När man sitter i glashus?

Jag trodde knappt mina ögon när jag såg vad min vän Sippo hittat på. Vilken kompis jag har, alltså! Och inte bara han, utan alla andra vänner, som också är med på det hela! Jag får knappt fram ett enda jam, så överraskad är jag. Och givetvis enormt stolt. Känns som om jag vunnit Nobelpriset. Eller hur jag tror att jag skulle känt mig, om jag fått det där telefonsamtalet av Horace. Att få det är väl ungefär lika ärofullt som Sippos överraskning, skulle jag tro? (Om någon inte har Facebook, har Sippo samlat en grupp som gillar min klokbok och vill resa en staty över mig.)


För övrigt har det varit en lugn dag hittills. I morse var samma skällis som invaderade min tomt härom dagen på hugget igen, planerandes ett nytt anfall här. Hans matte kom vrålande efter nu med. Men, snopet för hunden, den här gången var grinden stängd, och konstigt, men turligt nog, hoppade han inte över. Kan skvallra litet för er att jag tror han heter Sigge. Det bör han göra, för det ropar hans matte. Men alldeles säker är jag inte, för hunden verkar tro att matten kallar på någon annan?


Fast man kanske inte ska kasta sten....

Jag svarar på frågor

För några dagar sedan fick jag en award av Hjulia, Smulan och Amanda. Att få känna sig uppskattad och omtyckt gör livet gladare. Sen vet jag förstås inte om jag är visast i världen, men visast på min gata i alla fall. Det vågar jag nog påjama.

Så var det då frågorna.

1. Varför började du blogga?  Det var längesedan. Jag bara kom på det en dag. Kände ett behov att skriva av mig, tror jag. Det var rätt i början när Piff och Puff ockuperat mitt hus, och jag behövde få förmedla mina känslor kring bland annat detta.

2. Vilka bloggar följer du?  De som är på min blogglista följer jag varje dag.

3. Favoritfärger? Vitfiskvitt och leverkorvsgrått.

4. Favoritfilm?  "Ekorrboet" är en de bästa filmerna någonsin. Och så gillar jag TV-serien "Katt söker mus".

5. Vilka länder drömmer du om att besöka? Helt klart Leverkorvslandet! Övrigt resande får vara för mig.

Tycker att Nea kom på en jamarfin idé, att ge vidare awarden till alla kompisarna här. Alla är ju lika förtjänta av ett pris! Och så är det bara roligt om någon mer svarar på frågorna. Alltid får man veta något nytt.

Ska förresten passa på och förvarna att min sekreterare kommer smita från sitt jobb. Det kan bli si och så med kommentarer och annat både onsdag och fredag kväll. Får ingen riktig pli på henne. 

 

Då stannade jag inne

Nu ska jag berätta om min helg. I fredags kom överraskande grannen på andra sidan hit. Det är de som av någon anledning bor ihop med en skällhund. Den senares huvudsakliga uppgift i livet verkar vara just det, att skälla på allt. Inklusive mig, men jag bryr mig inte så mycket mer. Hela den familjen ägs dock av en katt-tjej. Piff och Puff är bara miniportioner jämfört med henne. Hon och jag är ungefär lika gamla, och har träffats många gånger förstås. Men inte så mycket som vi borde. När hon är här på somrarna delar vi liksom upp våra patrulleringstider, och undviker därmed närmare konfrontationer. Det har blivit ett och annat jamningsutbyte vid staketet bara.

I fredags kväll låg jag fridfullt och sov i min fåtölj, när lugnet avbröts av högst upprörda jamanden på altanen. Husse flög upp från sin soffa, och matte kom också. De undrade förstås vad som stod på? Jag hörde naturligtvis vad det handlade om, och låg lugnt kvar. Ute på altanen stod en mycket uppjagad Piff och stirrade ut i mörkret på en jättelik svart katt som satt där och stirrade tillbaka. Det var inga snälla saker de jamade till varandra, kan jag meddela. Till slut gick matte ut, och då flydde grannkatten. Piff kom in, och allt blev lugnt och tyst. Jag kunde fortsätta sovandet.

