Hemma bäst

Idag bara måste jag börja med att berätta den otroliga historien om min kompis Negus, han som en gång vann pris som världens vackraste katt. Redan i november 2011 skrev jag om honom första gången. Då hade han rymt från en husvagn, och hittats efter dryga tre timmar.

Häromdagen stod det om honom i flera tidningar. Kanske har ni läst? Han hade rymt från husvagnen igen, men nu i Tyskland, på en campingplats, i mörkret! Tror han tyckte det var ganska kul först, innan han blev hungrig? Hans människor efterlyste honom förstås, och fick hjälp av vänner att annonsera. Efter några veckor fick de napp. Någon hade sett honom i ett villaområde. Då började hans matte och husse hoppas. Och efter ytterligare en tid stängdes Negus in i en källare, när han följt med husets katter in genom kattluckan! Så nu är han hemma igen, fast över ett kilo lättare, och jamar som en kattunge!? Puh, vilken historia! Man kan nog jama att Negus är den ende kompis jag haft, på riktigt, förutom alla bloggvänner. Själv har jag aldrig rymt, och det har säkert varit en klok strategi?

Som vädret varit en tid, är jag verkligen glad att jag har ett varmt och skönt hus att bo i. Visserligen kan det bli aningen

Att ha det varmt och torrt känns skönt i pälsen

för mycket av det goda ibland. Idag ville jag absolut ut i regnet för att få litet frisk luft och annat att titta på en stund, så jag struntade i mattes lockrop och lade mig under värmepumpsaggregatet. Men för det mesta är jag fullständigt nöjd med att få ligga på någon säng och sova. 

Att rymma, det får nog vara för min del.

Vill ni se mer av vackre Negus, klicka här! (Hans namn i stamtavlan är Pedram) 



 

Platt vill jag inte bli

Nu börjar det bli riktigt illa ställt här. Man riskerar att bli ihjälklämd när man ska in och få sig en matbit! 

Matte öppnade dörren som vanligt, och jag hade precis bestämt mig för att jag nog skulle tassa in. Då är det precis som att hon ångrar sig, och säger "stanna där" med sträng röst. Dessutom blir dörrspringan mindre, så jag blir förstås bekymrad och börjar backa. Hinner precis ut innan hon stänger dörren!!! Jag fattar ingenting!

Sedan tar det bara en liten stund, innan matte åter öppnar. Nu med dörren på vid gavel, och hon har den lena rösten igen. Med nästan löjligt snäll röst ber hon mig komma in. Vis av det som nyss hänt, är jag ytterst tveksam till att hörsamma hennes begäran. Men när hon trugat ett antal gånger och lockat med mat gör jag det ändå. 

När matte öppnar nästa dörr, står Piff där beredd, tydligt frustrerad över att blivit stoppad precis när hon skulle smitit ut förut. Där kom alltså förklaringen. RymmarPiff på väg ut i expressfart = oväntad dörrstängning för Gustav. Och det var inte jag som skulle "stanna där", utan Piff. Men hur lätt var det att uppfatta allt detta i hastigheten? 

Nu har matte lovat att alltid stänga in Piff på säkert ställe innan hon öppnar för mig.  Det är nog bäst, så det inte blir en väldigt platt Gustav framöver.

Ordningen är återställd

Rymlingarna, -det vill jama matte och husse- är tillbaka, och jag måste erkänna, att jag klarade mig ganska bra utan dem. Innan matte gav sig iväg på fredagsmorgonen hann jag uträtta det viktigaste där ute, och det var skönt. Det är ju just det där låderiet, som jag ogillar mest av allt när mina människor är borta. 

Min favoritgranne kom och hälsade på flera gånger om dagen, och givetvis passade jag på att diskutera uppkomna situationer med honom. Att vara ensam kille omgiven av två systrar är inte alltid alldeles enkelt. Plus att jag inte fick tassa ut. Allt detta behövde jag få jama ut om, och han tog sig tid att både lyssna och gosa.

På lördagen fick jag extra mycket besök. Då kom en av mina lillhussar tillsammans med en av de stora minisarna. De stannade ganska länge. Jag framförde som förslag att jag skulle få tassa ut, men tyvärr var de just då både blinda och döva.

På söndagskvällen hörde vi äntligen ett välbekant brummande ljud utanför huset, och vi parkerade oss alla tre precis innanför dörren. Och nu var det bråttom, kan jag meddela. Inte att hälsa, det fick anstå. Nä, det var andra behov som var större just då, så jag rusade ut direkt, utan att jama hej till husse och matte. Men det gjorde jag sedan förstås. Det blev både magmassage på husse och armvecksbuff på matte. Och matte har lovat att det ska dröja länge innan hon rymmer igen. 

