Fars - fast tvärtom

Att få mat i det här huset börjar bli rena farsen. Fast inte ett dugg rolig sådan.

Den enda pålitliga tidpunkten att få i sig litet, är vid frukosten. Då är allt som vanligt. Åtminstone för mig. En portion smaskig blötmat för riktigt mogna katter. Men sen...

Förut har det alltid stått några skålar framme med torrisar. De är borta? I stället smusslas det med mat hit och dit. Piff och Puff stängs in i vardagsrummet, och jag får äta ensam i köket. Eller så får jag vara på andra sidan dörren tillsammans med någon av dem. Det är frustrerande att höra ljudet av någon som smaskar i sig mat i köket, kan jag meddela.

Allra mest noga är det visst att ingen slickar i sig av Piffs mat, för hon har något på som ska göra bajset lösare. Och det är något Puff definitivt inte ska ha. Och jag är nöjd med mitt bajs precis som det är. 

Nu får jag alltså lida för att varken Piff eller Puff ska äta så mycket av torrisarna. Inte för att de är någon smakupplevelse, precis, men det har ändå känts hemtrevligt att alltid kunnat ta sig en bit när andan fallit på. Tur jag har mina egna uteserveringar i alla fall.