Dörrspaning?

Så här kan jag spana LÄNGE!

Jag måste klaga på att jag inte får idka dörrspaning i den utsträckning jag skulle önska? Fönsterspaning i all ära, men dörrspaning är ett strå vassare! Att kunna ta in alla dofter samtidigt som man tittar runt, det gör att spaningen känns nästan som när man är ute på riktigt. Men se, det går visst inte för sig? Redan efter några minuter börjar de knorra, mina människor! 

Det är inte klokt vilket uruselt tålamod de har? Pratar om att det blir kallt inne? Har jag ingen förståelse för! Vilket jag markerar genom att snart sätta mig framför dörren igen, och vänta på att den ska öppnas. Givetvis utan en tanke på att tassa ut! Så snikar jag åt mig ännu en stunds spaning, innan jag hör en suck, och dörren stängs.

Avvaktar av taktiska skäl en liten stund, innan jag gör en ny framstöt. Hinner med ännu en minispaning, innan...ja, ni förstår. Så kan vi hålla på. Men, det finns en risk! Särskilt husse kan låta konstig på rösten till slut. Då får man passa sig litet. Om det inte är på utsidan dörren man vill spana?

Godnatt, växthuset!

Mitt växthus ska sova hela vintern. Det ska bäddas in, och dörren kommer vara stängd, alltid. Jag har därför tassat runt och satt min parfym på strategiska platser.

Jag var förstås tvungen att se vad matte höll på med? Det varma, sköna golvet gillade jag, men där låg på tok för mycket plast överallt!

Nåjam, till slut kunde man faktiskt röra sig där inne. Då återstod bara att göra det sista, markera dörren ordentligt. Den fick sig en grundlig genomgång.

Hej då, växthuset, och tack för den här sommaren! Fast jag kommer nog och tittar till dig någon gång, när jag får tillfälle!

Jag ger upp. Men...

Snart läggdags? Kvällen har ju precis börjat, matte!

Jag vill UT!!!

Dumma matte fattar INGENTING!

Jag blir så frustrerad! Måste tvätta mig litet...

Titta, där är det ju, mitt UTE! Det är bara jag som fattas där!

Om jag skulle försöka nå handtaget från stolen?

Det är kört. Totalt omöjligt. Jag ger upp.

Man måste göra det bästa man kan av en motgång.

Den optimala lösningen

Som jag berättat tidigare, behöver jag en del betänketid numera innan jag fattar beslut om huruvida jag ska tassa ut eller inte? Egentligen tycker jag det är fel att stressa fram såna saker. Den optimala lösningen är givetvis att matte håller upp dörren i en lagom vinkel, så att jag kan sitta inne i värmen och samtidigt bevaka omgivningen där ute!

Jag har nu försökt praktisera denna min lösning några dagar. I vanliga fall brukar jag stå och kolla om vädret är tjänligt, och har flera gånger efter en stund råkat ut för att jag på något sätt helt plötsligt befinner mig där ute? Nu har jag i stället satt mig ner innanför dörren, och där lugnt avvaktat. När matte frågat "hur ska du ha det, Gustav?" har jag bara fortsatt min spaning utan ta någon notis om henne.

Nu måste jag erkänna, att min taktik fungerar bara till en viss gräns. Men i morse slog jag nytt rekord i dörrspaning, så helt klart är det mest en fråga om finslipning av argumenten. Det tror jag säkert? 

Nerbladad

Jag blev mycket lycklig när jag hittade dörren till växthuset öppen! Äntligen! Det var faktiskt väldigt länge sedan jag kunde komma in där. Dag som natt har jag bara mötts av en stängd dörr?

Desto underbarare att få komma in där nu, och upptäcka att allt var som precis vanligt. Förutom att matte fått Stora Klippsjukan! Hon klippte och klippte bland vindruvsbladen, och det bara dråsade ner stora, gula blad. Bland annat på en stackars katt, som försökte uppnå en stunds vila i sin

favoritstol. Samme katt, som dessutom är ägare av nämnda växthus! 

Ni gissar säkert att det var jag som blev nerbladad? Stolt kan jag dock meddela, att jag inte tog någon som helst notis om det som skedde! Jag fortsatte att njuta av att ligga där på min lilla värmedyna, utan att ens öppna ögonen. Där låg jag kvar långt efter att matte avslutat klipperiet och gått in i huset.

Dessvärre tror jag det är kört med fri tillgång till växthuset nu, för det har kommit in nytt golv och plast på väggarna där. Det brukar innebära, att dörren öppnas endast soliga dagar. Egentligen sörjer jag inte så mycket, för de andra dagarna är det inte så värst skönt där inne ändå. 

