En tillbakablick

Eftersom jag har sett en hel del nya nosar här, tänkte jag göra en liten uppdatering om mitt tidigare liv. Tyckte att jag var rätt fiffig, när jag tassade över till mitt första blogghus i tidningen Aftonbladet för att hämta litet material där i mitt tidigare rum. Vad snopen jag blev, när jag upptäckte, att man bommat och stängt mitt utrymme! Puts väck! Matte däremot hittade en del gammalt skräp liggande där, sånt som definitivt kunde ha städats bort i stället för min dagbok.

Nåjam, i korta tassdrag tillbringade jag min barndom nästan mitt i Skåne tillsammans med min dåvarande husse. Där hade jag det jättebra tills han blev sjuk, och måste flytta till ett litet rum nånstans. Visserligen älskade jag min husse, men att tillbringa resten av mitt liv instängd i ett litet rum...nä, det ville jag inte. Det förstod han också. Så jag fick bo kvar ett tag i min gamla trädgård, medan några som hette Kattkommando Syd letade efter nya människor till mig.


Jag väntade och väntade, men det verkade som det var ont om människor som behövde en katt. Det började bli bråttom, för det skulle flytta in nya människor i mitt hus, och de ville inte dela hus med mig. Då hade jag en riktig jamartur att matte blivit övergiven av Vincent. Ni kan läsa hela den historien här. Så en fin dag i början på september för nästan precis elva år sedan satte jag ner tassarna i mitt nya hem, och fick bekanta mig med de människor jag skulle ta hand om.

Första tiden fick jag valla dem runt i koppel. De var väl inte riktigt säkra på Mitt Område, kan jag tro. Efter tass som de kände sig mer och mer säkra, kunde jag släppa på kopplingstvånget, och släppa ut dem på egen fot. Nu, efter elva år, litar jag på dem, och har själv förstås full kontroll på varenda sten och buske här. 


Jag har aldrig känt något behov av att utforska andra områden. De enda gånger jag varit borta oplanerat, är när tvåbeningar brustit i kontrollen av lokaler. Man har missat att försäkra sig om att arbetande katter slutfört jobbet där inne, de har bara gått ut och låst. Det är sååå långtråkigt att sitta och vänta i källare och bodar. 


I ganska många år var det för det mesta vi tre, jag och matte och husse. Ibland reste matte och husse bort på jobb, då fick jag bo hos en lillhusse. Hos honom bodde också Piff och Puff. Sedan slutade matte resa iväg, hon jobbade hemma i stället. Skönt, då slapp jag åka till kattsystrarna. Så skulle lillhussen resa iväg en gång, och Piff och Puff skulle få bo här ett tag. Taget gick, och ännu mera tag försvann. Till slut hade det gått så långt tag, att de helt enkelt hade bosatt sig här i stället.


Utan min vetskap hade det tydligen beslutats att det var bättre för dem här, för lillhussen var borta så länge varje dag. Jag har väl till slut accepterat detta, men helst skulle jag förstås vilja vara ensam katt här. De är så in i morrhårsfästet misstänksamma mot mig. Minsta oförsiktiga tassrörelse från min sida resulterar i massiva angrepp med pälsklös. Gör därför rejäla undanmanövrar för att undvika konfrontationer.


Men, i stort sett har jag fått ett riktigt fint kattliv. Jag har en hel, egen strand att tassa omkring på. En favoritgranne som förser mig med diverse läckerheter och trevlig samvaro. Och så förstås min matte och husse, som jag ständigt, med varierande resultat, försöker uppfostra till flitigare dörröppnare och matutdelare. 

Det var en snabb resumé över min dagbok så här långt. Hoppas det finns många kapitel kvar att skriva... 

Och så håller jag tassarna för Snuffe...hela tiden...