Livet är gott igen

Hej, det är jag, Puff! Jag känner mig på rätt gott humör nu för tiden. Visserligen springer den stora lurven fortfarande omkring och dummar sig mot mig, men vet ni vad? Jag får äntligen god mat! Varenda dag! Länge försökte jag plåga i mig den oätliga blötmat, som ställdes ner i skålen varje morgon och kväll. Till slut vägrade jag, och försökte överleva på torrmaten. Den var i alla fall okej.

Sedan skedde undret! Helt utan förväntningar närmade jag mig kvällens matskål, när jag kände himmelska dofter i nosen. Vad var detta? Oj, oj, så gott det var! Och inte nog med det! I skålen för torrmat låg och också nåt annat, minst lika välsmakande som det jag var van vid. 

Nu ser jag verkligen fram emot dagens måltider igen! De påstår att all mat är gjord för att jag ska bli mindre lös i min mage. Gjorde inte mig så mycket att jag fick springa på lådan upp till tio gånger om dagen. Men att det är hälften nu är bra, det med. Det allra viktigaste med specialmat måste väl ändå vara att den är speciellt god, eller hur?

Nu ser jag fram mot ännu en god helg, och det önskar jag er också! 
Och Gustav hälsar också, bad han mig jama!

Inget att välja på

Håhåjajam, det får bli nödprovianten igen

Undrar just hur många bilder ni sett mig äta på? Ett ansenligt antal. Beror förstås på att just mat är ett så viktigt ämne, och ständigt föremål för meningsskiljaktigheter, åtminstone i min familj. 

Otaliga är de gånger jag kommit in på dagtid och förväntat mig blötmat. Utan klocka är det inte så lätt att hålla rätt på middagstider. Frukosten är enkel, den serveras ju snart efter att jag vaknat. Men kvällsmålet, det skulle jag helst inta både eftermiddag och kväll. "Nä, du får vänta, Gustav", säger matte, men jag hoppas ändå i det längsta. Ibland har jag fått förstärkning av Puff, men inte har det hjälpt! Till slut måste jag förstås inse den bistra sanningen. Klockan är inte middag ännu. Då flyttar jag mig till nödprovianten. Hittills har jag lyckligtvis överlevt på den tills klockan slagit kvällsmål.  Tur det.

Det var snällt!

Det kom många förpackningar med blötmat härom dagen. När matte plockat upp dem, såg jag direkt att de samtidigt skickat med en säng till mig! Jag provlåg genast, och kunde konstatera att mitt första intryck varit korrekt. Visserligen är måttanpassade kartonger bra, men jag gillar att ha litet svängrum när jag ska vända mig i olika lägen. Litet höjd på sidorna tycker jag också om, det känns skyddat och ombonat. 

Med en mjuk filt i botten har jag förklarat att detta är min favoritplats för pauser under dagtid. Åtminstone tills jag upptäckt något ännu bättre. Vem vet vilka överraskningar nästa leverans för med sig?

Vandrande skuggan

Matte har börjat likna mig vid en vandrande skugga?

Hur svårt kan det va'?

Sanningen är den, att jag helt enkelt måste bevaka henne hela tiden. Eller kanske mera ledsaga och visa henne den rätta vägen. Till maten. 

En längre tid har jag fått blötmat till frukost. En halv påse då, och resten får jag i omgångar under dagen. Matte menar att blötmaten bara är ett komplement till de torra kulorna. Det är där våra åsikter skiljer sig totalt.  Självklart ska jag mest få blötmat, och i yttersta nödfall äta torrmat! (Hennes påståenden om torrmatens nyttighet för mina njurar ger jag inte mycket för.)

För att påpeka detta är jag ju helt enkelt tvingad att följa henne hela tiden. Särskilt när hon befinner sig vid diskbänken är jag noga med att demonstrera min närvaro och förväntan. Ibland får jag en liten skvätt mat, men oftast påstår hon att påsen redan är slut!! Då är lösningen på problemet givetvis att öppna en till, eller hur? Så jag sitter tålmodigt att väntar på att hon ska inse detta enkla faktum. Nån gång måste hon väl begripa, och agera? 

Äntligen har hon förstått

Tänk att hon äntligen fattade!

