Ledarskap och kattvett

I min familj finns bara en klar ledare. Det är jag. Att komma efter är inget för mig. Som när matte och jag är färdiga i växthuset, och ska bege oss in i det stora huset. Där i början finns en stig, som är rätt smal. Vem ska tassa först? Jag. Vem ska bestämma takten? Också jag. Vem beslutar om det ska vilas på vägen in? Naturligtvis jag!

Inte för att det är någon lång sträcka, tvärtom, men ibland upptäcker jag något som kräver omedelbar iakttagelse. Då måste man förstås stanna och koncentrera sig! Och värre bråttom har hon minsann inte, matte, än att hon kan vänta en stund bakom mig. Jag reser ju på mig, så fort jag är färdig!

Detta ledarskap tar jag ständigt på mig. Ibland får jag höra synpunkter på det. Somliga totalt obegripliga, nästan förolämpande. Som att jag kan snubblas på, och liknande? Va? Vad jag vet, är det alltid de som kommer bakom, som ska anpassa hastigheten?

Och för övrigt är det bara nyttigt för människor att träna sig i att kunna vänta och vara uppmärksamma. Kallas visst mindfulness. Fast jag kallar det vanligt kattvett.