På lördagen hade jag besök, men de fick mest klara sig själva. Passade på att vara ute mest hela dagen. Mycket bra planerat, för på söndagen kunde jag inte tassa ut på hela dagen. Det var farligt att vara ute, sa matte, och jag hade inga invändningar. Till och med jag kan ge upp utelivet, när jag hör hur det viner och tjuter där ute. Envis är jag, men dum är jag inte.

Utvald?

Egentligen är det inte så mycket att tillägga eller förtydliga. Många av er har blivit just utvalda, och känner säkert stor stolthet över detta. Det är litet synd att vi inte kan välja människor själva i större utsträckning. Ibland hamnar vi ju så helt fel. 

Själv bestämde jag mig tämligen omgående att stanna kvar här hos mina nuvarande människor, när min tidigare husse försvann någonstans. Jag vet att de är tacksamma för det.

Min önskan är förstås, att fler människor ska inse, vilken förmån och glädje det är att bli utvald av en katt. Med vår psykologiska blick och intuition ser vi rakt in i människors själar. Vi vet.

Med dessa jam vill jag önska er en trevlig Kattens Dag, och era människor en ljus första advent! Vi tassas igen på måndag.

Det ville jag inte

Matte tänkte hon skulle ta en närbild på mig

Det gick inget vidare

Jag ville inte va' med på bild

Så jag vände ryggen till. Ser ni förresten att mitt högra öra fått en liten fin böj efter min senaste försvarsinsats?

Okej, du FÅR en bild då..men jag tänker INTE titta i kameran och jama ekorre...

Eller hur?

Nu har det hänt igen. Med råge. I morse höll jag som bäst på med min morgonrunda, när det helt plötsligt kom en skällis i raketfart in genom min strandgrind, som hade blåst upp litet på natten. Den hade förstås fått syn på mig, och såg fram emot litet mera frukost. Efter hunden kom matten vrålande, och med kopplet i handen. Hon var jamararg, och rusade tvärs igenom min tomt. Nu var det här en ganska stor hund, och den fick inte plats under min vedbod. Det fick jag. Till slut insåg skällisen att loppet var kört, och återvände till sin matte. Jag pustade ut.

Mitt arbete kunde därmed fortsätta. Tassade färdigt min runda. Tog lunch, och en liten meditation på den. Därefter gick jag på eftermiddagsskiftet. Hann inte mer än påbörja det, innan den var dags igen! Genom bilinfarten kommer en annan hund vilt skällande! Den rackaren kände jag igen. Det var han som skrämde slag på matte sent en kväll för några månader sedan. En kortbent, ettrig liten otäcking. Den här gången dög inte gömstället under vedboden. Turligt nog öppnade matte dörren precis, så jag kunde rädda mig in i mitt hus. Hon uppmanade hunden att gå hem, men jag vet inte om den brydde sig. Matte stod en stund för att se om någon människa som hörde ihop med hunden skulle uppenbara sig. Det gjorde det inte.

Men alltså, två gånger på samma dag! Det är litet väl mycket för en fredlig katt.

Det ena värre än det andra

Vet inte om jag måste sluta sitta med matte och läsa tidningen på förmiddagarna? Ena dagen får jag syn på en annons om en matskål det inte ska kunna dofta om, och nu har jag hittat en annan av samma kaliber. Nä, värre.

Ni vet säkert alla att det är årets viktigaste helg, den som kommer. Det är då vi ska firas allihop. Som jag har förstått det, ska våra människor då servera oss alla läckerheter vi beställer, avsätta tid för extragos, lekar och samvaro. Med andra jam, det är vår egen helg. 

