Vill införa rymningsförbud

Det här var en av de mindre lyckade helgerna för min del, kan jag jama. I fredags försvann matte och husse, och lämnade mig ensam med Piff och Puff. Till en början gick det väl an, men snart blev det bara så långtråkigt! Allra värst var toalettbekymret. Jag menar, jämför en hel sandstrand med en ynka liten låda? Men jag vet förstås vad som gäller när man är fånge. Jag gjorde vad jag skulle, där man skulle.

Tack och lov för kattluckan ut till altanen i alla fall. Det ger åtminstone någon slags frihetskänsla att kunna tassa ut från rummen inne i huset. Dessutom vågar sig Puff aldrig ut dit, och Piff och jag samsas rätt bra där. En reservhusse i min familj kom och hälsade på, och fyllde på våra skålar med blötmat. Helt klart det bästa på helgen!

Sent på söndagskvällen hörde vi det välbekanta och trevliga ljudet av min bil. Vi samlade oss snabbt till en välkomstkommitté innanför dörren. Givetvis jamade jag genast om att få släppas fri. Blev frustrerad över att nekas min begäran. De påstod att det var för sent och för kallt för att vara ute hela natten. Men vem hade jamat om hela natten? Några timmar hade räckt? Nädå, nu skulle de sova, minsann. Trots denna besvikelse kunde jag inte låta bli några glädjerusningar genom huset. Ja, Piff och Puff sprang på rätt bra, de också.  

Men i morse, då äntligen slog frihetens timme! Jag rusade ut, och slopade den sedvanliga spaningsmomentet i dörröppningen. Åh, vad jag njöt där ute! Åtminstone tills regnet började.  

Men jag funderar starkt på att införa rymningsförbud i familjen. Jag rymmer minsann aldrig! Så varför ska de??