Man kan bara försöka

Har jamat om detta tidigare, att man inte ska vara rädd för att försöka. Det tål att upprepas, tycker jag. Om det sedan inte blir riktigt som man tänkt sig, har man ändå fått en ny erfarenhet. Lärt sig något. När man gjort det bästa man kunnat efter sin förmåga, ska man ändå känna sig nöjd med sig själv.

Som med mycket annat, är detta helt naturligt för oss katter. Vi är inte rädda för att testa nya saker. Till och med att vi kan prova igen, även om första försöket inneburit negativa erfarenheter. Till exempel att man blivit inlåst någonstans, när man djärvt tassat in där för undersökning. Vi har missmod i ordets bokstavliga och positiva betydelse.

Det är detta mod som jag vill försöka ingjuta hos våra människor också. Att våga bege sig in -eller ut- i det okända. Och att de ska kunna känna sig nöjda med sig själva, och glädja sig åt det de utfört, och inte gräma sig över det som inte blev gjort, eller inte blev som de tänkt. För har man gjort sitt bästa, kan man inte göra mer.

Snart är den här vintermånaden slut, och vi är ett tass-steg närmare våren. Det är något att längta till! Ha en riktigt skön helg, allihopa!

 

Jag har haft invigning!

Det största som hänt sedan sist: Jag har haft invigning av min "nya" spaningstall! Har betraktat den med viss skepsis, det har tagit tid att vänja sig vid att den numera slutar nästan innan den börjat. Ger en känsla av att jag skulle kunna tippa över kanten ifall jag gör en av mina praktrusningar upp. Men nu har jag testat användarvänligheten, och den var rätt okej. Inte som förr, men godtagbar. Tyvärr hade matte inte med sig något att föreviga ögonblicket med, men jag ska ge henne fler chanser. Först får det nog bli litet bättre tassklimat, man vill ju inte fastna i isen där på stammen.

Att det är frysboxigt där ute har gjort att jag måste förströ mig mig inomhus så gott det går. Ibland blir jag less. Provade att smyga litet på Piff, men det var ingen lysande idé. Slapp i alla fall att bli påhoppad och pälsriven, som jag hittills blivit av de bägge fröknarna vid dessa tillfällen. Kom undan med en utjamning av dem. Man får vara glad för alla framsteg.

För fortlöpande förhandlingar med min sekreterare om hur min blogg ska skötas. Tycker inte det är tillfredsställande just nu, men hon är en hård motståndare. Några veckor till, minst, utan ordning blir det nog. Nu, när den dumma medicinen försvunnit, finns det tydligen två enorma jobbhögar att beta av. Inte för att jag sett några, men jag vet av erfarenhet, att innebörden av ordet "jobb" skiljer sig högst väsentligt mellan henne och mig. Vad jag kan se, sitter hon bara där på en stol. Men vill hon kalla det för arbete, så gärna för mig. Jag har ju aldrig tassat i hennes skor, och så ska man inte utjama sig, har jag lärt mig.

Om du gillar någon

Ännu ett område där vi katter är stora föredömen. När vi möter någon vi gillar visar vi det. Direkt, och utan omsvep. Även om vi aldrig setts förut. Vi struntar i konventioner och mallar om hur man "ska" uppföra sig. Alltså våra människors mallar.

På vårt vis uttrycker vi "vad mysig du är,  jag vill gärna vara med dig", när vi träffar på dem, som vi med vår skarpa psykologiska blick märker är trevliga prickar.

Jag tror, att våra människor skulle våga vara litet mer spontana i det avseendet. Nu saknar de tyvärr spinningsfunktionen, en rejäl brist i deras konstruktion. Alltså får de försöka kompensera den på annat vis. Jag kan inte se något annat sätt än med ord. 

Med detta vill jag slå ett slag för att våra människor ska våga vara spontana. Att, när man träffar någon som man tycker verkar trevlig, faktiskt tala om det. Även om man inte mötts förut. Jag är ganska säker på att den andra människan blir överraskad. Men glad! För det verkar alla bli som jag provat detta på.


Därmed önskar jag er alla en skön helg! Vi tassas igen nästa vecka någon gång.

Orättvist är vad det är

Puff har fått en ny sorts mat. Både Piff och jag ser detta som högst orättvist. Puffs mat är nämligen mycket godare än vår. Matte påstår, att Puffs mat är någon slags dietmat, jättedyr och att den bara kan köpas i småpåsar. Med detta vill hon nog ha sagt, att den smaskiga maten ska reserveras för Puff, och att Piff och jag får hålla till godo med den vanliga trista maten?

Därför gäller det att passa på att hålla sig framme precis när Puff ätit upp vad hon vill i skålen. Innan matte upptäckt att Puff tassat därifrån. Då kan man snika åt sig av de läckra bitarna. Och det gäller att sno sig, för matte har varit så illful att hon blandat go'maten med vanligmaten. Alltså tar det litet extra tid att sortera fram och nosa upp de läckra bitarna. 

Nu gäller det att vara mer mat-alert än någonsin.

Jag har förhandlat

Hej på er! Efter hårda förhandlingar med matte har jag jamat ifrån att nu måste jag få tassa in här igen. Hon försökte slingra sig genom att påstå underliga saker. Som till exempel att hon befunnit sig under någon is hela förra veckan? Något som jag alls inte kunnat verifiera. Tvärtom har hon varit ovanligt mycket hemma i mitt hus. Ändå har hon ihärdigt vidhållit detta konstiga påstående om isen, och sagt att det var några tabletter hon måste ta som gjorde att hon hamnade där. 

