Man måste jama ifrån

Har ni också haft en riktig blåshelg? Hur kan det bara finnas så mycket blåst i luften? Den borde ju ta slut nån gång? Jag har väl ändå kunnat utföra det viktigaste arbetena där ute, men visst förtar det arbetslusten en del. 

I fredags kväll hade vi riktig fest. Husse hade varit på vår nya fiskaffär och handlat. Med nya avses en gammal affär som vi inte handlat hos tidigare, för den ligger en bra bit bort. Men nu blev det kalas! Husse hade köpt en jamarsmaskig fiskbit. Så dyr fisk hade inte matte råd att äta, sa hon. Det var väl därför vi fick den.


Lördagen var litet tråkig, för matte och husse var borta mest hela dagen. Vi låg inne och sov och bara väntade. När de äntligen dök upp, måste jag tassa ut en stund för att utföra vissa saker. Det gick fort, och sedan ville jag förstås in igen. Var orolig för att morrhåren skulle blåsa bort. Men var det någon som öppnade? Nädå. Fick vänta i evigheter, som vanligt. Men så fick sig matte en rejäl utjamning när hon till slut kom och tittade efter mig. Man måste jama ifrån.

På söndagen kom min favoritgranne för att titta på en boll i teven. Märkligt nog kom han redan klockan mitt på dagen, och det var ju mitt i min arbetstid. Tyvärr kunde jag alltså inte hålla honom sällskap. Hörde att han saknat mig, men han får väl komma på kvällarna, som han brukar? Det är ju då jag har gott om tid.

Vilken skräckupplevelse!

Igår kväll var jag med om en jamarhemsk upplevelse. Det är nästan så morrhåren darrar litet fortfarande. 

Klockan var inte så mycket ännu. Absolut inte dags att fundera på sovfåtöljen. Jag var ute på min sedvanliga kvällspatrull, när det helt plötsligt, och utan att jag anat något, kom en skällis rusande i mörkret. Jag lovar, den var alldeles galen! Naturligtvis lade jag alla tassarna på ryggen, och sökte skydd på min altan. Hunden stod där nedanför och lät som...jag vet inte hur jag ska beskriva det. 

Matte kom springande, för hon trodde att det var någon som höll på att misshandla en hund, så hemskt lät det. Men när hon kom ut såg hon bara en stor käft som vrålade, med en liten lampa som blinkade där under. Hunden skällde på matte också. Hon sa åt den att vara tyst, och då lommade den iväg. 

Jag kände mig väldigt nervös, och tittade oroligt ut i mörkret. Måste försäkra mig, att den inte kom efter mig. Sedan tassade jag förstås in, och hade ingen lust alls att vara ute mer den kvällen. Undrar just var hundens människa höll hus? Jag betackar mig definitivt för såna här visiter på min egen tomt.