Därför blir man förstås glad, när man hittar en stor annons i tidningen "Fira kattens dag med oss!". Man studerar intresserat annonsen, för att få veta vart man ska bege sig för att få i sig litet vitfisk, räkor och annat smått och gott? Och jodå, visst handlar det om mat. Men alla tankar på ett eventuellt deltagande får ett abrupt slut, när man fortsätter läsandet. "De 14 första kunderna som handlar minst 3,5 kg kattmat får.." Ja, vad tror ni? Ett kilo strömming? En skön sovfilt? Ett klätterträd? Nä, håll i morrhåren: En kattbur!!!

Vad är detta för en miserabel present på kattens dag? Man häpnar! Jag har uttryckligen förbjudit matte att åka på det "firandet". Hemskt gärna vill jag bli uppvaktad i helgen, men då ska det vara på mina villkor!

Nu är det dags för en repititionskurs

Jag tror att en uppfräschning av min jamiska-kurs till matte är av nöden. I fredags hade vi en verklig jamförbistring. Trots att jag jamade både lååångsamt och tyyyydligt vad jag ville både länge och väl, så gick hon 1) och fyllde på matskålen, och 2) öppnade dörren. När det var gosa jag ville! Hur i hela Jamlunda kan man fatta så fel?? Själv tyckte jag, att jag var närmast löjligt övertydlig, och hann bli smått irriterad innan polletten ramlade ner hos henne. 

På lördagen hände inget särskilt. En rätt vanligt jobbdag. Igår, söndag, for matte iväg. Vis av erfarenheten från i onsdags, när jag fick sitta inne hela dagen och titta på solen, såg jag till att följa med henne när hon gick ut. Nu blev det ingen sol igår, men det var varmt och skönt, så valet var helt rätt. 

Kan förresten berätta litet mer om världsmästarkatten Negus som bor i området. Inte Mitt Område, men närapå. Han har aldrig fräst eller morrat, påstår hans matte. (Tydligen har han aldrig stött på en inkräktare.) Han tassar omkring i skogen varje dag med sin husse. Flera kilometer. (Vilken hurtbullekisse!) Och vet ni vad? Han har rymt en gång! Inte hemifrån, utan från en husvagn. De hittade honom vid en bondgård efter tre och en halv timme. (Yippie, han är nog en vanlig katt ändå?)

Det blev litet sent idag, vilket helt kan skyllas på min sekreterare. Hon är bara ute och dräller i stället för att sköta sina sysslor här hemma. Som att se till att matnivån är hög i matskålen och annat viktigt. Men en bra sak har hon gjort. När hon kom hem hade hon husse med sig. Därmed överser jag med hennes frånvaro hela eftermiddagen. I vissa situationer måste man vara tolerant.

När man gör någon glad

Det finns väl inget vettigare sätt att själv bli glad, än att göra någon annan glad? I stället för att bara en går omkring och känner sig lycklig, har det blivit etthundra procent fler! Och med litet tur kan det goda sprida sig vidare till ytterligare fler. Glädje har nämligen den positiva egenskapen att den är väldigt smittsam. En glädjepandemi vore inte helt fel!

Själv brukar jag praktisera givandets glädje flera gånger dagligen. Då ser jag hur mottagarna ler och känner sig utvalda och väl till mods. 

Nu vet jag att det tyvärr inte verkar ha effekt på alla våra människor. Det kan till exempel katten Dina på Södertälje katthem och alla andra katthemskatter jama om. Därför vill jag påjama litet extra att det här är en uppmaning till alla tvåbeningar. Vi katter är ju redan av naturen spinn- och kärleksgivande bara vi får chansen.

Sämre är det ställt med somliga människor. De verkar ha någon slags kontaktfel i hjärnorna, som gör att de inte kan ta emot vår kärlek. Det är väl därför de inte kan ge någon vidare heller. Ofta är de sådana sinsemellan också. Verkligen tragiskt. När det finns ett så enkelt sätt att må bra, känna sig glad och nöjd med sig själv.

