Min favoritgranne kom och hälsade på flera gånger om dagen, och givetvis passade jag på att diskutera uppkomna situationer med honom. Att vara ensam kille omgiven av två systrar är inte alltid alldeles enkelt. Plus att jag inte fick tassa ut. Allt detta behövde jag få jama ut om, och han tog sig tid att både lyssna och gosa.
På lördagen fick jag extra mycket besök. Då kom en av mina lillhussar tillsammans med en av de stora minisarna. De stannade ganska länge. Jag framförde som förslag att jag skulle få tassa ut, men tyvärr var de just då både blinda och döva.
På söndagskvällen hörde vi äntligen ett välbekant brummande ljud utanför huset, och vi parkerade oss alla tre precis innanför dörren. Och nu var det bråttom, kan jag meddela. Inte att hälsa, det fick anstå. Nä, det var andra behov som var större just då, så jag rusade ut direkt, utan att jama hej till husse och matte. Men det gjorde jag sedan förstås. Det blev både magmassage på husse och armvecksbuff på matte. Och matte har lovat att det ska dröja länge innan hon rymmer igen.
Förresten tassade vi ner ett välkomstbrev till matte och husse när vi hade litet tråkigt en dag. Vill ni läsa?
"Hejsan lilla Matte o Husse, välkomna hem! Vi har haft det bara bra under er bortavaro! Tack vare Lars som varit här varje morgon och kväll och gett oss god mat, smek och samtal. Undertecknat de små missarna och så Stor-Gustav!! Mjau på er. Vi katter!
Vi såg att de blev både förvånade och imponerade över våra kunskaper i människospråket och innehållet i brevet. Med all rätt. Särskilt med tanke på deras urusla framåtskridande när det gäller jamiska. Men de ska inte känna sig mindervärdiga. De är ju människor, och vi är katter.
Inlägg
