Vilken tur

Just nu är det riktigt bra här. Och vet ni varför? Det händer

Jahajam, slut igen. Men det gör inget, husse står beredd med påfyllning!

absolut ingenting! Allting går enligt invanda rutiner. Jag får sova och äta hur mycket jag vill. Särskilt det sistjamade är ett privilegium, har jag förstått? Trots att jag nu tuggar i mig nästan dubbel ranson varje dag, fylls matskålen på hela tiden. Mina människor påstår att det "bara rinner av mig"? Vilket naturligtvis är en stor överdrift! Här rinns det minsann inte, utom vid de tillfällen när det ska rinnas, förstås!

På jam om det, nu har jag upptäckt fördelarna med att använda låda i stället för buskar och gräs. Förut försökte jag hålla mig så länge jag kunde, bara för att slippa lådan. Inte längre. Självklart ska man först gå på lådan, för att efter det kunna ta en inspektionsrunda i lugn och ro där ute! Det tog många år för mig att komma på det. Vilken tur att jag har fått bli så gammal att jag hann lära mig!

Häromdagen kunde jag sitta och sola på trappan till vedboden i flera timmar. Det var alldeles ljuvligt! Men nu har jag hört att våren gått och gömt sig, och inte tänker visa sig på ett bra tag? Tråkig lek, tycker jag. Tills den behagar komma fram igen får jag väl fortsätta göra ingenting, och njuta av det. 

Hoppas ni får en skönt lat eller härligt aktiv helg, vilket ni önskar!



 

Livet är gott igen

Hej, det är jag, Puff! Jag känner mig på rätt gott humör nu för tiden. Visserligen springer den stora lurven fortfarande omkring och dummar sig mot mig, men vet ni vad? Jag får äntligen god mat! Varenda dag! Länge försökte jag plåga i mig den oätliga blötmat, som ställdes ner i skålen varje morgon och kväll. Till slut vägrade jag, och försökte överleva på torrmaten. Den var i alla fall okej.

Sedan skedde undret! Helt utan förväntningar närmade jag mig kvällens matskål, när jag kände himmelska dofter i nosen. Vad var detta? Oj, oj, så gott det var! Och inte nog med det! I skålen för torrmat låg och också nåt annat, minst lika välsmakande som det jag var van vid. 

Nu ser jag verkligen fram emot dagens måltider igen! De påstår att all mat är gjord för att jag ska bli mindre lös i min mage. Gjorde inte mig så mycket att jag fick springa på lådan upp till tio gånger om dagen. Men att det är hälften nu är bra, det med. Det allra viktigaste med specialmat måste väl ändå vara att den är speciellt god, eller hur?

Nu ser jag fram mot ännu en god helg, och det önskar jag er också! 
Och Gustav hälsar också, bad han mig jama!

Man får passa på

Det är dags för litet fredagsjam med mig, Puff, igen. Konstigt namn på en katt-tjej, tycker ni? Jo, jag heter jag så, för en gång i tiden, för länge, länge sedan trodde man att jag var en kille!? När misstaget uppdagats ville min förre husse att jag skulle behålla mitt killnamn. Om nu någon har undrat över varför jag heter Puff?

Själv bryr jag mig inte ett smack om vad jag kallas. Jag bryr mig bara om två saker. Båda börjar på M. Mat och Matte. Eller Matte och Mat. Har litet svårt att bestämma rangordningen där. Husse är väl också rätt okej. Han kan nog komma på tredje plats? Har i alla fall accepterat hans närvaro här. Kan till och med ligga på hans mjukmage en stund. Men bara en liten. För matte är den som gäller för mig. Hon är min uppasserska, bästa vän och trygghet. Det vet hon om. Jag berättar det varenda dag i våra långa samtal, där jag alltid ska ha sista jamet. Det är jag mycket noga med.

