Fit for fight

Allt inneliggande får inte inverka på min jaktförmåga. Beslutade mig därför att träna på några lämpliga byten.

Hittade några som stod och tryckte i ett hörn. De stirrade trotsigt på mig utan att blinka. Jag var utmanad! Snabbt kalkylerade jag över riskerna. De var två, och beväpnade. Jag intog attackställning. Kom an, då! De rörde inte en min! Riktiga hårdingar! Ni tigger om det...det var er sista chans...
Jag slog till, hårt och brutalt. De blev nog totalt överrumplade av min snabbhet och styrka. Lade sig direkt.  Helt utslagna.

Skönt att känna att mina färdigheter är intakta.  

Hur tar man sig ut?

Hej på er igen! Vilken tur att det blev påsk, så ni slapp läsa mina klagojam varenda dag! Jag har varit ganska irriterad på allt som tvingats i mig. Plus att jag saknat riktig mat. Och dessutom inte fått tassa ut. Inte konstigt det har blivit litet gruff ibland. Då menar jag med de inneboende kattorna, förstås. De är ju så lättstötta. Minsta pyttelilla utfall från mig resulterar ständigt i samma massiva duo-attack, följt av en längre tids bevakning från deras sida. Inte kul att sitta tryckt under ett bord sjutton timmar ungefär.

En sak har i alla fall inneburit en liten guldkant på mina i övrigt trista dagar. Jag har kommit på hur man går igenom kattluckan till altanen! Har inte brytt mig om den förut, fast jag ibland sett hur Piff tassat ut där. Jag har föredragit mina ytterdörrar ut till den riktiga friheten. Nu var ju läget ett helt annat, och sedan matte demonstrerat lucköppnande en gång, var det bara att tassa på. 

Det första jag gjorde var att undersöka det viktigaste. Hur tar man sig ut igenom nätet? Kollade noga både lågt, högt och mittemellan. Har hittills inte kommit på hur, så tips mottages tacksamt. 

För övrigt tvingade matte i mig den sista medicinen igår, men dietmaten ska jag fortsätta med ett tag till. Jag ger gärna den mer än gärna till Piff och Puff, som tycker den är smarrig värre. Fast jag kan äta litet, ifall matte häller sås från riktig mat över dietmaten. Och igår började jag faktiskt känna mig hungrig igen. Det var nog tur, för matte hotade med att ringa sjukhuset igen om jag inte började äta. Man kan bli hungrig för mindre!

Gustav önskar alla en härlig påsk!

Jag önskar er en riktigt, riktigt fin påsk, alla mina fina kompisar! Själv ska jag, som ni vet, ta det bara lugnt över helgen, och inte blir det väl så mycket godis, men desto mera gos. Min gosnivå har sjunkit långt under minimi-strecket. Matte kommer bli heltidssysselsatt.

Så jag ska inte tråka ut er med mina klagomål över vitt äckelsprut och otäcka tabletter. Jag vet ju att det mest skulle bli så över helgen. Alltså tar jag bloggvila tills det jobbiga är över. Men skulle det hända något, hör jag förstås av mig.

På tisdag är jag tillbaka med ett glädjeskutt!

(P.S. Ikväll, torsdag, kl åtta ska det komma teve-program från sjukhuset jag var på. Då kanske ni får se någon av mina vettisar.)

En konstig dag

Det här var en riktigt konstig dag. Matte var uppe mycket tidigare än vanligt i morse, vilket väckte positiva förhoppningar hos mig. De grusades snabbt. Det första som hände var att hon sprutade in det äckliga vita i min mun. Sedan jag hon ut och stängde dörren. Jag hörde minsann att Piff och Puff fick mat i köket. Och vad fick jag? Ingenting! Matte sa att jag måste vänta en hel timme! Hur kul var det att sitta där och höra deras smaskande?

Efter en lång, lång stund kom matte äntligen tillbaka. Tror ni inte hon skulle in i min mun igen?! Nu med en eländig tablett. Jag ville inte ta den! Fyra gånger lyckades jag bli av med den. Då blev matte riktigt otrevlig, och höll upp nosen på nåt sätt, så jag inte kunde spotta ut den. Nu ville jag minsann inte var kvar hos henne. Hon var dum! Jag tror hon fattade att hon inte låg så bra till, för äntligen fick jag min efterlängtade mat i skålen. 

Sedan hände....ingenting. Dörren stängdes igen. Efter en stund hörde jag mattes bil köra iväg. Ibland hörde jag Piff eller Puff äta i köket. I radion pratade någon. Från fönstret kunde jag se och höra alla fjäderkotletterna retas med mig. Det har varit den mest långtråkiga dag man kan tänka sig. Enda ljusglimten var när favoritgrannen tittade in en stund.

Nu har matte kommit hem till slut. Och vad tror ni hon gjorde först av allt? Mera vitt äckelsprut, förstås! Och nu måste jag vänta på mat en timme igen. Men då har matte lovat mig blötmat. Och så har hon bett om ursäkt att hon varit borta så länge. Hon hade för länge sedan lovat ta hand om en butik i dag och i morgon. Men i morgon blir hon inte borta hela dagen.

Och en sak kan jag jama. Det är rätt skönt att slippa konfronteras med Piff och Puff just nu. Vi får husera i varsin del av huset. Matte säger att det är för att jag inte ska nalla av deras mat. Men det är bara elakt förtal. Jag vet nog vem som är den största mattjuven här i huset. 

Hemma!

