Dö...eller leva?

Ibland är människor mer obegripliga än vanligt. Som när de beslutar att friska katter ska avlivas. Deras brott? De är rädda och skygga, kanske för att de misshandlats eller farit illa på andra sätt. Vad är då naturligare än att vara ytterst misstänksam mot den ras, av vilken de har så dåliga erfarenheter?

Sunt förnuft säger förstås att en sådan katt behöver mycket tid med människor som kan ge dem kärlek. För en som blivit misshandlad tar det lång tid att bygga upp ett förtroende igen. Att återigen kunna lita på att man inte ska få stryk, inte bli övergiven. Att tro på att handen som närmar sig ska klappa och smeka, inte göra illa. 

Därför är det mer än oroande, och totalt oförståeligt, att man inte vill ge skygga katter på katthem den tid som behövs för rehabilitering. Man till och med påstår, att det är "bäst" för katten att dö? Har man inte lärt sig något av alla de berättelser som finns om skyggisar som blivit tryggisar?

Om man nu har pengar att avlöna den person som ska besöka katthemmen i mening att, av vad jag förstår, snabbt avgöra vilka som ska avlivas, och att bekosta själva avlivningen, varför inte ge katthemmen de slantarna i stället? Då kan de komma till nytta, till människor som ideellt och kärleksfullt ständigt arbetar för katternas bästa. Dessutom skulle det behövas en massa resurser till en kastreringskampanj. Det är ju där grundproblemet sitter, att det föds på tok för många ovälkomna katter. 

Och de beslutsfattare, "experter", som står bakom dessa märkliga idéer om skygga katters omöjliga socialisering, vill jag uppmana, att bli volontärer på något av alla katthem som finns. Nu är det dags att komma ner på gräsrotsnivå, och se vad kärlek och tålamod faktiskt kan åstadkomma. Det är mycket mer än vad ni tror.

Du kan protestera här!

Det blev många allvarsjam så här inför helgen, men jag kan knappt tänka mig ett viktigare ämne just nu. Även katthemskatter är ju medlemmar i vår stora bloggfamilj. 

Önskar er alla en bra helg med mycket kärlek!