Man ska inte skratta

...men le litet kan man väl få göra ibland??? Åtminstone i smyg?

Och på jam om olycka, så kommer matte och husse att rymma och vara borta i evigheter. Eller två dagar, för att vara petnoga. Så jag måste önska er en mysig sommarhelg redan nu. Vi tassas igen på måndag! 

Inget att skratta åt

Matte och husse skrattade åt mig igår kväll. Jag förstod ingenting, för det var verkligen inget roligt. Beslutsvånda är nämligen ett allvarligt tillstånd.


Husse låg i soffan och tittade på teven, och matte lånade min fåtölj. Jag hade legat och värmt husses mage en stund. Den stunden hade varat precis lagom länge kom jag helt plötsligt på, och reste mig för att tassa över till matte. Då slog beslutsvåndan till med full kraft.

Husse tar stor plats i soffan när han ligger. Bara en liten kant bredvid honom återstår. På den lilla kanten stod jag. Tittade på matte. Tillbaka på husse. Funderade. Och funderade. Gjorde nya överslag och beräkningar. Skulle jag...eller inte? 

Det var då, sedan jag i min stora tvekan gjort ett antal överväganden, som de skrattade. Inte brydde jag mig om det. Stora beslut ska man noga tänka igenom. Och resultatet? Husse fick behålla sin magvärmare. Åtminstone en stund. 

Jag skriver recept

Det här är ett område, där vi katter definitivt är mycket goda förebilder. Flera gånger varje dag bestämmer vi oss för att ha roligt! Helt utan någon egentlig anledning alls. Det känns ju bara så jamarbra att twista till livet en stund. 

Vill gärna uppmana våra människor att också göra så. De verkar ofta så allvarliga och upptagna utan någon egentlig anledning. Varje dag gör de sina vanliga saker, precis som vi katter också har våra rutiner. Men de där stunderna av lek och glädje, som vi unnar oss, ser jag väldigt sällan hos våra människor. 

Det är så konstigt, för jag är nästan helt säker på, att de har varit annorlunda en gång i tiden? Åtminstone har jag observerat att små människor besitter konsten ännu att skratta och hitta på roliga saker. Men redan när de är nästan-stora verkar egenskapen mattas av. Blir lek-ämnet alltmer uttunnat i deras kroppar, så att det slutar vara verksamt när de är färdigväxta? 

Om jag vore människodoktor, skulle jag skriva ut ett recept till alla tvåbenta. Där skulle stå "Minst en halvtimmes rolig sysselsättning varje dag. Dosen kan ökas vid behov."

Nu önskar jag er alla en skön fjärde i advent, och ni kan ju alltid visa mitt recept för människor ni träffar. Vem vet vad som kan hända?

Vi tassas igen på måndag, som vanligt!