Men inte hindrar det?

Åh, vad skönt det känns att ha uppnått sitt högt satta mål!

Men det hindrar ju inte att man kan sikta ännu högre?!

Önskar er en riktigt skön helg, allihopa!

Ingen trodde...

Ingen trodde att jag skulle kunna ta mig in i korgen

som står högst upp och längst bak på vedtraven

för det är vingligt och inte alldeles lätt att kliva över

alla hinder på vägen

Men det var väl ingenting??!

Så här har jag det

Suckjam, är du här nu igen?

Tro inte att jag går på dina finter!

Jag är på min vakt, ser du?!

Och nu börjar jag faktiskt tröttna på dig!

Lägg av!!!

Och jag menar vad jag jamar!

Vill du ha en tilltassning till???

Nä, jag tänkte väl det...

Hej, jag heter Lisa!

Jam på er! Lisa heter jag, och jag är ny katt i det här huset.

För att komma hit måste jag åka bil i många dagar. Det gjorde inget, för jag gillar att åka bil. Då kopplar jag av och sover så bra. 

Direkt jag kom hit upptäckte jag att jag måste rätta till både det ena och det andra. Först tog jag itu med växtbeståndet, vilket mina företrädare misslyckats med. Fixade jag på nolltid. Det är ju bara att smaka på dem! Sedan var det en blomma som just inte hade några rötter. När jag demonstrerade det på golvet för matte förstod hon att det bara var att slänga den. Så nu har jag fått till stånd mycket mer plats i fönster och på andra ställen.

En annan sak jag styrt upp är städningen här. Det har slarvats, kan jag jama! Jag har hittat massor med dammråttor under olika skåp. Människorna skyller på att det är svårt att komma åt där? Det är ju bara att sticka in tassen?! Så också det har jag börjat få ordning på. Radat upp råttorna utanför skåpen. Jag tror matte blev väldigt tacksam för min hjälp?

Idag har jag varit hos vettisen. Matte hade känt en rätt stor knöl på min rygg. Jag har visst fått en inflammation efter den otrevliga sprutan jag fick förra gången jag var där. Och vet ni vad vettisen sa för nåt idiotiskt? Jag ska svälta i en vecka!!! Bara få en halv burk i stället för den hela som är det minsta jag behöver för att överleva!? Matte råkade avslöja att mitt bajs rinner ut. Så ifall ni aldrig hör av mig igen vet ni vad det beror på!

Jag har massor att berätta om mitt nya liv här. Om jag mot förmodan överlever svältkuren ska ni få veta mer då.

 

  

Jodå, den lilla myggan är kvar...

Jodå, nog är den envisa lilla myggan är kvar i mitt hus!

Och min svans är irriterande intressant för henne?

Hon dyker upp ÖVERALLT!

Lurpassar på lömska ställen. Högt...

...och lågt.

Och svansen är i ständig fara!

Hördu, nu är jag rätt trött på dina attacker, tror du måste få en liten tilltassning! Passa dig!!!

Håhåjajam, tur jag kan vara ute hela dagarna! Dagens småglin har inte minsta respekt för oss äldre! Inte var jag väl sån? Kan jag inte minnas? För övrigt har jag haft fullt upp med att ta tass om mina gäster den här veckan. I morgon kommer ett stort gäng igen, men sen får jag litet ledigt. Förutom all tillsyn hos några favoritgrannar. De blir så besvikna om jag inte hälsar på. Men det blir säkert tid över till vila under hasselbusken också. Prioritering är viktigt!

Vet inte vad jag ska tycka?

Matte, vad ÄR det här du har släppt in i mitt hus?

Hon bevakar mig när jag äter...

...och gömmer sig överallt där jag tassar?

Försöker till och med mopsa upp sig ibland!

Och blir extra modig bakom ett stolsben *suck*

Fast litet förstånd har hon ändå...

 

 

Och här är det JAG som bestämmer, fatta det, lilla kryp!

Det är långt till en parkering i Spanien

Först vill jag tacka för allt deltagande i sorgen efter Puff. Det var verkligen en nattsvart måndag. Att beröva någon livet är fruktansvärt, hur rätt det än kan vara. Och det går inte att förbereda sig för styrkan i sorgen och saknaden efteråt.

Men ödet hade något väldigt oväntat i beredskap till mig. Jag fick ett mail från tjejen som driver det utmärkta katthotellet våra katter brukar bo på. Hon hade fått en förfrågan. Kände hon till någon som kunde ta hand om en kattunge? En av deras hundar var aggressiv mot den, och det var fara för kattens liv. 

En kattunge??? Nej, nej, nej, det fanns inte på kartan! Och inte nu, det var alldeles för tidigt. Dessutom är vi väl för gamla för en kattunge? Nä....eller? Det var som om någon knackade mig på axeln och sa "här får du en värdefull gåva, varför har du så många invändningar?" Och jag funderade litet till. Och ännu litet till. Att ingen, varken människa eller katt, har några garantier för en morgondag. Kanske överlever hon oss, kanske inte.

Så jag bestämde mig för att ge upp motståndet, och bara flyta med. Min man hade varit positiv från första början. Jag tänkte, att är det meningen, så är det, och då blir det av. Och måndags kväll var vi och hämtade lilla Lisa! Fick då höra hennes dramatiska historia.

Familjen hon bodde hos har också hus i Spanien, och det var i början av deras semester där som det hände. Jag minns inte riktigt var de hade varit, men jag tror de hade åkt från en parkering, och när de stannade efter att ha kört någon mil i högt tempo hördes ett jamande från motorutrymmet. Där satt en skräckslagen liten katt! Lyckligtvis var detta en djurälskande familj. De tog henne till veterinär, fick henne vaccinerad och insatt ett chip. Hennes födelsedatum sattes till 20 februari.  Sedan fick hon ett spanskt pass, och kunde följa med hem till Sverige när det blev dags för hemfärd, ca tre veckor senare.

Men, de hade ett problem. Den ena av familjens hundar kunde inte tåla nykomlingen. Hemma i Sverige var den van vid att en katt fanns i familjen, men den här nya...risken var stor att hunden skulle bita ihjäl kattungen.

Tre dagars bilresa senare var de tillbaka i Sverige. Hon hade varit helt lugn hela resan. Och det var hon också på färden hem till oss. Fast den varade ju bara en timme, förstås!

Hon verkade känna sig hemma direkt. Spinner bara man ser på henne, äter glupskt och går på lådan som hon ska. Och, till min stora förvåning, sover lugnt vid min sida hela nätterna! Jag var nog beredd på en hel del nattbus! I morgon, torsdag, ska vi till veterinären, hon måste gås igenom i Sverige också innan hon kan försäkras.

Visst är det märkligt hur en kedja av händelser länkas samman på ett nästan onaturligt sätt? Hur sannolikt är det att en liten katt från en plats längst nere i södra Spanien skulle hamna hos oss?

Nu hoppas jag bara att jag fattade rätt beslut. Det känns så. Piff och Puff lever vidare i mitt hjärta. Men jag får också glädja mig åt det nya, lilla livet som anförtrotts mig. Och skulle jag trilla av pinn' i morgon finns många i min närhet som skulle se till att Lisa får det bra.

Gustav och Lisa har ännu inte träffats. De ska få känna varandras dofter några dagar först. Jag har satt in två dosor Felliway Friends, och visst tror jag det kommer gå bra. Men Gustav får väl berätta själv så småningom!