Piff har lämnat oss

Så litet man vet...i stället för att Gustav skulle få börja jama om sommarens äventyr, måste jag med sorg berätta att lilla Piff helt oväntat fick avsluta sitt liv här på jorden i fredags.

Det började med att jag kände en mycket obehaglig lukt om henne i torsdags kväll, när hon hoppade upp i mitt knä. Men hon var som vanligt, buffade, och njöt när jag kammade henne. Ringde i alla fall till hennes veterinär på fredagsmorgonen, för jag misstänkte att det kunde vara något med tänderna. Läste på om FORL, och var inställd på att några tänder kanske skulle behöva dras ut. Eftersom Piff behövde sövas för en sådan undersökning, blev jag hänvisad till närmaste djursjukhus. Egentligen fanns ingen tid, men "kom kvart i tolv, så kan vi titta på henne och ge henne antibiotika över helgen". Kändes okej. Oroade mig mest för hur jag skulle in henne i buren, det brukade vara en pärs varje gång. 

När det var dags för avfärd låg hon och sov inne i sin igloo. Direkt jag kom dit och tittade på henne, förstod hon att något var på gång. Hon var den av katterna som oftast hade en nästan kuslig intuition. Trots det gick det rätt enkelt att få in henne i buren. Nu var det värsta gjort, tänkte jag. Om det varit så, ändå...

Väl inne i undersökningsrummet förberedde jag veterinären på att "den här katten är inte särskilt samarbetsvillig", för vid alla tidigare veterinärbesök hade det varit rätt stora problem. Innan undersökningen började tittade veterinären på Piff och undrade "är hon verkligen tolv år, hon är ju så fin?" Ja, hon var ju det... 

Men märkligt nog gjorde Piff inget motstånd alls nu? I stället för att darra i hela kroppen och vara enormt uppstressad, lät hon sig undersökas utan protester. Först kontrollerades tänderna, "ser inte farligt ut, litet tandsten, bara". Sen öppnade veterinären munnen helt och tittade i svalget. "Men, vad är det...?" Ny kontroll. "Det där ser inte alls bra ut...". 

Och hon visade mig nånting stort och rött mitt i svalget. "Det här måste jag titta närmare på. Vi får söva henne i eftermiddag. Det kan vara en inkapslad inflammation, men också något allvarligare. Du får vara beredd på det. I så fall tycker jag inte att vi ska väcka henne igen". Och jag fick lämna mobilnumret, så att hon kunde nå mig medan Piff fortfarande var sövd.

Det var en chock. Aldrig, aldrig hade jag kunnat förutse detta. Visserligen hade hon sovit mer än vanligt en tid. Men hon började ju bli till åren? Och hon har alltid gillat att krypa in under filtar och överkast för att mysa? Visst hade hon ratat godiset på kvällarna senaste veckan, men tänkte, jag måste byta sort? Men annars, så blank och fin i pälsen, och lika kärleksfull som alltid.

Eftermiddagen var en pina. Inte kan hon vara så sjuk, hon är ju inte mager...och med den härliga pälsen? Eller, ska jag ställa in mig på det värsta ändå? Klockan hade varit litet mer än tolv när jag lämnade sjukhuset. Vid fem ringde hon. På tonfallet förstod jag direkt att det var dåliga nyheter. "Tumör...spruckit...infekterat...går inte att operera där...finns inget att göra...jag tycker vi ska låta henne få somna in nu..."

Så overkligt, det finns inte ord för hur ont det gjorde. Och gör. Hur kan en liten katt lämna ett så jättelikt tomrum efter sig? Ingen som väntar på mig efter duschen, och vill känna på vattnet på golvet. Ingen som sitter på skrivbordet och tålmodigt väntar på att jag ska sätta mig framför datorn, så att hon kan lägga sig på mitt knä. Eller som kommer till mig när jag sitter där, och först lägger högra tassen på mitt knä, tittar forskande på mig, är det okej att jag kommer? Ingen som kryper upp till mig i sängen och lägger sig runt halsen och tvättar mitt ansikte och hår. Ingen som formar om den ena soffkudden och gör en djup grop där för att ligga i. Allt sånt, som bara hon gjorde. 

Men det som gör allra mest ont, är min sista bild av henne, liggande ihopkrupen där i lådan, och hur hon såg på mig. Blicken. Det var som hon förstod. Och jag önskar så att jag hade kunnat stanna hos henne de sista timmarna. Det är det värsta, att jag måste lämna henne. 

För detta var inte bara en sorgens dag. Denna dag hade ett nytt litet barnbarn kommit till världen, och hans fyraårige storebror var därför med mig på sjukhuset. Kanske hade jag i chocktillståndet ändå inte kommit på tanken att stanna, kanske hade jag inte ens fått, men nu var det otänkbart. Men det smärtar mig att Piff fick vara ensam de sista fem timmarna av sitt liv. Min enda tröst är att hon inte lider mer. För det förstår jag att hon gjort. Den stora tumören måste plågat henne ordentligt, och på ett så utsatt ställe.  Och när den sprack, så ont det måste ha gjort, stackars lilla katten.

Lilla Piff, du har varit en så älskad katt, och så många tårar  jag nu gråtit för sin skull, det känns som om de aldrig ska ta slut? Du krävde aldrig något, bara gav av din tillgivenhet. Men jag vet, att jag en dag kommer kunna minnas dig, inte med tårar, utan i tacksamhet, och med ett leende.

Som ni kanske förstår, måste Gustav få lugna sig litet med sin blogg, tills det allra jobbigaste är över. Sorgen måste få stilla sig.

Gustav tar förstås det hela med ro, medan Puff saknar sin syster, och har blivit ännu mer "mattig" än vanligt. Vi får återkomma när tiden är mogen.