Om det nya året kan vi ingenting veta...

Om det nya året kan vi ingenting veta

hur vi än efter svaren leta

Det kommer bli tårar, det kommer bli skratt

och ibland blir vi arga och sura
Men varje dag är en värdefull skatt

 vi ska inte till avund låta oss lura

För varje dag får vi nytt kapital
ett dygn att förvalta på bästa sätt
Vilken gåva att få göra sina egna val
även om det inte alltid är lätt

Till dig som är sjuk önskar jag bot

 Att du som är ledsen ska hitta till ljuset

Den ensamme någon att luta sig mot

för att värma ett hjärta så fruset

Det nya året är som obruten mark

där fåror ska plöjas och fröer ska ner

De goda ska vinna på livsvilja stark

Det är åtminstone något jag ber

För hur svårt kan det vara att leva i fred

Att förstå hur lika vi inuti är

och inte på medmänniskorna se ned

Så låt oss nu bilda en Kärlekens Här

En armé av soldater med Ordet som vapen
bärande fredens och godhetens svärd
överbryggande de fientliga gapen
som då fyllda med kärlek ger hopp till vår värld

Nertassat med hjälp av min matte inför nyår 2015

Jag är tillbaka igen på måndag!

Vilken fråga!

För alla oss i blogghuset blev ju lördagen en sorgens dag, när Conny tassade över Regnbågsbron efter huggormsbettet. Vi får verkligen ta del av varandras liv här. Sorger och glädjeämnen, såväl som händelselösa dagar. Tårarna rinner när en vän slutar sina dagar här på jorden, men oftare ändå kan vi skratta åt varandras funderingar och tankar om livet och våra människor.

För min del har det inte hänt så mycket den här helgen. Jag har varit ute nästan hela tiden. Fast i natt började det ösa ner en massa blött, och då ville jag förstås in. Låg där på min stol och väntade och väntade. Inne i mitt hus var det mörkt, och ingenting rörde sig. Efter massor med stunder öppnade matte till slut dörren, och undrade om jag ville in? Vilken fråga, alltså! Jamade med emfas om för henne vad jag ansåg om hennes dröjsmål med dörröppnandet. 

Jo, en sak till har hänt. Vi har fått en kattlucka i altandörren! Jag vet ännu inte om jag kommer utnyttja den så mycket. Kanske när det blir vitt där ute, och man inte vill tassa ut i det kalla. Men Piff håller på att träna på att krypa igenom luckan. Hon älskar att vara på altanen. Puff är litet knasig, hon tassar inte ut, även om dörren är öppen. Ytterst sällan i alla fall. Så olika vi är.