Vi är oeniga

Jag har problem med mina människor. De litar inte på  mig. Tror inte jag har full koll på avståndet till bilhjulen. Senast igår hade vi en dispyt om detta.

Jag hör alltid på långt håll när min bil närmar sig, och skyndar mig hem för att välkomna. Så långt är allt frid och fröjd. Det är när jag sätter mig och väntar på infarten, som problemen börjar.

Igår satt jag alltså där helt lugnt och fredligt, inväntandes att matte skulle köra in den vanliga vägen. Självklart var jag väl medveten om behovet av förflyttning för min del. Det är beträffande själva tidpunkten för densamma som våra åsikter går isär.

Ut ur bilen kom husse, viftande med armarna och utstötande underliga läten. Orolig för hans mentala tillstånd flydde jag givetvis in på gräsmattan. Först när matte parkerat bilen vågade jag mig försiktigt fram igen. 

Enligt min uppfattning är en eller ett par decimeter en tillräcklig säkerhetsmarginal till bilhjul. Det är om detta mått vi för ständiga diskussioner. Jag försöker påjama att jag faktiskt bott här i tio år nu, och alltid sett till att flytta på mig tillräckligt. Men vad hjälper det? De litar inte på mig, helt enkelt.