Jag är väldigt nöjd med min lilla koja, tillverkad av en upp och nervänd vedkorg, där handtaget gått sönder. Den är precis lagom stor för mig. Hela jag får plats, men inte så mycket mer. Det är precis som man vill ha det, eller hur? Litet lagom mys-trångt.
Kojan står på altanen, bara centimetrar utanför min ena ytterdörr, och med ett skyddande tak ovanför. Det är därför dit jag tar min tillflykt när det regnar mycket och länge ute. Ibland blir man ju så less på att vara inne, fast man konstaterat ett flertal gånger i den andra dörren att det faktiskt är omöjligt att tassa ut. Då får människan öppna dörren till min koja.
Inom en sekund har jag krupit in där. Med litet tur blir det uppehåll nån gång, och jag kan direkt tassa iväg. Och blir det inte det, är det riktigt skönt att ligga där alldeles för sig själv och sova, totalt ostört. Passade bra idag, när Åskar var på besök på första gången och dundrade på.
Inlägg
