Nästan osynlig

Den här helgen har vi inte träffats så mycket, mina människor och jag. I lördags rymde de redan tidigt på morgonen, och kom inte hem förrän sent. Som vanligt tassade jag fram och hälsade dem välkomna, men sedan fortsatte jag mitt arbete direkt. Det hade ju blivit sommar igen, så det var rena fröjden att nattjobba. 

På söndagen var jag inne bara som allra hastigast för att kolla om det fanns kvar någon blötmat? Frukosten hade jag hoppat över. Det är ju då som blötmaten brukar serveras. Matte hade sparat litet, och jag åt upp allt utom de obligatoriska två bitarna. Vet inte varför jag nästan alltid lämnar två bitar? Det har bara blivit så. Puff ser sedan till att skålen blir renslickad. 

Efter den rundan inomhus blev det utejobb ända till måndag eftermiddag. I det helt perfekta vädret kändes det inte som något större offer. Visserligen började det komma blött på natten, men mitt växthus stod öppet och mat fanns i skålen. 

Idag på eftermiddagen tyckte jag ändå att jag borde ge mig känna, och satte mig under bilen att vänta. Då var det nämligen rejält med blött i luften. Skyndade mig in när matte öppnade dörren. Och visst, det var väl mysigt att vara inne en stund och få litet i magen, men sedan fick hon allt öppna dörren för mig igen. Fast nu var jag klok nog att välja min dörr. Den, där maten och mitt lilla hus står. Där har jag tak över huvudet, men full frihet att ge mig iväg när jag vill. Och frihet, det är det bästa som finns!

Men ikväll måste jag allt komma in, kom jag på. Matte har lovat extra godis, fast det är måndag. Idag är det nämligen precis nio år sedan jag flyttade in här i mitt hus! I stort sett har jag varit nöjd med mina människor, även om det finns vissa beteenden att finslipa på. Nio år...det är en lååång tid!