Stakethoppet

Hallå, ser ni mig?? Jag är borta på favoritgrannens tomt och håller vakt. Han åkte iväg med bilen. 

Fattar posto vid vaktträdet

Passar på med litet klätterträning, samtidigt som jag får en fin överblick

Kontrollen är slutförd. Läget är lugnt, inga bovar, möss eller hundar i sikte. Tar sats...(jag är precis vid staketet, på mitt speciella hoppa-över-ställe)

...och matte lyckas knäppa i precis rätt sekund, för i nästa är jag nere på min egen tomt.

Efter slutfört uppdrag tassade jag in lagom för att upptäcka husse i soffan. Där vi tog vi en paus från arbetet tillsammans. Det är härligt att vara sin egen arbetsgivare.

Min upphöjning

Matte säger att det här är en typisk studie på temat "Gustavs sittstilar". Det är många som haft frågor om min uppdragna högertass? "Har han ont?" har varit den i särklass vanligaste funderingen. Ibland har jag då sprungit iväg i god fart. Till och med gjort ett hopp över staketet till grannen.

Min vettis kollade mitt ben en gång för länge sedan. Matte hade skvallrat om min upphöjning. Självklart var benet precis som det skulle vara. 

Kan man inte bara få gilla att sitta så här? Jag gör det nästan jämt. Förstår inte riktigt anmärkningarna på det? Hur dumt skulle det inte se ut om jag tog upp den andra framtassen också, och satt på bara baktassarna? Okej, det händer, men bara korta stunder, och i spaningssyfte.

Som vanlig sittställning tycker jag att 'trebensmetoden med svansstöd' fungerar alldeles utmärkt.

Det finns hopp!!

Det finns hopp!!! Tjohoo! Hon är inte helt opåverkbar, min matte. 

Jag kom in efter flera timmars arbete, och var nog rätt inställd på att det var torrisar som gällde för att fylla min tomma mage. Tassade fram och nosade litet på det som stod till buds i skålarna. Men det var som om magen ville något annat. Den ville ha det där som brukar stå i ett särskilt skåp på morgonen. Blötmaten, min frukost och ibland också mitt förmiddagsfika. Kunde det möjligtvis finnas kvar några rester? 

Satte mig nedanför dörren och väntade. "Men din mat är slut, Gustav", påstod matte. Jag låtsades inte höra, utan satt tålmodigt kvar och väntade. Och väntade. Och väntade. Inte ett jam kom ur min nos. Jag bara tittade ihärdigt på matte, så att hon skulle lägga märke till min magra och eländiga uppenbarelse. 

Och, under över alla under, det gav resultat! Jag hörde det underbara, speciella prasselljudet som uppstår vid öppnandet av en ny påse mat. Och inte nog med att jag fick blötmat, det var ett extra supergott käk, som jag aldrig smakat förut. Hade visst kommit en provpåse med en tidning. Jag slukade allt jag fick i ett nafs. Lämnade inte ens den annars obligatoriska lilla biten. 

Nu vet jag vilken taktik som gäller. Inget tjat. Bara sitta tyst med bedjande ögon. Och inte ge upp.

Jag avnjuter den uthålliges lön

Min nyårsönskan till er

Till julen berättade jag att ordet 'frid' är ett av de vackraste orden jag vet. Nu ska jag jama om ett annat. Hopp. Visst är det ett underbart ord? I ordet 'hopp' ligger en väntan. En väntan, en förhoppning på att något bra, något speciellt, ska ske. 

Ibland hoppas jag kanske bara litet flyktigt. Som när jag sitter vid fågelbordet och väntar. Matte och jag samjamar om det här ibland. Egentligen önskar och hoppas vi nog på samma saker. Fast jag liksom inte tänker så mycket på till exempel sjukdomar och så, tar väl mer för givet att jag ska vara frisk. Matte funderar nog mera på det. Att jag och alla andra andra omkring oss ska få vara friska.

Men emellanåt kan jag hoppas alldeles väldeliga. När en viss skåpdörr öppnas. Den, där det ibland står en skål med blötmat bakom. Då kan jag sitta och hoppas länge där under. Ibland händer det fantastiska, att det jag hoppats på faktiskt händer! Det är det bästa som finns! Jag snurrar runt av glädje och jamar jubeljam.

Men människor behöver nog att andra händelser inträffar, för att uppleva motsvarande glädje och lättnad. De har en mycket större oros-säck att gå och släpa på. Nu ska det snart bli ett nytt år. Ingen vet vad som väntar bakom öppningen på bilden, där jag sitter. Men ett vet jag. Att det är viktigt att hoppas. Rent av livsviktigt. Man vet aldrig vad som kan ske när man hoppas riktigt mycket. Till och med mirakel.


Nu önskar, och hoppas jag, att precis alla ni, mina kompisar, och de människor ni har omkring er, får tassa in i det nya året på det allra bästa sätt. 

