Viktigt

Även om vår huvudsakliga uppgift är att hjälpa andra och finnas där för dem, får vi inte glömma detta. Hur viktiga vi är för oss själva. Även när andra ibland inte uppskattar eller förstår det jag gör, kan det vara viktigt för mig. Och det räcker!

Det finns människor, som inte tycker de är viktiga. Att andra är mycket duktigare, bättre och klokare. Men då vill jag att de ska tänka på oss katter. Somliga är raskatter med fina stamtavlor, och andra är som jag. En del katter har man till och med inte velat att de skulle födas. Men visst tycker ni att allas våra liv är lika mycket värda? Man blir varken bättre, duktigare eller klokare för att man föds till det ena eller andra. Inte människor heller! Man ska inte se sig själv med andras kritiska ögon.

Därför struntar jag numera också i vad Piff och Puff anser om mig. Jag är en bra katt, precis som jag är.

Ska vi den här helgen ge de människor vi umgås med litet extra uppmuntran och respekt? Det är nog inte alltid så lätt att vara människa heller. Vi tycker ju att de är litet knepiga och har fel många gånger, men det är bäst att de får känna att de duger!

Det är vad jag tror, och med dessa jam vill jag önska er alla en bra helg! Vi tassas igen på måndag.

Jag har fått ett nytt jobb!

Jag passar på att ta igen mig litet i väntan på nästa kund

Härom dagen var jag ju inte helt nöjd med husses respons på mina ambitioner att hjälpa till med kontorsarbetet. Men man kan inte hänga svans för det. Nu har jag kommit på en ny funktion och uppgift för mig här på kontoret. Ja, vi har vår arbetsplats hemma. Matte och husse, de jobbar i ett enda rum. Det är inte så mycket att jama om, men de kallar det arbete i alla fall. Mitt arbetsfält inbegriper naturligtvis oerhört mycket mer än detta enda rum. 

Utomhus har arbetsuppgifterna varit tydliga och klara, men på kontoret har jag haft en del svårigheter att få bra riktlinjer? Mina försök har alltför ofta mötts med negativa reaktioner. Därför är jag mycket nöjd med att ha hittat en passande uppgift, som dessutom gillas av matte och husse. Jag har blivit kundmottagare! Det är en viktig uppgift att se till att de som kommer känner sig välkomna. Kanske är det litet skryt, men kan man tänka sig någon mer kvalificerad för det här jobbet?

Tur att man inte är hund

På min strand springer det en massa skällisar. Jag är tacksam att jag inte är född till hund. De måste lyda. Alltid. Bara då är de väluppfostrade. Många av dem som springer på min strand är inte det. Därför är det ofta ett väldigt skrikande och visslande här utanför. Ibland ryter människorna som lejon. "Kom hiiiiit" ropar de högt och argt! Jag skulle då aldrig komma om min matte lät så där! Skulle lägga alla tassarna på ryggen och fly.

På sätt och vis kan jag alltså tycka litet synd om skällisarna, som måste ha det så här. Man vill ju ha frihet att fatta egna beslut. Samtidigt vill jag förstås, att de inte ska bestämma sig för att de ska ranta omkring ohejdat på Mitt Område. Det är inga lätta frågor, det här. Bara att konstatera, att det är en jamarns tur att man blev född till katt!

Otacksamt

Vad då, kan du inte jobba, husse? Ligger i vägen?

Men ser du inte att du måste trycka på den där entertangenten nu, annars blir det inget?!

Strunta i det då...du får väl klara dig utan min hjälp om det ska vara på det viset!

Du tror du kan allt bäst...*mutter*

Jag som har bloggat så länge vet minsann hur det ska va'

Jag tassade väl på hans självkänsla...äh, man får ha överseende med dem, människorna...

Nästan osynlig

Den här helgen har vi inte träffats så mycket, mina människor och jag. I lördags rymde de redan tidigt på morgonen, och kom inte hem förrän sent. Som vanligt tassade jag fram och hälsade dem välkomna, men sedan fortsatte jag mitt arbete direkt. Det hade ju blivit sommar igen, så det var rena fröjden att nattjobba. 

