Bra, fast litet dumt

I morse hade jag ingen lust alls att tassa ut. Det kändes i morrhåren att det var på tok för kallt ute. Matte undrade hur jag kunde veta det? Tja, vi katter har ju inbyggda sensorer för både det ena och andra. 
Alltså stannade jag kvar inne, när husse och matte for iväg på morgonen. Husse skulle åka till norra landet. Egentligen skulle matte också följt med, men hon stannade kvar för att ta hand om oss. Ja, mest om Piff, om sanningen ska fram. 

Det har varit märkligt och frustrerande med henne, tycker jag. Piff, alltså. Ibland har jag tyckt synd om henne, och försökt tvätta henne litet, men ibland har jag jamat åt henne att sluta med alla dumheter. Jag har ju blivit orolig av att höra hennes klagande jamanden, och mötas av hennes kissdofter runtom i huset. 

Men idag har det varit befriande tyst. Och vad jag har sett, har hon kissat bara en gång. Förutom i lådan, förstås. Och det var när matte var för lat att hänga in sin jacka i garderoben. Hon hängde den över en stolsrygg, och det upptäckte Piff naturligtvis. En jacka som helt oförmodat intog rummet måste givetvis kontrolleras och mutas in. Fast hon hade inte mycket för det, för matte tvättade bort inmutningen omedelbart. 

Så nu hoppas vi alla att det har vänt för Piff, och att hon börjar bli som vanligt igen. Fast det är ändå litet dumt för mig, för då åker matte till norra landet i morgon bitti. Det är visst några minisar som ska hälsas på. Och jag kan räkna ut vad det innebär. Vara inne några dagar. Inte kul. Även om matte placerat ut må-bra-dosor i flera rum. Och att favoritgrannen ska komma flera gånger om dagen. Plus att en av mina extrahussar ska komma på lördag. Det är inte kul ändå. Men jag får väl unna minisarna min matte och husse några dagar om året. De är ju mina för det mesta i alla fall.

Det här blir allt för den här veckan, eftersom matte rymmer. Alltså får jag redan nu önska er fin helg. Hoppas ni slipper kalla tassar! På måndag är jag tillbaka!