Önskar er allihop en gosig novemberhelg! Vi tassas på måndag!

Känner mig litet mallig

Jag ska försöka fortsätta vara den vanlige Gustav. En som inte är märkvärdig alls. Men litet mallig känner jag mig allt, sedan jag fått veta, att jag bor nästan granne med...hör och häpna...världens finaste katt!! Va!? "World Winner" Inte illa!

Läste i tidningen igår, att det varit en jamarstor tävling i ett land som heter Polen, World Cat Show, med ettusenfemhundra katter från hela världen som visade upp sig. Och då vann en abessinierkille, som bor bara en bit bort!

Nu är det förstås inte utan uppoffringar man får sådana priser. Duschning och andra hemskheter ingår i paketet. Men det har sina fördelar. Mängder med tjejer står på kö för att få gifta sig med honom, och han har varit på många bröllopsresor. Bigami är tydligen inte förbjudet, utan till och med uppmuntras. Men jag gissar att loppet är kört för min del. Förresten skulle jag nog inte klara av varken dusch eller bröllopsritualer. Och dessutom är jag ju redan "Area Winner" och "Best in House". Så det så.

Vill ni se honom? Han finns här.

Men i morgon...

Det går nog lika bra inifrån?

 

I morse var matte uppe för tidigt. Måste erkänna att hon väckte mig. Nåjam, det gjorde väl inte så mycket. Efter litet stretching och några lammbullar kände jag mig mogen att ta itu med dagens arbete. 

Det var när matte öppnade dörren, som jag upptäckte, att det var för tidigt. Stack ut nosen, och kände genast att något var fel. Det var kallt! Jag behövde inte någon betänketid, det var bara att vända på tassen och återvända till den sköna värmen. Det går ju faktiskt att fönsterspana också.

Måste också berätta att min favoritgäst har lämnat mig. Jag väntade hela natten i hennes säng, men nu fick jag sova där ensam. Riktigt tråkigt. Men hon har lovat mig att komma tillbaka, och fattas bara annat. Hon tillhör ju min familj numera.

När matte varit länge i badrummet i morse, kände jag, att jag ändå måste ut en sväng. Med "en sväng" menar jag "en sväng". Bara en liten stund senare skulle matte ge sig iväg, och då skyndade jag mig in igen. Något jag faktiskt skulle ångra senare, för matte var borta hela dagen. Och ute sken solen som allra soligast. Men, som jag tidigare jamat, ibland får man bita i den sega ödlan. Inget att göra åt saken. 

Det blir säkert sol i morgon också, och då har hon lovat hålla sig hemma, min matte. 

Vad menas?

Jag fick syn på en ytterst underlig annons härom dagen. Först tyckte jag den såg riktigt trevlig och tilljamande ut. En katt stod och åt något som såg smaskigt ut. Men så läste jag texten under... Först presenterades det som skulle säljas, en matskål med lock på. Detta lock skulle katten själv kunna öppna. Ja, fattas bara annat, jamar jag! Men sedan kom det underliga. Där stod "Äntligen slipper du otrevlig kattmatsdoft". 

?????

Vad menas? Är det inte så man blir upprörd ända in i kattsjälen? Vad är det för ett konstigt försäljningsargument? För det första så luktar min mat gott. Och jag vill känna doften av den. Hur kan man konstruera något så idiotiskt som att stänga inne alla aromatiska dofter? De har verkligen inte alls fattat grejen med matkultur!

För, hemska tanke, inte är det väl så att våra människor i hemlighet har gått och lidit i närheten av våra matplatser? Hållit andan, eller så? Smugit snabbt förbi, för att slippa känna matlukt?

Nä, fixa en matskål med en fläkt, som stilla blåser ut matdofterna över rummet i stället. Då kan vi jama om bra försäljningstrick!

Det är ju en petitess...