Det har tagit många år, men äntligen har jag lyckats få matte att förstå hur jag vill ha min blötmat serverad. I små portioner! Men ofta!

Jag måste erkänna, att Puff därvidlag lyckats mycket snabbare. Vet inte riktigt vad hon haft för knep? Precis som hon, har jag också lämnat mat, just för att visa att mat ska vara nyupplagd. Förmodligen har hon drivit det hela i större skala. Man får betänka, att matte inte är så snabbtänkt, det är väl därför det tagit tid?

Numera blir det alltså tätare matkontroller. Fortfarande gäller utejobb från tidiga morgonen tills det börjar mörkna. Men mina besök inomhus är betydligt flera nu med den nya, förbättrade mathållningen.

Fars - fast tvärtom

Att få mat i det här huset börjar bli rena farsen. Fast inte ett dugg rolig sådan.

Den enda pålitliga tidpunkten att få i sig litet, är vid frukosten. Då är allt som vanligt. Åtminstone för mig. En portion smaskig blötmat för riktigt mogna katter. Men sen...

Förut har det alltid stått några skålar framme med torrisar. De är borta? I stället smusslas det med mat hit och dit. Piff och Puff stängs in i vardagsrummet, och jag får äta ensam i köket. Eller så får jag vara på andra sidan dörren tillsammans med någon av dem. Det är frustrerande att höra ljudet av någon som smaskar i sig mat i köket, kan jag meddela.

Allra mest noga är det visst att ingen slickar i sig av Piffs mat, för hon har något på som ska göra bajset lösare. Och det är något Puff definitivt inte ska ha. Och jag är nöjd med mitt bajs precis som det är. 

Nu får jag alltså lida för att varken Piff eller Puff ska äta så mycket av torrisarna. Inte för att de är någon smakupplevelse, precis, men det har ändå känts hemtrevligt att alltid kunnat ta sig en bit när andan fallit på. Tur jag har mina egna uteserveringar i alla fall.

Högst orättvist

De senaste veckorna har det pågått stor orättvisa här i huset. Både Piff och jag har utsatts för densamma. Att det handlar om något av det viktigaste i livet, maten, är nog inte svårt att gissa? 

På morgnarna är allt frid och fröjd. Alla vi tre förväntansfulla katter får varsin skål med blötmat. Det är till lunch och senare som det orättvisa sätter in. Jag kan komma in gång på gång för att få påfyllning av min blötmat. Nobben varje gång. Bara att knapra i sig av torrbitarna, om man vill överleva till nästa morgon.

Men Puff! Hon får minsann påfyllning av sin blötmat. Inte en gång, eller två. Hon får smaska i sig blötmat hela dagarna!! Gissa om Piff och jag är avundsjuka? Ibland sitter vi artigt en bit ifrån Puff när hon äter, i förhoppningen att några smulor ska sparas till bättre behövande. Dessvärre brukar vi ha en vakt i matte-gestalt. Hon saboterar alla våra försök till strategiska manövrar.

Och med vad förklaras denna orättvisa? Det antyds vara synd om Puff, för hon har så dålig mage!? Den goda blötmaten uppges vara specialmat!? Med det menas väl speciellt god?

Undrar just när matte ska upptäcka att jag också är lös i magen? Åtminstone litet??

Snääälla Puff...bara liiiiite kan jag väl få?

 

Det finns hopp!!

Det finns hopp!!! Tjohoo! Hon är inte helt opåverkbar, min matte. 

Jag kom in efter flera timmars arbete, och var nog rätt inställd på att det var torrisar som gällde för att fylla min tomma mage. Tassade fram och nosade litet på det som stod till buds i skålarna. Men det var som om magen ville något annat. Den ville ha det där som brukar stå i ett särskilt skåp på morgonen. Blötmaten, min frukost och ibland också mitt förmiddagsfika. Kunde det möjligtvis finnas kvar några rester? 

Satte mig nedanför dörren och väntade. "Men din mat är slut, Gustav", påstod matte. Jag låtsades inte höra, utan satt tålmodigt kvar och väntade. Och väntade. Och väntade. Inte ett jam kom ur min nos. Jag bara tittade ihärdigt på matte, så att hon skulle lägga märke till min magra och eländiga uppenbarelse. 