För några dagar sedan gjorde Gustav det där igen. Det, som gör mig så rädd. Vaktar mig utanför lådan. Tänk dig själv, att du kommer ut därifrån och möts av en jättestor katt som pressar upp dig mot väggen?! Och inte bryr han sig om att jag ber om nåd heller? Som tur är, vet matte och husse om att han gör så här, och räddar mig. Den där Gustav är ett stort orosmoment för mig, även om han aldrig bråkat med mig på allvar.

Men en sak är bra med att ha honom här. Extra god mat brukar delas ut på två tallrikar. Och Gustav är inte så snabb. Alltså hinner jag först äta mitt, och sedan knycka en bit av honom med. Man får passa på att utnyttja de fördelar och tillfällen man kan!

Jag är ju här!

"Är Gustav ute?" undrade matte. Hon hade inte sett mig på

Jag är ju HÄR, matte!

hela dagen. Hade hon varit uppe i anständig tid på morgonen hade vi träffats. Nu hann jag med både en morgonrunda ute och komma in igen innan hon behagade kliva upp. 

Egentligen var det både rätt varmt och uppehåll, men det blåste litet för mycket i pälsen för min smak. Alltså valde jag innelivet idag. Tassade in i gästrummet och hittade igen min låda på sängen där. Den har fått stå oanvänd ett bra tag. Så länge att matte inte ens kom på idén att leta efter mig där. Först när både hon och husse varit ute flera gånger utan att jag kommit, började de leta på allvar. Och hur svårt var det att hitta mig? Jag låg ju här hela tiden!!!

Och då kom matte...

Jo, det VAR så, på hedersjam!

Det var så här: Jag hörde ett skumt ljud inifrån lådan, och det måste jag förstås kolla upp närmare? Smög försiktigt fram, och satte mig att vakta. Ut från lådan kom då en helt främmande katt! Jag lovar! Självklart trängde jag in den mot dörren, och barrikaderade alla flyktvägar med min kropp. Då kom matte och förstörde alltihop! Katten såg sin chans, och smet förbi mig, med ilskna jam. Jag tänkte springa efter, men då öppnade matte ytterdörren, och jag ändrade mig. Jakt utomhus är faktiskt roligare. 

 

Fräääs!!!

Så litet, så litet

Ljudet av krafsandet från lådan är oemotståndligt retande för fantasin. ÄR det Puff eller ÄR det en mus där inne?

Äsch då, det var ju bara Puff! Men varför så bråttom?

Mina människor försöker jämt mota bort mig när jag vaktar utanför lådan. Tror att jag retas med Puff? Okej då, jag såg visserligen Puff kliva in i lådan, det måste erkännas. Men måste det med nödvändighet betyda att krafsandet kommer från henne? Och om så vore, hur fel är det att leka smygleken? Jag tycker den är hur kul som helst! Och jag kan väl inte hjälpa att Puff inbillar sig att jag ska hitta på hemskheter, för det gör jag ju aldrig! Ja, ja, kanske jag retas då, man bara pytte, pytte litet!


 

Om lådan tycker jag...

Om min toalett tycker jag inte. Den är verkligen i nödlösning, i ordets rätta bemärkelse. Ni kan ju tänka er själva, hur det känns med den lilla ytan, för en som normalt har tillgång till en obegränsad sandlåda utanför huset? Men jag accepterar, att jag ibland inte har något val. Till exempel om jag, trots tappra försök, inte lyckas få liv i någon av mina människor på natten.

Jag minns med fasa en gång för länge sedan, när husse av misstag vänt lådan med luckan mot väggen, när jag kom dit på natten! Det bästa jag kunde komma på, var att lägga mina högar på den lilla mattan som låg framför lådan. Tyvärr kunde jag inte krafsa över det hela, något jag annars är mycket noga med. 

Om jag tänker på den pinsamheten, är det väl ändå okej med toalettbesöken nu. Jag kan åtminstone gömma undan alltihop!

Lådmysteriet

Nu låter det IGEN!?