Att vara människostödjare är bästa jobbet. Man får så mycket tillbaka. Min favoritgäst är fortfarande kvar. På dagarna måste jag visserligen sköta mitt utearbete, men på kvällar och nätter har jag till fullo kunnat satsa på mina människovårdande åtgärder. Det är givetvis inte lätt att uppfylla tomrummet efter hennes egen katt, men jag har gjort vad jag kunnat.

Min helg har alltså inneburit en mycket hög andel gos. Dessutom har min favoritgäst en egenskap jag uppskattar mycket, nämligen nattumgänge. Mina egna människor är rätt tråkiga därvidlag, de lägger sig oftast klockan förtidigt. Men gästen, hon har fattat vitsen med att stanna kvar uppe. Vi har haft det hur mysigt som helst framför teven. När det till slut blivit sovdags, har jag förstås agerat värmedyna i hennes säng.

Sedan, på morgnarna, måste jag erkänna att jag blivit tvingad att överge henne. Mina arbetsdagar börjar ju ganska tidigt, och hittills har jag inte lyckats få hennes och mina tider att överensstämma. Men det är ju en petitess i sammanhanget.

Blogger har fått spader

Blogger har fått spader, dagens inlägg har hamnat här!

Solsting?

Här stod hon

Ibland blir jag orolig för mattes hälsa. Hon beter sig så märkvärdigt. Som idag till exempel. Hon gick ut och ställde sig vid en vägg. Och där stod hon. Hur länge som helst. I början jamade jag litet försiktigt vad det var frågan om? Satt väggen löst? Fick inget vettigt svar. Jag tyckte hela situationen var underlig. Snudd på obehaglig. Så jag jamade högre, allt tydligare, och med emfas. "Tycker du jag är konstig?" undrade matte. Jag svarade genom att stryka mig lugnande mot hennes ben. Man vet ju aldrig vad det där tillståndet kan innebära?

Har hört talas om solsting. Kunde det vara det hon drabbats av? Något slags solsjuka måste det ha varit i alla fall. Jag stannade kvar hos henne tills det gick över. Åtminstone avbröt hon väggståendet, och gick in. Lycklig över att allt avlöpt väl, följde jag ändå med henne in. Bara som en ren säkerhetsåtgärd.

Så fel det kändes

Livet är verkligen underligt. Igår började jag med att "idag är det en riktigt bra dag". Så fel det kändes, när jag på kvällen fick läsa om Maya, som lämnat oss. Det blev en alldeles förfärligt jättehemsk dag för hennes människor och kattkompisarna Zaga och Trazzel. Stackars lilla Maya, som blev så sjuk att hon måste lämna dem. Även om hon slipper allt jobbigt nu, fyller förstås saknaden efter Maya upp varenda vrå av deras hem. Där finns bara ett stort, stort tomrum. Vi, alla hennes bloggkompisar här i bloggbyn, kan bara stå där utanför och gråta med hennes familj.

Jag sänker blodtrycket på min gäst

Själv är jag innerligt tacksam över att få ännu en tid att tassa omkring här. Och mitt arbete som människostödjare har inletts framgångsrikt. Nästan för bra. I morse gjorde jag så min gäst sov många timmar mer än hon tänkt. När jag upptäckte att hon vaknade första gången, hoppade jag upp på hennes mage för litet gos. Det var så skönt, att jag lade mig tillrätta. Då blev hon också tvungen att ligga kvar. Och efter en stund somnade vi om båda två. Det var väl bra kundvård?

Till Mayas familj

Ny uppgift igen

Idag är det en riktigt bra dag! Har fått veta att min absoluta favoritgäst och -kliare ska komma och hälsa på mig ikväll! Och hon ska stanna i många dagar! Nu kommer jag få ett mycket angenämt nattarbete den här veckan, nämligen att hålla henne sällskap i sängen, och hålla hennes fötter varma. Som  jag alltid brukar göra.