Svårlärd är bara förnamnet

Jag måste ta upp det här med jamiskan igen. Frånvaron av baskunskaperna hos människorna, alltså. Min matte har väl aldrig varit någon stjärna i ämnet, men på sistone tycker jag kunskaperna sjunkit långt under tolerabel nivå?

Igår fick jag kämpa mer än vanligt för att göra mig förstådd.

Nä, det här går inte an! Hon måste ju lära sig!!

Trots att jag klart och tydligen jamade "mat" gång på gång, envisades hon med att öppna dörren. Inte bara dörren, utan dörrarna. Man tar sig för pannan! Om jag inte hade för avsikt att tassa ut genom den ena dörren, tänkte jag givetvis inte begagna den andra heller?! Särskilt inte som magen skrek av hunger efter att inte fått mat på, ja, minst en halvtimme!

Till slut höll jag på att ge upp, och tassade ut på bron. Bara för att genast ångra mig. Då skulle hon ju aldrig lära sig! Alltså skyndade jag mig in igen. Och kan ni tänka er, det var tydligen det draget som behövdes! Märkligt var dock att matte skrattade när hon hällde upp maten? Själv tyckte jag mest det var sorgligt att ha behövt vänta så länge.

Platt vill jag inte bli

Nu börjar det bli riktigt illa ställt här. Man riskerar att bli ihjälklämd när man ska in och få sig en matbit! 

Matte öppnade dörren som vanligt, och jag hade precis bestämt mig för att jag nog skulle tassa in. Då är det precis som att hon ångrar sig, och säger "stanna där" med sträng röst. Dessutom blir dörrspringan mindre, så jag blir förstås bekymrad och börjar backa. Hinner precis ut innan hon stänger dörren!!! Jag fattar ingenting!

Sedan tar det bara en liten stund, innan matte åter öppnar. Nu med dörren på vid gavel, och hon har den lena rösten igen. Med nästan löjligt snäll röst ber hon mig komma in. Vis av det som nyss hänt, är jag ytterst tveksam till att hörsamma hennes begäran. Men när hon trugat ett antal gånger och lockat med mat gör jag det ändå. 

När matte öppnar nästa dörr, står Piff där beredd, tydligt frustrerad över att blivit stoppad precis när hon skulle smitit ut förut. Där kom alltså förklaringen. RymmarPiff på väg ut i expressfart = oväntad dörrstängning för Gustav. Och det var inte jag som skulle "stanna där", utan Piff. Men hur lätt var det att uppfatta allt detta i hastigheten? 

Nu har matte lovat att alltid stänga in Piff på säkert ställe innan hon öppnar för mig.  Det är nog bäst, så det inte blir en väldigt platt Gustav framöver.

Spaning inifrån

Nog tycker jag att matte borde vara snäll

och låta mig spana inifrån nån kväll?

Så bra att varm om rumpan i dörren få sitta

och lugnt och skönt mörkret där ute betitta!

Smarta jag

Det händer att jag är så smart, att jag nästan överraskar mig själv. Säkert är, att jag åtminstone överraskar matte och husse! Som igår, till exempel.

Jag hade legat i husses säng och vilat funderat på olika jaktstrategier en rätt lång stund. Det var ganska ensamt där inne i sängkammaren, så jag tassade iväg till kontoret för att lägga mig på min kontorsstol i stället. Tankearbete utförs med fördel på en sådan stol, hade jag räknat ut. Det var bara ett problem. Någon satt redan i min stol! 

Först gjorde jag det mest naturliga. "Flytta på dig, tack", jamade jag till husse. Men vid det här laget borde jag ha insett, att människor inte förstår de enklaste jam. Ingen reaktion, alltså. Då  kom jag på det!

Jag satte mig vid dörren, och jamade "res dig och kom hit, så jag kan sätta mig på den där stolen". Precis som jag räknat ut, hörde husse i stället "jag vill ut". Deras uppfattningsförmåga för de olika nyanserna i jamspråket är verkligen skrattretande! Husse reste alltså på sig för att släppa ut mig. Så fort han kom till dörren såg jag min chans, och skyndade mig tillbaka till min kontorsstol. 

Husse kunde väl själv gå ut, när han ändå var vid dörren. Sopa bron, eller nåt. Huvudsaken jag fick en stund att filosofera klart på min stol.  

Torrt under tassarna

Men matte, nu får du faktiskt ge dig med ditt borstande!

Dörren är DÄR!

Det var igår som det var så eländigt väder. Att hitta en torr fläck krävde sin katt. Idag har det varit helt annorlunda! Sol och sol dagen lång. Eller kort, kanske jag ska jama nu?

Nu ska husse och jag lägga oss tillrätta framför teven ett slag och koppla av efter dagens arbete. Att slumra en stund på eftermiddagen skänker nya krafter till kvällspasset. En god vana, som jag tror att alla katter utövar.