Nästan varje morgon händer samma sak. Jag sitter i godan ro och väntar på att matte äntligen ska få klart utportioneringen av våra frukostar. Då hör jag det. Ljudet. Krafsandet. Självklart måste saken undersökas, och jag avbryter mitt väntande för en närmare kontroll av vad som låter?

Bakom den vita dörren på bilden står en av våra lådor. Matte säger att Puff är där inne. Hur ska jag kunna veta det?? Jag bara jamar? Visserligen har det varit så varje morgon hittills, men man kan ju aldrig veta säkert? Eller hur?

Matte menar då, att jag inte får sitta och bevaka dörren på lådan. Hon påstår att Puff (om det nu är hon som är där inne?) blir störd. Och så flyttar matte på mig!

Jag har alltså ännu inte kunnat säkerställa om det är Puff, en jätteråtta eller inkräktare som rumsterar om i lådan. Mycket frustrerande!

Ingen mening spela Allan

Nu börjar tråk-helgerna komma litet väl tätt? I fredags försvann husse innan jag knappt vaknat på morgonen. Det hade väl gott an, om inte matte också övergivit oss på eftermiddagen! Plus att det var så miserabelt väder, att jag med hänsyn till överlevnad inte kunnat vara ute innan hon åkte. Inte förrän sent på eftermiddagen dagen därpå behagade de komma hem igen. Ni förstår givetvis vilka olägenheter det innebar för mig del? Det finns ju gränser för hur länge man kan hålla sig...

På lördagskvällen och söndagen beslutade jag mig ändå för att trots uppenbar förfrysnings- och bortblåsningsrisk företa några kortare rundor där ute. Mycket korta! För att vara exakt, så minimala att jag precis hann uträtta det jag absolut måste. Varför spela hjälte?

I fredags ville jag avbeställa den här årstiden, som förresten människorna måste ha missutfattat namnet på? Vittern ska den förstås heta! Och förbjudas!   

Bu för Sven!!

Först måste jag berätta om besöket vi hade av Sven. Han kom redan på torsdagen, och ville aldrig åka hem. En väldigt otrevlig typ, som förhindrade mig att tassa ut hela fredagen också. Jo, jag var ute ett ögonblick, följde med matte när hon skulle greja med något. Vilken

Rädde sig, den som kan!!!

skräckupplevelse! Jamade direkt till henne, att skulle hon vara ute i det där, fick hon faktiskt skylla sig själv om hon blåste bort! Jag tänkte inte göra det! Sprang och tog betäckning i min lilla koja på  altanen. Gjorde ett nytt försök senare på dagen, man ska ju tänka positivt, men direkt matte öppnade dörren insåg jag mitt misstag. Räddade mig in i en kartong, som lyckligtvis stod innanför dörren. Den där Sven är aldrig mer välkommen till mig!

Tack och lov fick jag litet gjort på Mitt Område på lördagen, och det var tur, för på söndagen stod vattnet ovanför tassarna när jag gjorde ett försök att komma ut! Först hade det kommit vitt, och sedan blött, och alltihop låg kvar! Det var bara att vända på tassen, och göra det en katt i slik situation måste göra: uppsöka lådan. Där inne var det åtminstone torrt.

Synd man inte kan göra som vissa andra djur, sova sig igenom eländet. 

Varför lyder hon inte?

I lördags blev jag uppriktigt besviken på matte, för trots att jag på det bestämdaste befallt henne att stänga av regnet, hände ingenting. Då hade jag legat och väntat flera timmar i min lilla koja ute på altanen. Både matte och husse hade öppnat dörren flera gånger och frågat om jag ville komma in? Till slut, efter moget övervägande, gjorde jag långsamt det.

Det var då jag tyckte det var dags för ett allvarligt jam med matte. Nu fick det väl ändå räcka där ute?! Inte ens att utföra sina mest basala behov var ju omöjligt som det vräkte ner! Tyvärr möttes jag av total oförståelse i min frustration. Tyckte faktiskt det var ganska uselt, att hon inte kunde hjälpa till med en sån här viktig sak.

