Som JAG vill

Det är ju HÄR jag vill äta, matte!

Eftersom jag till slut insett det meningslösa i att försöka få mina människor att förstå jamiska, har jag ändrat taktik. Jag har börjat tillämpa kroppsspråket. Alltså, jag visar vad jag vill genom att visa med hela kroppen. Som när det ska serveras mat, till exempel. Om jag ställt in mig på att äta i matrummet, och skålen ställs ner i köket, låter jag bli att ta något. Avvaktar lugnt en reaktion. Efter en första förvåning, brukar budskapet gå hem. Skålen tas upp igen,  flyttas ut i matrummet, varvid jag med god aptit hugger in på måltiden.

Samma sak när det gäller att tassa ut. Går de till fel dörr, sitter jag kvar. Men väljer de rätt dörr, följer jag efter. Ibland kan de inbilla sig alldeles tokigt, och tro att jag vill ut, när det är mat som gäller. Då sitter jag förstås kvar, vilken dörr de än går till. Och följer efter när de går till köket. 

Man kan tycka att det är övertydligt, men effektivt har det visat sig vara. Och det är väl huvudsaken, eller hur?

Tankar vid ett dörrhandtag

Jag undrar hur många katter runt om i världen som sitter så här varje dag, hoppfullt tittande på ett dörrhandtag? Jo, jag vet att det finns några som kommit på knepet hur man kan forcera hindret, men jag tillhör inte dem. 

Fast mitt sittande så här behöver inte nödvändigtvis betyda att jag vill ut! Ibland känns det rätt att bara sitta där och filosofera? Invant och rofyllt på något sätt. När dörren öppnas kan jag då artigt titta ut ett tag, så att de får något för besväret. Sedan vänder jag på tassen, och beger mig inåt igen.

Jag kan väl inte begära att mina människor ska kunna se skillnad på mitt kroppsspråk i såna här fall, och kunna avgöra när jag vill ut, eller inte? Så avancerade är de inte. Jag får vara glad när de förstår att jag är hungrig. Det är faktiskt viktigare.