Inte som förr, men...

För några dagar sedan följde jag med matte till vedboden. Utanför den står min före detta spaningstall, min absoluta favoritplats. Innan stormen kom och dödade den. Nu står bara en stubbe, modell större, kvar. Tycker jag, åtminstone. Egentligen är hela den delen kvar, som jag brukade ligga och spana ifrån. Det är ungefär där jag står på bilden här nedanför. Men ändå. Jag tappade känslan för tallen totalt efter stympningen.

Men nån enstaka gång händer det att jag gör en trädrusning där. Det duger den fortfarande till. Och det hann jag precis med när matte var inne i vedboden.

Ligga här och spana? Tror inte det...

Sist till dörren är en fjant!

Vedhelg

Så blev det en alldeles vanlig helg. Jag har lagt ner mycket tid på att kontrollera hur husse lagt veden inne i vedboden. Förut låg den vid staketet. Det tyckte jag var bättre, för ibland använde jag den traven som spaningsplats. Inne i vedboden är spaningsobjekten försvinnande få. Dessutom är där nästan alltid låst. 

Förr, för länge sedan, innan den Stora Stormen kom och gjorde om min spaningstall till en ynklig förväxt stubbe, spanade jag ju alltid därifrån. Jag älskade min tall. Trots att själva liggplatsen fortfarande finns kvar på den, har jag inte förlikat mig med det nya utseendet. Har provlegat bara nån enstaka gång. En egenskap är dock intakt, som klösträd duger det alldeles utmärkt!

Och hurra för mitt växthus, som jag numera har full tillgång till. Eftersom dörren alltid är öppen, är det perfekt att kunna smita in där när någon öppnat vattenkranen där uppe. Särskilt igår hände det många gånger att någon vred på för fullt. Idag har det varit soligt och fint, men jag tassar ändå in i växthuset ibland och tar en paus i min stol. Det är jag värd.