På söndagen var det tack och lov godtagbart i luften. Inga problem att utföra varken det ena eller det andra. Jag har en egen låda här inne, men det ska verkligen vara kris om jag ska använda den. Kan inträffa nån enstaka gång på natten. Men på dagen? Aldrig. 

Även idag har jag varit tillfreds. Har tagit ett långt arbetspass hos favoritgrannen. En ekorre har fått för sig att uppehålla sig där. Måste detaljstudera dess rörelsemönster och lägga upp en strategi för infångande. Matte är litet sur på den, för hennes nötter på hasselbusken hinner aldrig mogna, innan de är borta. Och jag kan ju inte alltid ligga där under.

Så var det 'hej då' igen...

Jahajam, så är det dags att jama 'hej då' igen, men nu blir det bara till på måndag i alla fall. Två dagar tappar jag bort, men jag får försöka rapportera senare vad som hänt. Nu blir det så här, att jag och min favoritgranne ska samarbeta med att passa Piff och Puff. Han får sköta mat och sånt, så ska jag se till att de inte hittar på bus här. Ska försöka att inte vara för sträng. Jag vet, att jag brukar bli aningen barsk när jag inte får komma ut.

Mycket tvätt kommer det bli

För inlåst är vad jag kommer förmodligen vara. Det känner jag redan, att jag inte gillar. Dels för att jag inte får sköta Mitt Område förstås, men också för att jag blir tvingad att uppsöka den förhatliga lådan. Jag tycker det är så besvärligt att gräva ner saker och ting där. Håller på jamarlänge, men ändå blir det inte riktigt bra.

Men jag skulle heller inte vilja vara ute i fyra dagar. Skulle säkert sakna min sovfåtölj inne i värmen. Så det är väl bara att bita i den sega ödlan och acceptera det hela. Om det nu inte blir skapligt väder. Då ska jag försöka övertala grannen om utetassning. Vi får se. På måndag är jag alltså tillbaka med mycket att jama om. Ha det så bra allihopa till dess!

Vad är det här för dum nyordning?

Det har varit litet konstigt här några dagar. Allt började med att Puff mitt i natten började springa på lådan hela tiden. Och så spydde hon några högar, en på varje badrumsmatta. Både Piff och jag vaknade givetvis, och undrade vad hon höll på med? Till och med matte var uppe, fast jag minsann aldrig brukar kunna få liv i henne vid den tidpunkten. Ändå kan jag ha nog så viktiga ärenden, till exempel tassa ut.

På morgonen började någon slags nyordning här. Det viktigaste: Min matskål försvann! Visserligen hittade jag den sedan på altanen, men ändå. Jag är van att min matskål står där min matskål ska stå. Gärna en extra på altanen, men att se min matskålsplats helt tom var inget vidare. Låååång väntan där hade ingen effekt.

Vidare har matte infört någon slags sluss-system. Det verkar som om det är olika sittningar som gäller för måltiderna? Rätt som det är, kan jag genom dörren höra det omisskännliga ljudet av katt som äter vitfisk! När det smaskats både länge och väl kommer sedan Puff ut, och slickar sig om munnen. Sedan kan dörren stängas för henne, och jag får äta. Ibland både Piff och jag. Då får vi dela en påse blötmat. Fast jag har nog sett att hon får mera sås än jag. Mycket fuskigt! Bara för att hon är hård i magen. Hon kan väl dricka vatten, som alla andra katter? För övrigt undrar jag när någon ska börja sälja påsar med bara sås? Det är ju ändå den som är godast!

De' måste va' min lyckodag...här hittar man övergiven vitfisk bara sådär!

Måste va' slussvakten som missat något?

Har jag gärna överseende med!

Nu har visst Puff lugnat ner sig något med sitt lådspringande, så jag hoppas verkligen, att min matskål snart återvänder till rätta plats. Jag vill ha allt som vanligt igen!