Det är synd om henne, för när hon flyttade för ett tag sedan, stannade hennes katt kvar i huset där de bodde. Så nu är hon utan en katts omvårdnad och kärlek. Det är förstås inte lätt. Jag vet därför, att jag har en stor och viktig uppgift att fylla den närmaste veckan. Jag ska bli människostödjare.
*stolt* 
 .

Det var nog bäst så

Min helg har varit bara bra. Ingen inkräktare i sikte, och såren efter försvarsarbetet nästa läkta. Ute har det varit så skönt, precis som hos er, gissar jag?

Igår kilade jag över till favoritgrannen och frågade om han möjligtvis hade en liten bit leverkorv att bjuda på? Det hade han. På kvällen var det han som kom och hälsade på mig, fast jag hade inget särskilt att bjuda honom på. Han fick hålla till godo med det som husse ställde fram. Sedan tittade de på bollen på teven. Jag låg en stund i hans knä, men gav mig iväg när det började bli för högljutt i rummet. Är nästan helt säker på att ingen av killarna i teven hör vad min granne ropar till dem?

Tassade ut i stället för att göra litet nytta. Tog en mus. När jag kom in igen, ville den inte vara kvar i min mage. "Klonk" sa det, när den ramlade i golvet. Det var väl klorna. Eller tänderna. Hårt var det i alla fall. Man skulle vara född med någon slags filter i halsen, som samlade upp allt det vassa. Det är ju slöseri att gå miste om hela måltiden bara för det där lilla.

I morse tassade jag av husse igen. Flera veckor ska han vara borta. Tänkte först hejda honom genom att sätta mig framför bilen, men då gasade husse. Tog ett snabbt beslut och ändrade mig. Det var nog bäst så.

Försök!

Ännu ett område, där vi har mycket har lära ut till våra människor. Hör ihop med "Du klarar det", som jag tassade om för en tid sedan. Egentligen skulle det här kanske kommit före? De måste ju försöka för att alls kunna tro sig om att klara något. Eller kanske är det rätt ordning i alla fall? För om de inte tror sig klara av saker, kanske de inte ens försöker? Hur man än vrider sig, har man svansen där bak.

Man ska inte vara rädd för att försöka. Ofta går det inte riktigt som man tänkt sig, men då får man väl göra upp nya strategier. Jag tänker i princip aldrig på risken att misslyckas. Det är där jag tror att våra människor har sina svårigheter. De funderar mer på misslyckandet är försöket. Jag är säker på att alla kan mer än de tror. De har sina defekter, och vi måste ständigt uppfostra dem, men de har potential. Och vi måste lära dem att utnyttja den!

Nu ser jag fram emot en solig och skön helg, och önskar alla min kompisar detsamma!

Em kattlig rättighet

Man har väl rätt att ta igen sig några dagar utan att bli kallad dålig?

Min taktik igår hade avsedd verkan. När jag dessutom spädde på med att äta torrisar i natt och i morse, var allt prat om vettisar utagerat. Den påtvingade sjukskrivningen är hävd, och jag har fått full frihet att utföra mina viktiga patrulleringar där ute. 

Däremot kan jag meddela, att gourmetmaten blev en liten besvikelse. Här sitter nämligen en sann gourmet och kaninexpert, som inte går att lura. Vid närmare kontroll visade sig kaninfiléerna innehålla enbart 4% kanin! Som kännare upptäckte jag givetvis direkt smaker som inte hörde dit. Slickade i mig såsen, den var delikat. Överlämnade sedan resten till Piff och Puff, som är mindre nogräknade. De har ju heller aldrig fått smaka den äkta varan, så det är förståeligt.

Sånär som på några smärre blessyrer räknar jag mig nu som helt i form. Nästa vecka ska jag kolla vilket blad ur min klokbok som jag ska visa. Den här veckan har jag ju mest vilat och tagit igen mig. Nu räknar jag med en varm och behaglig helg, och hoppas ni allihopa också får det bra! 

