Och var är MATEN?

Jahajam, men jag vill ha MAT!

De menade nog väl när jag fick provsmaka innehållet i fem olika påsar. En var helt oätlig och tre gick att få ner några bitar av. Den femte var rätt bra när den var alldeles nyupphälld. Nu har jag utfört testet. Har bara en fråga: Var är MATEN? Det har jag undrat hela dagen.


 

Lisa: Jag förstår nada

Matte är nog bra på många sätt

med det här ursäktar jag inte så lätt!

Vad är meningen, det undrar jag bara,

med att lägga om min hals denna snara?

Jag förstår absolut ingenting av detta?! Den är ju i vägen hela tiden? Och inte kan jag hoppa som vanligt heller, för det känns litet konstigt på magen. Skulle gärna vilja undersöka varför, men det går ju inte för den dumma tratten? Hoppas matte snart kommer på bättre tankar och befriar mig från eländet.

 

 

 

Inte min idé om en bra måndag

När jag inte fick tassa ut på morgonen anade jag en hel skock med ugglor i mossen. Vad hjälpte det, när flyktmöjligheten under sängarna omöjliggjorts genom en stängd dörr, och några alternativa ställen inte fanns? 

Naturligtvis besannades mina farhågor. Innan jag visste jamet av var jag placerad på den där obehagliga bänken hos vettisen. För sjuttionionde gången skulle mitt öga kontrolleras på olika sätt. Och det gick väl an. Men sen råkade matte nämna att jag kräkts litet en del nätter på sistone, och då fick jag ställa mig på vågen. De var inte nöjda med att jag blivit av med en hel del sedan jag var på djursjukhuset senast. Då ringde vettisen till en annan djurklinik och frågade om de kunde ta prover på mig? 

Så, kan ni tänka er, jag fick fortsätta till en ny vettis! Det var jag inte glad åt! Väl där togs det blod ur min tass, och så blev min mage fotograferad. När allt var klart berättade de vad jag redan visste, att jag är i prima form! Det var visserligen något litet med njurarna, så jag ska få annan mat. Har provsmakat den, och den är absolut ätbar. 

Sen kan jag tycka att det är smickrande att både den första och andra vettisen uttryckte sin förvåning över att jag är sjutton år. Det hade de aldrig kunnat tro, sa de båda två!





 

Det är skönt...

Önskar er en skön (och lagom klok) helg!

 

Lisa: Inte min dag!

Det var inte min dag idag. Först fick jag åka till ett förskräckligt ställe, fullt med skrämmande dofter. Jag morrade ordentligt för att sätta mig i respekt. De skulle förstå att mig behandlar man minsann inte hur som helst! Tyvärr måste jag ha somnat sedan, och inte vet jag vad de tog sig för att göra med mig då, men jag mår inte bra!

 

Fast allra värst är nog det jag fått på huvudet. Och som jag ska ha på i TVÅ VECKOR! Just nu är jag en väldigt olycklig katt, och det tycker jag alla ska få höra. Jag har vandrat runt här hemma ända sedan jag kom hem för några timmar sedan. Inte kan jag sova, som de trodde att jag skulle?  

Snälla, kan ingen hjälpa mig???

Lisa: Dags??

Jag känner mig så KONSTIG, matte?

Det är något under svansen...jag kan knappt STÅ på benen, jag måste KRYPA, så här? Jag behöver jama hela tiden om hur orolig jag är...Så matte ringde vettisen i morse, och sa nåt om att "det är dags nu". I morgon bitti ska jag dit. Då får jag åka bil. Det älskar jag! Men jag är inte lika säker på att jag gillar vad som händer sedan?

Dåligt tempererat

Det börjar bli rätt kyligt i min uterestaurang, men ibland föredrar jag ändå att äta där. För det mesta är jag inte så hungrig direkt på morgonen, tar bara litet och grundar med. Det är efter att ha uträttat det viktigaste där ute, som maten smakar riktigt gott. Har jag tur då är det uppehåll och skatfritt, och serveringspersonalen har skött sig och ställt fram maten. Då brukar skålen nästan tömmas, men av princip lämnar jag alltid de en eller två oätliga bitarna. Rent märkligt att det stoppas i några sådana i varenda påse?