Förresten tassade vi ner ett välkomstbrev till matte och husse när vi hade litet tråkigt en dag. Vill ni läsa?

"Hejsan lilla Matte o Husse, välkomna hem! Vi har haft det bara bra under er bortavaro! Tack vare Lars som varit här varje morgon och kväll och gett oss god mat, smek och samtal. Undertecknat de små missarna och så Stor-Gustav!! Mjau på er. Vi katter!

Vi såg att de blev både förvånade och imponerade över våra kunskaper i människospråket och innehållet i brevet. Med all rätt. Särskilt med tanke på deras urusla framåtskridande när det gäller jamiska. Men de ska inte känna sig mindervärdiga. De är ju människor, och vi är katter.

En helt annan sak

Man kan inte lita på matte längre. Nu har hon börjat rymma på riktigt! Jag började ana oråd redan på torsdagseftermiddagen, när min matskål på altanen fylldes med råge. Naturligtvis trevligt, men illavarslande. Mycket riktigt, framåt kvällen försvann hon. Hela natten var hon borta. Visserligen hade jag det rätt bra där ute med både sovplatser och mat, men principen! Ens människor ska vara hemma! Även om jag själv helst är ute på nätterna, men det är en helt annan sak.

Min hörna under tak på altanen

Inte nog med att hon var borta hela natten, inte förrän fram emot fredagskvällen orkade hon masa sig tillbaka. Tur för henne att det var varmt och skönt väder, annars hade jag minsann inte suttit och jamat välkommen när hon parkerat bilen. Jag brukar alltid vara noga med att jama om vad jag tycker när jag fått vara ute för länge vid dåligt väder.

Hela lördagen var det så skönt, snudd på flämtvarmt. Höll matte under uppsikt, ifall några nya rymningstendenser skulle visa sig. Nu satt hon dock mest i en stol på altanen och höll sig helt lugn. 
Den natten planerade jag att sova ute, men ändrade mig i sista stund. Egentligen var det väl så, att jag kom in för att äta en bit. Sedan tänkte jag tassa ut igen, men då sa matte att "nu fick jag allt vara inne". När jag senare på natten hörde hur regnet smattrade mot rutan, var jag rätt nöjd med det beslutet. Det händer att hon har rätt någon gång.

Jag rymde nästan

Igår rymde jag. Fast bara litet grann. Till favvogrannen. 

Jag hade tassat ut i vanlig ordning mitt på dagen. När jag kollat och gjort det jag skulle, tänkte jag, att jag måste ta reda på, om det låg någon sanning i det där med att det åter fanns leverkorv hos grannen. Jamat och gjort hoppade jag upp vid hans fönster, som jag brukar. Lyckligtvis var han hemma, och jag blev genast inbjuden på lunch. 

Först måste jag kontrollera en av hans garderober. Det är min rutin, när jag besöker honom. När det är gjort, kan jag med gott samvete sätta mig nedanför kylskåpet och vänta på maten. Till min oerhörda glädje var ryktet om leverkorven sant! Det är det absolut godaste jag vet.

Sedan jag smaskat i mig läckerbiten, bestämde jag mig för att stanna där. Hörde på avstånd matte åka iväg, hon skulle hämta husse på flygplatsen. Efter ett långt tag hörde jag att de kom tillbaka, och då brukar jag ju alltid skynda mig för att hälsa välkommen. Nu låg jag kvar i den goa soffan och bara mådde bra.

Matte berättade sedan, att hon blev väldigt undrande och orolig när hon inte sett mig på så många timmar. Jag brukar ju liksom inte försöka sätta någon slags tapperhetsrekord i att vara ute i kylan. Så de gick och kollade i vedboden, men där var jag förstås inte! Då ringde matte till grannen och frågade om jag var där, och det var jag ju!

Litet senare kom husse till grannen och hälsade på. När de pratat en stund, frågade husse, om jag ville följa med hem, men jag kände mig inte riktigt beredd ännu. När man ligger inne i sköna värmen, kan det ta emot att kasta sig ut i kylan. Till slut tyckte jag litet synd om mina människor som var utan någon som tog hand om dem, så jag drog hem till slut. Då hade det varit mörkt länge. 

Nu känns det tryggt att veta att leverkorvsförrådet åter är välfyllt inför helgerna som kommer. Och första helgen kommer redan i morgon. Vi får väl göra bästa möjliga av allt vitt och kallt, och hoppas på litet extra gos och godis. Ha det så jamarbra, alla kompisar, så tassas vi på måndag!