Gott Nytt År!

P.S. Min matte, tillika sekreterare, har självsvåldigt beviljat sig ledighet från min viktiga blogg nästa vecka. Hon påstår att hon har ett annat stort jobb som gör att hon inte kommer hinna med. Pratade något om att man måste göra prioriteringar. Jag föreslog att hon skulle slopa det andra jobbet då, men det gick hon inte med på. *suckjam* Vi tassas alltså igen på måndag 9 januari. D.S. 

Du klarar det!

Om det är något jag vill jama om så är det detta: Man måste tro att man klarar det! Kanske blir ett och annat galet ibland, men inte hindrar det att jag nästa gång är säker på att det ska gå bra? 

Ständigt försöker jag påjama för mina människor, att de måste tro att de klarar av olika saker. Till och med att ta det för självklart. Bland annat får de studera mina mycket avancerade hopp över staketet till grannen. Kanske kan man tro att en mogen katt som jag inte skulle klara av det? Så tänker inte jag. Jag bara hoppar! Den dagen det inte går längre, hittar jag på andra lösningar. Och det är det här sättet att tänka, som jag försöker överföra till min matte och husse. "Du klarar det!"  

En helg brukar mest innebära trevligheter, och lättare att klara av saker, kanske. Något extra gott på fredagskvällen, och ibland de andra dagarna också. Jag önskar att ni alla får en jamarskön helg på alla sätt!

Pangsjonär?

Helgens stora grej är förstås att vår kompis Nikita verkar få en alldeles egen matte att ta hand om. Gissar att det har varit svansdans, tassklappar och hurrajam hos fler än mig? Jag vet ju själv hur trist det var att vänta och vänta på att få egna människor. Håller nu tassarna för att Nikita och hennes nya matte ska trivas med varandra.

Förutom den glädjeyran har det varit en ganska händelselös helg. Har supportat matte framför datorn. Hon har suttit där nästan hela helgen, och suckat och haft sig. Tror det är ett program som inte gör som hon vill. Har därför tillbringat rätt många timmar i hennes knä. Då har hon kunnat klappa mig och lugna ner sig emellanåt. Och så har jag jamat till henne, att det är lika omöjligt att bestämma över dataprogram, som över katter.

Trots att här inte finns någon snö, eller är särskilt kallt, har jag inte haft lust att vara ute så mycket idag. Jag kan ju också tänka, att jag faktiskt är en sån där pangsjonär, och då får man ta det litet lugnt ibland, utan att behöva skämmas. Det säger matte till mig åtminstone. Fast jag vet inte om jag är pangsjonär på riktigt. Inte så länge som jag med ett elegant hopp lätt kommer över grannens rätt höga staket. Men det är ju bra att skylla på de dagar man vill ta det lugnt.

Kattens list övergår mattes förstånd

Har haft en riktig utehelg, kanske till och med mer än vad jag tänkt mig. I söndags skulle matte nämligen åka iväg mitt på dagen, och eftersom jag varit ute hela förmiddagen, tyckte hon att jag skulle stanna inne. Hon skulle inte komma hem förrän sent. Det var då våra åsikter gick isär.

Hon menade, att det skulle bli litet väl länge för mig att vara ute. Det var ju inte varmt, precis, och så skulle det bli regn.
Jag ansåg, att jag hade det mycket bättre ute, oavsett väder.
Ett tag såg det ut som om hon skulle vinna. Hon klädde på sig, och förmanade mig att stanna inne, och så försvann hon ut genom dörren. Besviken lommade jag iväg till angränsande rum. 


Efter bara någon minut tändes mitt hopp igen. Matte kom tillbaka! Hon hade visst glömt något. Nu, insåg jag, gällde det att smida medan järnet var varmt. Jag placerade mig strategiskt rätt långt ifrån dörren, för att invagga matte i en falsk säkerhet. När hon sedan öppnade dörren förstod jag, att nu fanns bara ett läge. Blixtattack! Så innan hon hann fatta någonting, var jag redan ute på trappan, och satte mig sedan direkt i säkerhet på andra sidan grannens staket. Smart, va? Hon hade inte en chans!


Visst, hon var borta länge, och nog ville jag komma in när hon kom tillbaka. Men inte mer än att jag sedan gjorde en liten markering, för att visa att jag haft rätt från början. Efter litet mat yrkade jag på ytterligare en stunds utevistelse, trots regnet. Då blev hon allt förvånad! Jag var inte ute så länge då. Egentligen var jag rätt nöjd på det. Så nöjd, att jag inte alls hade bråttom ut i morse. Tog en skön sovmorgon, och tassade omkring här inne i godan ro på förmiddagen.

Har förstås efter det patrullerat runt Mitt Område. Bäst att säkerställa allting inför stormen, som ska komma i natt. Då tänker jag i alla fall vara inne.