Vad gör man inte?

Det har varit aningen långtråkigt idag. Matte och husse övergav oss på förmiddagen, och har inte kommit hem förrän nu. I morse tänkte jag ett ögonblick att jag skulle propsa på att få tassa ut, men jag måste erkänna att det mest av princip. Sitter man framför en ytterdörr kommer jamet liksom automatiskt. Rätt snart kände jag att litet vila i gästsängen kändes mer berättigat. Och som varande boss här i huset var jag förstås fri att fatta egna beslut. 

Hörde på avstånd att det pratades om vettisbesök, så när mina människor kom hem, demonstrerade jag hur alldeles utmärkt jag mådde. Tog en dust med Girmusen, jagade en tygråtta (under min värdighet, egentligen, men vad gör man inte), och åt litet mat. Hoppas nu att eventuella vettisbesök ställs in tills vidare.

Tror att jag har något riktigt mumsigt att se fram emot till kvällsmat. Det ligger tre påsar med någon slags delikatessmat på en bänk här. "Gourmet" står det på påsen. Inuti ska det ligga minifiléer av kanin, med sås. Låter inte det smaskigt, så jama? 

Kanske till och med att det var värt att släppa iväg dem idag, när de kommer tillbaka med sådana läckerheter?

Berättade inte hela sanningen

Jag låg och sov mycket igår efter utearbetet natten innan. Men jag jamade inte hela sanningen. Matte upptäckte det när hon började undra, varför jag aldrig ville kliva upp? Jag sov och sov och sov. När klockan började bli kväll tog hon upp mig för att ge mig vatten. Då kunde jag inte dölja det längre. Att jag slagits för Mitt Område. Igen.

Jahajam. Inte nog med sår, jag var faktiskt helt slut i hela kroppen. Orkade knappt gå. Matte gjorde i ordning litet blötmat utspädd med vatten, så det blev en massa sås. Den slickade jag i mig, men bitarna fick vara. Sedan bar matte mig till sovfåtöljen, och jag var helt nöjd med att få fortsätta sova.

Innan det hade blivit ljust vaknade jag och kände mig mycket piggare. Måste genast berätta den glada nyheten för matte. Konstigt nog fick jag inte samma reaktion på min klotass på kinden idag, som igår. I morse såg hon glad ut, och klev upp med en gång. 

Nu kan jag tassa omkring som vanligt igen, och var till och med ute en liten stund på morgonen. Har dock hört att jag kommer få vara inne resten av dagen. Jag ska visst vara under någon slags observation. Matte tycker att jag är litet för trött och äter för dåligt. Hon skulle bara veta hur det tar på krafterna att försvara hus och hem.

Kanske en bättre idé?

I natt gjorde jag något jag inte gjort på ett tag. Avstod sovfåtöljens mjuka filt, och stannade kvar ute i mörkret. Man får ju passa på när det helt plötsligt blir nästan sommarvarmt igen. Mörker och värme är en oslagbar kombination. Alla sinnen skärps, och hela Området blir som förvandlat till en äventyrspark. Inte kan man ligga och sova då!?

Framåt morgonkulan var jag litet seg, förstås, och blev riktigt glad när husse öppnade dörren. Nöjd tassade jag in, och hoppade upp i mattes säng för att meddela att jag var inne. Jag brukar ju inte buffa när jag vill vara vänskaplig, utan jag klappar med tassen på kinden i stället. Konstigt nog hoppade matte till litet när jag gjorde det, och så flyttade hon huvudet bakåt. Då kunde jag ju inte nå henne så bra, alltså måste jag också flytta på mig. En ny kärleksklapp hade bara den effekten att hon drog täcket över huvudet. Mycket otacksamt. 

Kanske ska jag prova utan klorna nästa gång?

Pustar ut efter jobbet