Och, under över alla under, det gav resultat! Jag hörde det underbara, speciella prasselljudet som uppstår vid öppnandet av en ny påse mat. Och inte nog med att jag fick blötmat, det var ett extra supergott käk, som jag aldrig smakat förut. Hade visst kommit en provpåse med en tidning. Jag slukade allt jag fick i ett nafs. Lämnade inte ens den annars obligatoriska lilla biten. 

Nu vet jag vilken taktik som gäller. Inget tjat. Bara sitta tyst med bedjande ögon. Och inte ge upp.

Jag avnjuter den uthålliges lön

Ovanligt lyckat

Nyligen berättade jag om den överraskande tvättning jag fick av min låtsassyster Piff. Nu har jag också tassat ett litet myrsteg på vägen till någon slags skör fredspakt med hennes syster Puff. Även om dessa ögonblick av gemenskap är lika korta som tiden det tar för mig att hoppa över staketet till grannen. 

För rätt länge sedan provsmakade vi en ny sorts blötmat. Husse hade köpt två påsar. Eftersom ingen av oss tyckte om den, blev den andra påsen liggande i skåpet. Idag bestämde vi oss för att testa även den andra påsen. Och oj, det var ju något helt annat?! Förmodligen måste den här maten ligga och mogna och gotta till sig, för det var skillnad som ödla och mus! 

Piff var ute på altanen, så det var Puff och jag som fick provsmaka. 

Men det här var ju smaskens! *förvånad*

Jag kan lova, att så här nära har våra huvuden aldrig varit. Förutom då när de båda systrarna helt orättvist har attackerat mig, men det tycker jag inte räknas i sammanhanget. Fast, som jamat, ögonblicket av närhet gick väldigt fort över.

E'ru redan mätt, Puff???

Men liten framgång är också en framgång. Och jag fick massor med god mat. En rätt lyckad provsmakning, med andra jam.

Smaken är som...

Jag förstår inte hur man kan tycka så olika om mat?

Matte har köpt en ny sorts frukostmat med lamm eller kalkon. Jag tycker den är näst intill oätlig. Möjligtvis kan jag slicka i mig såsen. Om jag är hungrig. Medan Piff, som hittills ratat all blötmat, slafsar i sig varenda smula! Nästan så jag tror hon försöker ta litet av skålen också?

Annat är det med kungliga kaninen! Det är mat för en katt, det! Tycker jag. Medan Piff lämnar alla de goda köttbitarna! Inte ens Puff, som brukar kasta sig över allt ätbart, vill ha av de godbitarna. Nåjam, det blir fler över till mig. Före lunch är de garanterat slut. 

Sedan måste jag erkänna, att jag har aningen svårt för att komma ihåg just det. Att de är slut, alltså. Brukar tillbringa en del tid vid skafferidörren, ifall det händelsevis skulle kunna tänkas finnas några kvarglömda bitar någonstans? Det har inträffat, men ackjam, alltför sällan.

Kanske lika bra

I lördags morse blev jag glatt överraskad när matte och husse faktiskt väckte mig. Det vanliga är tvärtom. Jag hade ju klagat på deras ovilja att vakna och stiga upp i en vettig tid. Hade de äntligen insett det riktiga i min åsikt?

Fast något skumt var det. Bara husse åt frukost. Sedan sa han hejdå till matte och mig, och jag såg honom försvinna med den där bilen som stått här sedan han kom i början av sommaren. Nu skulle den och husse tillbaka till norra landet. Det var ju inget kul att tassa hej då till husse. Dessutom hade jag inte fått min frukost ännu. Nästan lika illa.

Numera tassar jag inte ut förrän jag fått åtminstone litet av blötmaten som jag får till frukost. Fast jag tar bara och provsmakar litet i första omgången. Slickar såsen, och får god smak i munnen. Efter det har jag affärer av privat natur att uträtta utomhus. Sedan de är avklarade, och jag gjort en första sväng runt Mitt Område, lägger jag mig på trappan och inväntar dörröppning. Det är då det är dags för min riktiga frukost. Allt blötmat jag lämnade förut, mmmm, så gott den smakar! 

I söndags blev det ingen tidig väckning. Inte i morse heller. Men kanske är det lika bra. I alla fall om tidiga väckningar innebär tassa adjö.

