Tokiga tvåbeningar och läckra stekar

Igår kom alla mina bästa människor på besök. Jag gillar när det blir alldeles fullt av händer som vill klappa mig. Har inga problem med minisen heller. Vill han ta på mig litet, så får han. Puff, den fegisen, flydde i panik för honom och gömde sig långt in under sängarna.

Jag tyckte att vi hade en riktigt trevlig samvaro hemma i mitt hus, men när vi ätit gav sig alla iväg ner på stranden. Blev litet villrådig hur jag skulle tackla det?  När också matte stegade iväg ut igenom grinden, följde jag ändå efter. 

Men hallåjam matte...vart ska du?

Jag gillar inte när mina människor ger sig iväg utanför min tomt. Den här kvällen ogillade jag det mer än vanligt, för det var inte som det brukade på stranden. Framför allt fanns en massa skällisar där. Ändå trotsade jag faran, och följde efter matte en bra bit. Stunderna jag pausade, och överlade om en fortsatt färd var värd faran, blev längre och längre. När jag fick syn på den lilla skällisen som ivrigt drog i en människa, gav jag definitivt upp alla funderingar på att fortsätta framåt. Den skällisen var nämligen av en typisk kattjagarsort. Och visade tydligt sina avsikter därvidlag. Alltså vände jag snabbt på tassarna, och rusade i full fart mot säkerheten.

Ser ni de tokiga tjejerna i havet? De sprang ut och slängde sig i vattnet, gång på gång. Brrrr, så hemskt!

Och så måste jag visa er en upprörande bild. Matte tog den i söndags, då när hon var borta precis hela dagen. Det upprörande är förstås mattes brist på förståelse för en hungrig katts behov.

Kan ni tänka er att matte lät bli att ta med sig maten hem, trots att den skulle blivit perfekt ersättning för mina uteblivna kaninstekar?