Nu är det hög tid....

Jag var litet seg i morse. Låg och drog mig en stund till i min fåtölj, sedan matte kommit och hälsat god morgon. Men sen satt en portion blötmat fint. Det är vad vi alltid får till frukost nu, i köket. Efter första arbetsskiftet där ute brukar matte hälla upp det som finns kvar i påsen. Jag är nämligen inte så hungrig direkt, men efter litet jobb smakar det desto bättre.

Det var väl inte så dåligt väder idag, egentligen. Rätt skapligt, till och med. Men när matte öppnade dörren, kände jag mig inte arbetssugen. Det var något annat som sög. Min mage! Jag ångrade att jag ätit så litet tidigare. Men jag tog mig en titt ut där i dörröppningen, innan jag vände på tassen och retirerade in i rummet. Matte såg litet förvånad ut, men jag trodde att hon skulle fatta. Hur fel jag hade!

Hon gick och öppnade denna dörr, jag vet inte hur många gånger. Varje gång jag jamade "mat", gick hon dit. Inte till skafferidörren, som hon skulle, utan till ytterdörren. Till slut brydde jag mig inte ens om att titta ut. Då, äntligen, verkade det gå upp ett ljus! Hon hämtade maten, och ställde den på min matplats i hallen? Men fattade hon inte? Jag satt kvar i köket och tittade uppfordrande på henne. 

Och tänk, då till slut, ställde hon ner matskålen i köket, där jag alltid brukar äta blötmat. Men kan väl inte äta blötmat på en plats som är reserverad för torrisar? Hur trögfattad kan man vara?

Tror det tog nästan en timme att få igenom mitt budskap, för matte ansåg sig behöva duscha också emellan mina jam. Det är nog hög tid för en repetition av jamiskakursen.  

Tji go'fika

Hördu matte, har du glömt var min mat är?

Kommer du då???

Hon fattar inget, som vanligt. Blir frustrerad. Tar och tvättar mig.

Men vad i alla sillar och makrillar...det DÄR är väl inte MAT???

Jag menar förstås den i skafferiet!

Hon förstår INGENTING...nu måste jag tvätta mig igen...

Det är så här. På morgnarna får vi dela på en påse blötmat, som jag jamade härom dagen. Eftersom Piff för det mesta slickar upp såsen, jag käkar en del av mitt, och Puff får äta bara litet grand, så brukar det bli över en del. Det sparar matte i skafferiet, så vi kan få det till en slags go'fika på eftermiddagen. 

Som iakttagande katt har jag naturligtvis lagt märke till varifrån denna guldkant hämtas. Jag brukar därför ofta intaga en strategisk position nära skafferiet, med förhoppningen att något positivt ska hända.

I den tragiska sekvensen här ovanför påstår matte, att vi hade ätit upp maten på morgonen. Att den var slut!? Jag har svårt att ta såna besked med det upphöjda lugn, jag borde. Och ni vet hur det är i såna situationer. Hur det enorma behovet av tvättning helt plötsligt slår till med full kraft. 

Ren och fin blev jag. Men magen förblev tom. För aldrig att jag äter torrisar till go'fika.