På söndagen var jag inne bara som allra hastigast för att kolla om det fanns kvar någon blötmat? Frukosten hade jag hoppat över. Det är ju då som blötmaten brukar serveras. Matte hade sparat litet, och jag åt upp allt utom de obligatoriska två bitarna. Vet inte varför jag nästan alltid lämnar två bitar? Det har bara blivit så. Puff ser sedan till att skålen blir renslickad. 

Efter den rundan inomhus blev det utejobb ända till måndag eftermiddag. I det helt perfekta vädret kändes det inte som något större offer. Visserligen började det komma blött på natten, men mitt växthus stod öppet och mat fanns i skålen. 

Idag på eftermiddagen tyckte jag ändå att jag borde ge mig känna, och satte mig under bilen att vänta. Då var det nämligen rejält med blött i luften. Skyndade mig in när matte öppnade dörren. Och visst, det var väl mysigt att vara inne en stund och få litet i magen, men sedan fick hon allt öppna dörren för mig igen. Fast nu var jag klok nog att välja min dörr. Den, där maten och mitt lilla hus står. Där har jag tak över huvudet, men full frihet att ge mig iväg när jag vill. Och frihet, det är det bästa som finns!

Men ikväll måste jag allt komma in, kom jag på. Matte har lovat extra godis, fast det är måndag. Idag är det nämligen precis nio år sedan jag flyttade in här i mitt hus! I stort sett har jag varit nöjd med mina människor, även om det finns vissa beteenden att finslipa på. Nio år...det är en lååång tid! 

Hur skulle det vara?

Ibland kan man ju tänka som så, att det vore allt perfekt att få leverkorv och vitfisk till mat varje dag, och dentisar och stickisar som litet extra godis däremellan. Allt det gottaste, och alltid.

Men när skulle det då bli fest? Jag skulle vilja jama en lovsång till vardagen. Alla de helt vanliga dagarna, när ingenting särskilt händer. Dagarna man inte minns. De flesta i livet. En del människor kallar dem för tråkiga. Det förstår jag inte? Jag tycker de är sköna. Men när livet emellanåt bjuder till fest ska man förstås passa på, delta i kalaset och njuta allt vad man kan. Det är tur att vardagen finns, så man kan uppleva skillnaden.

Idag är det fredag. Ofta innebär det att våra människor är litet extra glada, och delar med sig av den glädjen till oss. Man får sig en extra godbit tilldelad på kvällskvisten. Det är härligt att ha något att se fram emot!
Önskar er alla en skön sensommarhelg, och att den utlovade solen verkligen kommer värma oss!
Vi tassas igen på måndag!

I

Tre i rad

Här ligger vi på rad. Ja, Puff har precis rest sig för att påbörja en undanmanöver och rädda sig in i sovrummet. Hon är ju så rädd för mig. För henne duger bara matte. Ni skulle se Puff, när hon springer efter matte överallt, hoppandes upp på alla möbler efter vägen. Allt för att bli kliad. Aningens överdrivet, enligt min mening. Dessutom är det ett väldans jamande hela tiden.  Tur för matte och husse att det finns åtminstone en lugn, stabil och pålitlig katt här i huset. Inga namn jamade.

Piff är väldigt litet inne annars. Sedan hon kom på knepet med att få upp kattluckan, är hon nästan jämt på altanen. På morgnarna, vid frukosten, träffas vi. Jag låter mig nosas på ingående. Särskilt min shoo-bricka tilldrar hennes intresse. Lika intensivt varje morgon. Jag låter henne hålla på. Väl vetandes, att häftiga rörelser kan utlösa obehagliga reaktioner från henne.

När jag tänker efter, var det faktiskt väldigt längesedan vi hade något större gruff. Jag menar, det var längesedan jag blev påhoppad, kload och nafsad. För jag muckar minsann aldrig gräl.