra värst var toalettbekymret. Jag menar, jämför en hel sandstrand med en ynka liten låda? Men jag vet förstås vad som gäller när man är fånge. Jag gjorde vad jag skulle, där man skulle.

Tack och lov för kattluckan ut till altanen i alla fall. Det ger åtminstone någon slags frihetskänsla att kunna tassa ut från rummen inne i huset. Dessutom vågar sig Puff aldrig ut dit, och Piff och jag samsas rätt bra där. En reservhusse i min familj kom och hälsade på, och fyllde på våra skålar med blötmat. Helt klart det bästa på helgen!

Sent på söndagskvällen hörde vi det välbekanta och trevliga ljudet av min bil. Vi samlade oss snabbt till en välkomstkommitté innanför dörren. Givetvis jamade jag genast om att få släppas fri. Blev frustrerad över att nekas min begäran. De påstod att det var för sent och för kallt för att vara ute hela natten. Men vem hade jamat om hela natten? Några timmar hade räckt? Nädå, nu skulle de sova, minsann. Trots denna besvikelse kunde jag inte låta bli några glädjerusningar genom huset. Ja, Piff och Puff sprang på rätt bra, de också.  

Men i morse, då äntligen slog frihetens timme! Jag rusade ut, och slopade den sedvanliga spaningsmomentet i dörröppningen. Åh, vad jag njöt där ute! Åtminstone tills regnet började.  

Men jag funderar starkt på att införa rymningsförbud i familjen. Jag rymmer minsann aldrig! Så varför ska de??