Inte mig emot!

Min klöstunna har blivit flyttad, till sängkammaren. Det tycker jag är bra. Jag är nämligen nästan aldrig i vardagsrummet längre, där tunnan tidigare stod. Och varför är jag inte där? Stavas L-i-s-a. Världens jobbigaste katt, om ni frågar mig. Jag är så tacksam att vi får ha varsin del av huset! 

Dessutom har jag nog aldrig nyttjat tunnan så mycket som jag gör nu. Förut brukade jag ligga högst upp ibland. Nu ligger jag nästan alltid i översta kryp-in-et. Riktigt vilsamt. Kommer matte eller husse hoppar jag ner på pallen. Därifrån har jag perfekt överblick över matskålen, som givetvis behöver påfyllning. Antingen är den tom, eller med oätliga, torra bitar liggandes efter kanterna. Vill jag inte ha. Beordrar fram ren skål och mat från nyöppnad påse. Och det får jag. Det är väldigt underligt, men nu för tiden är människorna angelägna om att jag ska äta så mycket som möjligt?

Inte mig emot.


 

Tills buren plockas fram

Som ni ser vill mitt öga inte bli som jag vill ha det. Måste till den eländiga vettisen igen. MEN! Till mattes och husses förvåning hittade de mig igår uppe på klöstunnan igen? Då ska ni veta att jag först måste hoppa upp på en hög byrå innan jag kan kliva upp på tunnan. Så höga hopp har jag inte gjort på väldigt länge! Och så äter jag som en häst, påstår människorna? Mycket mer än ransonen för min vikt. Jag äter förstås för min egentliga vikt, den som jag hade förut, fem kilo, i stället för de ynkliga fyra, som jag väger nu.

Husse och matte är mycket ute med mig. Men ibland vill jag bara ligga ute i höggräset, i skuggan, gärna några timmar. Gör inget att jag har sele, det kan jag ta, bara jag får vara ute! 

Jag har det alltså riktigt bra. Åtminstone tills buren plockas fram igen...


 

Om man inte får

Om man inte får den plats som man vill ha, får man nöja sig med den plats man får. Hade egentligen tänkt mig en stunds avkoppling högst upp på klöstunnan, men Någon Annan hade redan ockuperat min plats? Inga namn, men det var inte matte, inte heller husse. 

Först blev jag litet ställd. Men så beslöt jag mig för att prova rummet längst ner. Och det för allra första gången! Låg där och funderade en stund. Kom fram till att känslan av välbefinnande när man ligger längst ner definitivt inte är av samma dignitet som när man är där uppe. Men nu har jag testat i alla fall. Man ska ju inte döma ut något utan att prova. Men nästa gång det är fullsatt där uppe tror jag att jag visar upp min platsbiljett i stället.