En stunds lycka

Januari är en trist månad

Man måste få pigga upp sig litet

Ett lagom myntarus är jag väl värd?

Dagen efter

Nu håller jag på att spricka, alltså! Vilken kväll det blev igår! Först var jag bjuden till Kjelle Bus. Ankorna han bjöd på...det var nog något av det godaste jag ätit. Fastän jag visste att jag skulle vidare på ett kalas till, kunde jag bara inte tacka nej, när Kjelle trugade. Myntadrinkarna till försatte mig i ett lagom yrsligt trivseltillstånd. Då var det dags att dra till nästa fest! 

Den förbokade kattikoptern kom på avjamad tid och hämtade nästan hela gänget, och så for vi snabbt till Nea för att gratta 4-åringen. Där var partyt i full gång med massor av mat och tårta. Grädden flödade, och DJ:n öste på med juste svansmusik. Trots att magen egentligen redan var full med ankbröstfiléer och tårta, klämde jag i mig två stora bitar av Neas suveräna tårta. Och så kom Skrutten och Skorpan med nyfångade abborrar, vem kunde motstå det? När sedan Pelle lät myntan gå runt var lyckan fullkomlig!

Vågade mig också på att bjuda upp några av de fina tjejerna, fast jag hade aningen svårt att tassa loss ordentligt. Det var något som tyngde ner mig på mitten. Magen! Ändå kunde jag inte låta bli att ta den catty-bag som delades ut vid avresan hem. Litet nattamat är väl aldrig fel? 

Men nu, nu är det en annan dag. Efter. Det är då man mår -som man jamar- som man förtjänar. Och jag får nog hålla igen några dagar. Eller vad tror ni?

Ja, jag jamar..det är oooonsdag morgon, och min mage känns så tung...