Jag är en stor konstnär

Att tålmodigt kunna vänta är en stor konst. Utan att skryta alltför mycket, kan jag jama, att jag behärskar den ganska väl. Jag vet, att min matte och husse inte är riktigt överens med mig på den punkten. De tycker inte att mina jam ungefär varannan minut ingår i tålmodig väntan?

Där är vi inte överens. Även om ett och annat jam eventuellt kommer ur min strupe, så sitter jag faktiskt lugnt, stilla och utan åthävor och betraktar dörrhandtaget. Det gör jag den tid som behövs. Ni kan inte tro hur lång den är ibland.

Då är det bra att vara konstnär.

Det är något som pirrar

Jag fick gäster i alla fall i helgen. Minisen och hans människor kom i lördags. De hade med sig en riktigt skön stol till mig.

Tänk att man äntligen börjat tillverka kattstolar!

Minisen: Va jö du i min tol???

Kattsäkerhetsrådet utfärdar klass 1-varning!

Mmmm, han lär sig...*kurr, kurr*...Litet längre upp, tack!

På söndagen var jag ute precis hela dagen, så länge att matte började bli orolig. Men det var ju så jamarskönt väder. Pälsen blev alldeles solvarm. Varför sitta inne en sådan dag? Sedan jag vilat en en liten stund, ville jag ut igen, men se, det var helt tji. "Nu har du varit ute nog idag", påstod matte. Precis som om hon hade någon kunskap om det? Satte mig därför under dörrhandtaget, och utstötte mina mest bedjande jam. Trots att jag var ihärdig, lyckades jag inte tina hennes ishjärta.

I morse åkte favoritgrannen till tyska landet. Han skulle fylla på förrådet, anförtrodde han mig. Jag tar för givet att det leverkorven han avser? Den har ju varit slut en längre tid. 

Även idag har jag tillbringat mycket tid utomhus, trots pälsblåst och inte särskilt tilltalande väder. Det är precis som att något i kroppen pirrar, jag blir så rastlös av att bara tassa omkring här inne. Nä, nu är jag redo för de Stora Uppdragen!