Tack, tack, tack!

Tack så väldigt mycket för alla gratulationer jag fått idag på min 13-årsdag! Jag blev jamarglad!


Min födelsedag började bra. Husse var uppe tidigt och släppte ut mig. Visserligen inte vid fyra-tiden, men ändå helt acceptabelt. Sedan har jag kunnat vara ute hela dagen. Alla regnmoln har hållit sig borta. Och jag fick en riktigt läcker lunch! En ny sorts blötmat, som jag fick premiärsmaka. Matte hade fixat extra mycket sås, och garnerat med ett räkhjärta.

Och, förvånande, men bäst av allt: Jag fick lunchen serverad ute i gröngräset! Gissa om jag blev förvånad, när matte kom gående med matskålen? Jag låg i solen och tog igen mig i godan ro, men kom snabbt upp på tassarna när jag kände de ljuvliga dofterna.

Nu är inte det roliga slut med det här. Kvällen och natten med min och Skruttens gemensamma fest är ju kvar! Krabborna är infångade, har ett stort nät med mig. Ska bli riktigt spännande att se hur många vi blir i kväll? Och så är jag väldigt nyfiken på Skruttens fiskdamm!

Nu ska jag putsa pälsen, blanka upp morrisarna och göra mig beredd, så att jag är klar, när skjutsen anländer. Festhumöret är på topp. Kompisar, vi ses!

Nu är det hög tid....

Jag var litet seg i morse. Låg och drog mig en stund till i min fåtölj, sedan matte kommit och hälsat god morgon. Men sen satt en portion blötmat fint. Det är vad vi alltid får till frukost nu, i köket. Efter första arbetsskiftet där ute brukar matte hälla upp det som finns kvar i påsen. Jag är nämligen inte så hungrig direkt, men efter litet jobb smakar det desto bättre.

Det var väl inte så dåligt väder idag, egentligen. Rätt skapligt, till och med. Men när matte öppnade dörren, kände jag mig inte arbetssugen. Det var något annat som sög. Min mage! Jag ångrade att jag ätit så litet tidigare. Men jag tog mig en titt ut där i dörröppningen, innan jag vände på tassen och retirerade in i rummet. Matte såg litet förvånad ut, men jag trodde att hon skulle fatta. Hur fel jag hade!

Hon gick och öppnade denna dörr, jag vet inte hur många gånger. Varje gång jag jamade "mat", gick hon dit. Inte till skafferidörren, som hon skulle, utan till ytterdörren. Till slut brydde jag mig inte ens om att titta ut. Då, äntligen, verkade det gå upp ett ljus! Hon hämtade maten, och ställde den på min matplats i hallen? Men fattade hon inte? Jag satt kvar i köket och tittade uppfordrande på henne. 

Och tänk, då till slut, ställde hon ner matskålen i köket, där jag alltid brukar äta blötmat. Men kan väl inte äta blötmat på en plats som är reserverad för torrisar? Hur trögfattad kan man vara?

Tror det tog nästan en timme att få igenom mitt budskap, för matte ansåg sig behöva duscha också emellan mina jam. Det är nog hög tid för en repetition av jamiskakursen.  

Berättade inte hela sanningen

Jag låg och sov mycket igår efter utearbetet natten innan. Men jag jamade inte hela sanningen. Matte upptäckte det när hon började undra, varför jag aldrig ville kliva upp? Jag sov och sov och sov. När klockan började bli kväll tog hon upp mig för att ge mig vatten. Då kunde jag inte dölja det längre. Att jag slagits för Mitt Område. Igen.

Jahajam. Inte nog med sår, jag var faktiskt helt slut i hela kroppen. Orkade knappt gå. Matte gjorde i ordning litet blötmat utspädd med vatten, så det blev en massa sås. Den slickade jag i mig, men bitarna fick vara. Sedan bar matte mig till sovfåtöljen, och jag var helt nöjd med att få fortsätta sova.

Innan det hade blivit ljust vaknade jag och kände mig mycket piggare. Måste genast berätta den glada nyheten för matte. Konstigt nog fick jag inte samma reaktion på min klotass på kinden idag, som igår. I morse såg hon glad ut, och klev upp med en gång. 