Nu har hon slutat med tabletterna, men menar att det tar litet tid att komma ovanför den där iskanten igen. Så efter en del diskuterande hit och dit har jag gått med på att hon får mjukstarta här. Jag tyckte, att hon kunde väl bara tassa ner 'tassat ut, tagit en fjäderkotlett, tassat in, vilat, ätit' osv, men det trodde hon inte skulle bli så kul att läsa? 

Så jag har gått med på en kompromiss, att jag får tassa här några dagar i veckan till att börja med. Tror inte det blir något lugn i huset förrän hon fått gjort de där två jobben, som bara är knappt påbörjade än. 

De här två veckorna har för övrigt varit rätt händelselösa. Jag har varit inne nästan hela tiden. Det har blåst och blåst och blåst. Uschjam för blåst!

Ja, då vet ni vilka villkor jag lyckats förhandla fram för de närmaste veckorna. Jag får blogga, men inte lika mycket som vanligt. Plus att det kan bli en viss nerdragning av kommentarer hos kompisar. Fast vi läser förstås alla. Jag är givetvis inte helt nöjd med kompromissen, men jag hoppas att allt snart ska vara precis som vanligt igen.
 

Ibland måste man...

Hördu Gustav...sa matte, med den där speciella rösten, som gjorde att jag genast blev misstänksam. Förstod av den inställsamma undertonen att favörer skulle begäras. Du vet vilka stora planer jag hade för den här veckan, fortsatte hon. Och jo, det kunde jag inte undgått att höra talas om. Två Viktiga Jobb, som matte tjatat om. Fast jag trodde ju vad jag ville om det.

Men så blev det ju inte riktigt som jag tänkt, fortsatte matte, för man tänker aldrig att man ska bli sjuk. Jag satt tyst och avvaktade fortsättningen. Har inte hunnit nästan något alls av det jag ville...och de där tabletterna jag måste äta nästa vecka också mår jag inte så bra på...Jag började tvätta ena bakbenet, och fortsatte neråt svansen. I stunder av oro är tvätt ett effektivt sätt att lösa inre spänningar. Kände att samtalet började få en oönskad inriktning. 


Ja, du vet ju, Gustav, att ibland måste man välja. Det måste du också, om du sitter vid husknuten och det kommer en mus kilande, samtidigt som du ser en pickande fjäderkotlett en meter bort. Jag försökte se scenen framför mig. Inte oävet alls. Men mattes indragande av möss och fåglar i resonemanget gillade jag inte. Vi har visserligen ett gemensamt intresse där. Hon, av att ena sorten inte ska få finnas här, och att den andra ska gödas i överflöd. Jag, som ser till att det första önskemålet verkställs. Beträffande det andra är vi väl inte helt överens. Jag mera testar väl ibland att hullet är det rätta på dem? 


Hallå, lyssnar du inte? Jag upphörde med tvättandet och ägnade henne all min uppmärksamhet. Nu är det jag som måste välja...och vi har ju kommit överens om att stress, det är inte bra. Du kommer ihåg när du beskrev tiden som småbitar, och att människorna måste bli bättre att gallra bland bitarna? Nu är det jag som måste slänga en bit. Och på den biten står det 'blogg'... Fast bara nästa vecka, förstås.  

Smart taktik, det där. Först höll hon på att ge mig skrämselhicka, att jag aldrig mer skulle få tassa ner min dagbok här. Sedan kom 'bara nästa vecka', och fick det att framstå som en bagatell. En vecka. Till. Bara. 

Så nu vet ni. Ingen blogg nästa vecka. Jag orkade inte argumentera. Dessutom höll husse på att skära upp vitfisk. Ibland är jag inte svårmutad.

Min nyårsönskan till er

Till julen berättade jag att ordet 'frid' är ett av de vackraste orden jag vet. Nu ska jag jama om ett annat. Hopp. Visst är det ett underbart ord? I ordet 'hopp' ligger en väntan. En väntan, en förhoppning på att något bra, något speciellt, ska ske. 

Ibland hoppas jag kanske bara litet flyktigt. Som när jag sitter vid fågelbordet och väntar. Matte och jag samjamar om det här ibland. Egentligen önskar och hoppas vi nog på samma saker. Fast jag liksom inte tänker så mycket på till exempel sjukdomar och så, tar väl mer för givet att jag ska vara frisk. Matte funderar nog mera på det. Att jag och alla andra andra omkring oss ska få vara friska.

Men emellanåt kan jag hoppas alldeles väldeliga. När en viss skåpdörr öppnas. Den, där det ibland står en skål med blötmat bakom. Då kan jag sitta och hoppas länge där under. Ibland händer det fantastiska, att det jag hoppats på faktiskt händer! Det är det bästa som finns! Jag snurrar runt av glädje och jamar jubeljam.

Men människor behöver nog att andra händelser inträffar, för att uppleva motsvarande glädje och lättnad. De har en mycket större oros-säck att gå och släpa på. Nu ska det snart bli ett nytt år. Ingen vet vad som väntar bakom öppningen på bilden, där jag sitter. Men ett vet jag. Att det är viktigt att hoppas. Rent av livsviktigt. Man vet aldrig vad som kan ske när man hoppas riktigt mycket. Till och med mirakel.


Nu önskar, och hoppas jag, att precis alla ni, mina kompisar, och de människor ni har omkring er, får tassa in i det nya året på det allra bästa sätt. 

Gott Nytt År!

P.S. Min matte, tillika sekreterare, har självsvåldigt beviljat sig ledighet från min viktiga blogg nästa vecka. Hon påstår att hon har ett annat stort jobb som gör att hon inte kommer hinna med. Pratade något om att man måste göra prioriteringar. Jag föreslog att hon skulle slopa det andra jobbet då, men det gick hon inte med på. *suckjam* Vi tassas alltså igen på måndag 9 januari. D.S.