Det blir bättre och bättre

Härom dagen, när det var soligt och fint, satte matte på mig kopplet som jag hade på mig när jag var alldeles nyanländ katt i mitt hus. Gissa om jag blev lycklig när dörren sedan öppnades?!

Åh, var ska jag börja nånstans??

Tar väl det som är närmast först!

Här fanns det massor att göra! Ovälkomna dofter måste markeras med nya och bättre. Mina, alltså!

Efter en stunds arbete kom vi ut i sköna solen. Det blev nästan överväldigande underbart! Efter alla år av påtvingad inomhusvistelse -som det kändes- sjönk jag ner där och bara NJÖT! Av varma gräset under mig, alla dofter och ljud. Där låg jag länge, länge och kände hur underbart livet kan vara.

När jag sedan kvicknat till, och tänkte inspektera den del av tomten jag inte hunnit ännu, blev jag i stället abrupt inburen? Matte påstod att inkräktaren hade dykt upp? Jag hann inte upptäcka det. Kanske var lika bra det?

Idag är sista dagen med den förfärliga medicinen. Jag AVSKYR den! Går och gömmer mig nån timme varje gång jag fått den. Igår var jag så hungrig, åt nästan dubbel dagsranson. Konstigt nog blev människorna glada över det? 

Nu önskar jag er alla en fortsatt fin midsommarhelg!

Sjukhusbesök

I lördags kröp jag längs golvet in under sängen och ville inte komma fram. Då ringde mina människor till djursjukhuset.

Det är ett HEMSKT ställe!!!

Men jag hittade ingen flyktväg. Jag blev så hemskt illa behandlad sen, ni kan inte tro vad de gjorde?! De tvättade och bände, stack mig med den ena sprutan efter den andra. Sedan sa de åt matte och husse att komma tillbaka om nån timme. Efter det minns jag inte så mycket, jag blev väldigt trött. När jag piggnade till hade en klo försvunnit, den som satt litet högre upp på benet. De påstod att den satt lös efter slagsmålet. Och att jag hade infektioner både här och där efter det.

Nu tycker jag livet är riktigt eländigt. Även om jag inte har ont, för jag får nån slags morfin tre gånger varje dag. Det är okej. Men antibiotikan...den är PEST! När matte kommer med den sprutan gör jag allt för att försvara mig. Har liksom passerat min gräns för tolerans nu. Efter det kommer ögonkrämen. Kan jag till nöds acceptera. Men den förjamade TRATTEN!! Ska jag ha minst en vecka. Lyckades få den av mig förut, åh, vilken lättnad! Då kom matte och förstörde lyckan genom att sätta tillbaka den med ett extra band, så nu är det väl kört, är jag rädd? 

Min enda tröst i denna miserabla tillvaro är att få ligga så här, på husses ben. Då är livet nästan som vanligt igen, för en stund. Och vettisen trodde att jag skulle klara av det här, och bli som innan slagsmålet. Det hoppas vi på, allihopa.

Hallå?

Hallå, finns ni kvar? Jo, det gör ni förstås, men befinner ni er på samma plats som före lördagen? Eller några mil österut? Själv hade jag kunnat blåsa iväg till min födelseplats, Tyringe, om jag inte fått skydd bakom trappan, och sedan blivit insläppt. Det är vad jag tror i alla fall. Att alls tassa ut var förstås inte så väl genomtänkt, men just då kändes det som absolut nödvändigt. Resten av kvällen avstod jag dock tacksamt från ytterligare försök att komma ut.

Inte var det så mycket bättre igår heller. Därför tog husse och jag en gemensam vilodag. Vi skiftade mellan hans säng och soffan. Jag ger ett extra plus till sängen, för där hade husse en riktigt mysig filt på sig. Ni vet, en sån där som man bara måste trampa och trampa på, genast man kliver på den?

Kan också berätta att det pågår något skumt här vid matdags? Jag är nästan helt säker på att Puff får något godis, som inte jag får ta del av? Har försökt lista ut vad det är, men har aldrig lyckats komma tillräckligt nära. Har bara sett henne fort sluka det där, vad det nu är? Och tallriken är så välslickad efteråt att minsta spår är undanröjt. Nåjam, jag kommer fortsätta mina efterforskningar. Tilldelning av godis är allvarliga saker.







 

Eländiga fästingar och beska piller

Nu, när det är slutet av november, ska väl fästingarna ha gott och lagt sig? Fast det är fortfarande plusgrader här, så jag ska behålla min Skudo-medaljong litet till. I över åtta månader har jag haft den på mig. Totalt har jag haft ungefär åtta fästingar på hela tiden. Det är förstås omöjligt att veta om de varit fler utan Skudon? Men det har varit skönt att slippa Frontline hela sommaren. 

En av de sista (?) fästingarna för i år skänkte jag till matte. Eller skänkte och skänkte, jag kunde väl inte hjälpa att den kilade över till henne när jag satt i hennes knä? Dessutom, om man ska välja på om matte eller jag ska äta medicin för att den dumma fästingen sprutade in något olämpligt, så väljer jag helt egoistiskt matte. Tycker det ser ut som om hon har lättare att svälja de där pillren än jag har? Och hon gör det helt frivilligt, utan tablettspruta! 

För min del tycker jag att tablettutspottning är den sport man ska bedriva när man pådyvlas medicin. Utmaningen ligger i att gömma tabletten i munnen utan att den hinner smälta, och sedan spotta ut den på ett så bra gömställe som möjligt. Då gäller det att vara fokuserad, och ha koll på sekunderna!

Hur tar man sig ut?

Hej på er igen! Vilken tur att det blev påsk, så ni slapp läsa mina klagojam varenda dag! Jag har varit ganska irriterad på allt som tvingats i mig. Plus att jag saknat riktig mat. Och dessutom inte fått tassa ut. Inte konstigt det har blivit litet gruff ibland. Då menar jag med de inneboende kattorna, förstås. De är ju så lättstötta. Minsta pyttelilla utfall från mig resulterar ständigt i samma massiva duo-attack, följt av en längre tids bevakning från deras sida. Inte kul att sitta tryckt under ett bord sjutton timmar ungefär.

En sak har i alla fall inneburit en liten guldkant på mina i övrigt trista dagar. Jag har kommit på hur man går igenom kattluckan till altanen! Har inte brytt mig om den förut, fast jag ibland sett hur Piff tassat ut där. Jag har föredragit mina ytterdörrar ut till den riktiga friheten. Nu var ju läget ett helt annat, och sedan matte demonstrerat lucköppnande en gång, var det bara att tassa på. 

Det första jag gjorde var att undersöka det viktigaste. Hur tar man sig ut igenom nätet? Kollade noga både lågt, högt och mittemellan. Har hittills inte kommit på hur, så tips mottages tacksamt. 

För övrigt tvingade matte i mig den sista medicinen igår, men dietmaten ska jag fortsätta med ett tag till. Jag ger gärna den mer än gärna till Piff och Puff, som tycker den är smarrig värre. Fast jag kan äta litet, ifall matte häller sås från riktig mat över dietmaten. Och igår började jag faktiskt känna mig hungrig igen. Det var nog tur, för matte hotade med att ringa sjukhuset igen om jag inte började äta. Man kan bli hungrig för mindre!