Nu kan jag tassa omkring som vanligt igen, och var till och med ute en liten stund på morgonen. Har dock hört att jag kommer få vara inne resten av dagen. Jag ska visst vara under någon slags observation. Matte tycker att jag är litet för trött och äter för dåligt. Hon skulle bara veta hur det tar på krafterna att försvara hus och hem.

Tji go'fika

Hördu matte, har du glömt var min mat är?

Kommer du då???

Hon fattar inget, som vanligt. Blir frustrerad. Tar och tvättar mig.

Men vad i alla sillar och makrillar...det DÄR är väl inte MAT???

Jag menar förstås den i skafferiet!

Hon förstår INGENTING...nu måste jag tvätta mig igen...

Det är så här. På morgnarna får vi dela på en påse blötmat, som jag jamade härom dagen. Eftersom Piff för det mesta slickar upp såsen, jag käkar en del av mitt, och Puff får äta bara litet grand, så brukar det bli över en del. Det sparar matte i skafferiet, så vi kan få det till en slags go'fika på eftermiddagen. 

Som iakttagande katt har jag naturligtvis lagt märke till varifrån denna guldkant hämtas. Jag brukar därför ofta intaga en strategisk position nära skafferiet, med förhoppningen att något positivt ska hända.

I den tragiska sekvensen här ovanför påstår matte, att vi hade ätit upp maten på morgonen. Att den var slut!? Jag har svårt att ta såna besked med det upphöjda lugn, jag borde. Och ni vet hur det är i såna situationer. Hur det enorma behovet av tvättning helt plötsligt slår till med full kraft. 

Ren och fin blev jag. Men magen förblev tom. För aldrig att jag äter torrisar till go'fika.

En helt vanlig morgon

Vår väldigt braiga frukostritual består av att Piff och jag får dela på en påse blötmat

Jag brukar lämna några bitar, men idag blev det ovanligt många

Piff slickar bara upp såsen...

...sedan käkar hon torrisar i stället! Obegripligt, om ni frågar mig...

Matte släpper in Puff, som får äta det jag lämnat...

...och själv beger jag mig ut på dagens första arbetspass!

Och vad händer med Piffs mat?? Det ska jag berätta senare! Förresten, tycker ni det är orättvist för Puff? Hon kan äta nästan bara torrisar. Mer blötmat än så spyr hon bara upp. Det är nästan så jag måste tycka synd om henne...

Nästan osynlig

Den här helgen har vi inte träffats så mycket, mina människor och jag. I lördags rymde de redan tidigt på morgonen, och kom inte hem förrän sent. Som vanligt tassade jag fram och hälsade dem välkomna, men sedan fortsatte jag mitt arbete direkt. Det hade ju blivit sommar igen, så det var rena fröjden att nattjobba. 

På söndagen var jag inne bara som allra hastigast för att kolla om det fanns kvar någon blötmat? Frukosten hade jag hoppat över. Det är ju då som blötmaten brukar serveras. Matte hade sparat litet, och jag åt upp allt utom de obligatoriska två bitarna. Vet inte varför jag nästan alltid lämnar två bitar? Det har bara blivit så. Puff ser sedan till att skålen blir renslickad. 

Efter den rundan inomhus blev det utejobb ända till måndag eftermiddag. I det helt perfekta vädret kändes det inte som något större offer. Visserligen började det komma blött på natten, men mitt växthus stod öppet och mat fanns i skålen. 

Idag på eftermiddagen tyckte jag ändå att jag borde ge mig känna, och satte mig under bilen att vänta. Då var det nämligen rejält med blött i luften. Skyndade mig in när matte öppnade dörren. Och visst, det var väl mysigt att vara inne en stund och få litet i magen, men sedan fick hon allt öppna dörren för mig igen. Fast nu var jag klok nog att välja min dörr. Den, där maten och mitt lilla hus står. Där har jag tak över huvudet, men full frihet att ge mig iväg när jag vill. Och frihet, det är det bästa som finns!

Men ikväll måste jag allt komma in, kom jag på. Matte har lovat extra godis, fast det är måndag. Idag är det nämligen precis nio år sedan jag flyttade in här i mitt hus! I stort sett har jag varit nöjd med mina människor, även om det finns vissa beteenden att finslipa på. Nio år...det är en lååång tid! 