 Först av allt, ett enormt tack till alla mina kompisar och era sekreterare för ert stora stöd! All spinnhealing, tasshållning, nosbuffande och allt annat! Jag är alldeles överväldigad över att så många bryr sig om mig!


Det har inte varit roligt, kan ni tro. Jag har mått riktigt pyton. Och fast jag mått så dåligt har man stuckit i mig, och tvingat i mig olika äckliga saker. Lagt mig i obekväma ställningar och gjort konstiga undersökningar. Trots det har jag försökt vara vänlig mot alla. Buffat dem och så, och jamat att gillar dem ändå.


Jag har inte varit hungrig, så jag har fått mat genom en slang. Men idag kände jag att det kurrade litet grann i magen, och det var tur. Annars hade jag inte fått åka hem. Men nu är jag det. Hemma. Ska bli skönt att sova i min egen fåtölj igen. 


Tyvärr har matte drabbats av glömska när jag varit borta, för det är tomt på min matplats. Verkligen en missräkning. Även om jag inte är direkt hungrig, vill jag att allt ska vara som vanligt, förstås. Med det menar jag också att jag skulle vilja ta en runda där ute. Allt har ju stått obevakat sedan i fredags! Men det verkar tji, det också. 


Matte har fått ett papper med tråkiga förhållningsregler på. Har en aning om att den närmaste tiden inte blir riktigt som den brukar.
 

Men bara en liiiiten stund, matte?

P.S. från matte: Gustav har förmodligen en kraftig magkatarr eller magsår. Magsår syns inte på röntgen, utan då måste man söva honom och gå ner med en kamera. Detta kommer göras om blödningarna kommer tillbaka. Idag var han dock såpass pigg, att han bedömdes kunna komma hem. Han ska nu få två typer av magsårsmedicin. Dels tabletter, dels något som ska sprutas in i munnen. Och så får han bara äta specialkost i minst en vecka. Inte gå ut förrän tidigast lördag. Så nu hoppas vi att detta ska läkas. Han är en fantastisk katt, det säger alla som haft hand om honom. Kelar med alla i personalen, och finner sig snällt i alla behandlingar. Han är verkligen speciell. D.S.

Gustav på sjukhuset

I lördags morse hade Gustav kräkts blod när vi vaknade, och efter att det skett en gång till, ringde jag en helgöppen veterinärmottagning. Vi fick en tid, och det togs en massa prover. Bland annat för att kolla att han inte hade några otäcka virussjukdomar, som kunde ge dessa symptom. De flesta provsvaren var bra, det var bara ett som inte var det. Han hade för få vita blodkroppar, vilket tydde på en infektion.

Han fick medicin mot magsår och en massa vätska insprutat under nackskinnet. Jag fick med mig två ampuller med magsårsmedicin och en burk dietmat. En tesked en gång i timmen av maten fram till klockan sex. Fick en tid morgonen därpå, men också hans journal. Detta ifall han skulle bli sämre, så vi måste åka till djursjukhuset i Helsingborg. 

Och det fick vi göra på kvällen. Gustav låg bara på en stol. Han varken åt ens den lilla teskeden mat, torsken jag kokat eller drack. Kräktes blod igen, bara minuterna efter att han fått magsårsmedicinen. Så halv åtta for vi. Nästan direkt blev han omhändertagen. 

Vad jag fått veta sedan, är att han kräkts en gång till den natten, men sedan inte mer. Han är alltså kvar på sjukhuset. Idag har han börjat äta litet, men får ännu dropp. Han är undersökt med ultraljud, och inget speciellt onormalt syns. Litet förändringar på njurarna, men det är det ofta på en katt i hans ålder, sa veterinären.  Det är inte någon förgiftad mus den här gången. Inte kattpest. (Han är vaccinerad, förstås, men man kan få det ändå, fast lindrigare.) Han kan ha fått i sig något olämpligt. Kanske får vi aldrig veta.

Om inget tillstöter, ska jag få hämta honom i morgon eftermiddag. Sedan ska han ta det lugnt några dagar = vara inne. Det är vad jag kan meddela så här långt. Plus att alla säger "men åh, vilken snäll och fin katt". Han har ett tålamod med oss människor som är rätt ovanligt. /Matte 

Viktigt?

Ibland tror jag att våra människor överskattar betydelsen av vad de måste göra. Alltså måste göra. Absolut. Oundvikligen. Det är klart att vissa saker ska prioriteras. Se till våra matskålar och toaletter till exempel. 

Jag undrar bara, om allt är så jamarns viktigt som de tror? Ibland tror jag de har svårt att hålla isär nödvändigt-måste och bör-måste? Till och med att de kan få för sig att bra-om-utifallatt-måste är detsamma som nödvändigt-måste!? 

Därför får de har fullt med måste-lappar som flyger omkring i luften. När kvällen kommer har de fångat bara en del, och resten ligger i drivor på golvet. Det är då de blir stressade, av att se alla högarna. 


Hur ska vi då göra för att hjälpa våra människor? Somliga saker måste de ta itu med själva. Det är svårt för oss att hitta rätt på de nödvändiga måste-lapparna åt dem. Men, vi kan kräva en stunds stillhet, genom att till exempel be om knäsittning. 

Med litet tur är det möjligt att människan förblir sittande, och kanske till och med då kommer på, att någon eller några måste-lappar faktiskt kan slängas i återvinningen. Eventuellt tar någon annan hand om dem där. Eller så återvinns de som energi till din människa.

Hur som jamat, en sak står alltid på måste-måste-lappen: Sköta om katten. Det är viktigt!!!

En härlig aprilhelg önskas er allihopa! Vi tassas igen på måndag!