Ingen vet bättre

Om du -till exempel- känner att torra brödkanter är det som du mår bäst på, så bry dig inte om andras höjda ögonbryn, förvånade blickar eller förmaningar om onyttigheter!

Om just det här ur min klokbok anser jag, att våra människor har en klar fördel gentemot oss katter. Hur enkelt är det inte för dem att verkligen göra det som de känner är bäst? Att modet och beslutsamheten fallerar ibland, är en annan sak. 

Vi katter vet minsann för det mesta vad som är bäst för oss, men våra problem att få önskemålen uppfyllda är svåra, för att inte jama omöjliga. Våra tvåbenta är alldeles för litet samarbetsvilliga. Jag kan ju inte bestämma att 'nu ska jag bara äta blötmat i fortsättningen'. Matte däremot, hon har full frihet att besluta om precis allt hon vill äta. Eller inte äta. 

Ibland verkar det som om det också är ett problem, konstigt nog? För hon läser om än det ena och än det andra som inte är bra. Rentav farligt. Fast nästa månad är det bra igen? Nya bud hela tiden. Jag tror, att det som man mår bra på ända in i själen, det är också rätt. Våga lita på det.

Hoppas nu ni får en riktigt bra helg! Själv ser jag fram emot att få provsmaka nya stickisar. Helt rätt godis för mig, kan jag jama! Vi ses igen på  måndag!

En bra och en dålig

Det finns en bra och en dålig sak som händer varje morgon. Tar det braiga först. Piff och jag får godismat. Vi börjar komma in bra i rutinerna. Puff går in i vardagsrummet, matte stänger dörren, och Piff och jag sätter oss förväntansfullt i köket. Matte plockar fram två skålar och häller i blötmat. Doftar lika himmelskt varje morgon.

Sedan kommer det tråkiga. När jag ätit upp -det går fort!- hämtar matte en flaska och en bomullsrondell. Då försöker jag dra mig undan till något undanskymt ställe. Matte hämtar mig där, och sätter mig på en stol. Sedan misshandlar hon mig genom att trycka och böka runt där det gör ont, bredvid örat och uppe på nacken. Ja, ni minns kanske att jag försvarat Mitt Område? Blev tvungen att upprepa det. Har fått en synnerligen trögfattad inkräktare bokstavligen på halsen. Därför får jag nu fortfarande lida för detta, genom att ett flertal gånger varje dag bli utsatt för denna behandling. 

Nåjam, när pinan väl är över på morgonen, får jag äntligen komma ut och starta dagens arbete. Och Puff får komma in i köket och kasta sig över några bitar som matte sparat till henne.

Menyförbättring

Visst hade ni också en härlig helg? Ni hade väl också sommar? I lördags rymde matte och husse tidigt på morgonen, och kom inte tillbaka förrän det var sen kväll. Vad gjorde det, jag ville ju ändå vara ute. Och så hittade jag min matskål i växthuset, det var en trevlig överraskning. 

I söndags hade jag gäster mest hela dagen, men jag överlät det mesta av värdskapet till matte och husse. Det var ju så jamarskönt att bara ligga ute och sola och njuta av livet. Gästerna tyckte förresten att jag blivit mager. Nu brukar jag bli det på somrarna. Det är precis som om pälsen krymper då, när jag är ute springer. Min favoritgranne brukar alltid vara orolig för mig, och tro att jag är sjuk. Sedan påstår han att jag är, hm, aningen rundlagd på vintrarna. Samma sak år från år.

Nåjam, hur som helst, så har matte beslutat att jag ska få litet extra blötmat ett tag. Precis som Piff. Fast hon är minsann inte mager. I stället var det något med att hon bajsade stenkulor. Och sådana ska inte komma från en katt, utan från berg. Sedan hon började med blötmaten har stenkulorna slutat komma.


Jag har nog förstått att Piff och matte fifflat med något i köket på morgnarna. I morse överrumplade jag Piff, när hon stod och käkade sin go'mat. Jag hade visserligen fått och ätit upp min påse, men hennes doftade jättegott, så jag tog helt sonika över. Idag har jag varit helt mätt. Och fått så mycket sol, att jag fått lägga mig i skuggan ibland. Då är det sommar!