Det är långt till en parkering i Spanien

Först vill jag tacka för allt deltagande i sorgen efter Puff. Det var verkligen en nattsvart måndag. Att beröva någon livet är fruktansvärt, hur rätt det än kan vara. Och det går inte att förbereda sig för styrkan i sorgen och saknaden efteråt.

Men ödet hade något väldigt oväntat i beredskap till mig. Jag fick ett mail från tjejen som driver det utmärkta katthotellet våra katter brukar bo på. Hon hade fått en förfrågan. Kände hon till någon som kunde ta hand om en kattunge? En av deras hundar var aggressiv mot den, och det var fara för kattens liv. 

En kattunge??? Nej, nej, nej, det fanns inte på kartan! Och inte nu, det var alldeles för tidigt. Dessutom är vi väl för gamla för en kattunge? Nä....eller? Det var som om någon knackade mig på axeln och sa "här får du en värdefull gåva, varför har du så många invändningar?" Och jag funderade litet till. Och ännu litet till. Att ingen, varken människa eller katt, har några garantier för en morgondag. Kanske överlever hon oss, kanske inte.

Så jag bestämde mig för att ge upp motståndet, och bara flyta med. Min man hade varit positiv från första början. Jag tänkte, att är det meningen, så är det, och då blir det av. Och måndags kväll var vi och hämtade lilla Lisa! Fick då höra hennes dramatiska historia.

Familjen hon bodde hos har också hus i Spanien, och det var i början av deras semester där som det hände. Jag minns inte riktigt var de hade varit, men jag tror de hade åkt från en parkering, och när de stannade efter att ha kört någon mil i högt tempo hördes ett jamande från motorutrymmet. Där satt en skräckslagen liten katt! Lyckligtvis var detta en djurälskande familj. De tog henne till veterinär, fick henne vaccinerad och insatt ett chip. Hennes födelsedatum sattes till 20 februari.  Sedan fick hon ett spanskt pass, och kunde följa med hem till Sverige när det blev dags för hemfärd, ca tre veckor senare.

Men, de hade ett problem. Den ena av familjens hundar kunde inte tåla nykomlingen. Hemma i Sverige var den van vid att en katt fanns i familjen, men den här nya...risken var stor att hunden skulle bita ihjäl kattungen.

Tre dagars bilresa senare var de tillbaka i Sverige. Hon hade varit helt lugn hela resan. Och det var hon också på färden hem till oss. Fast den varade ju bara en timme, förstås!

Hon verkade känna sig hemma direkt. Spinner bara man ser på henne, äter glupskt och går på lådan som hon ska. Och, till min stora förvåning, sover lugnt vid min sida hela nätterna! Jag var nog beredd på en hel del nattbus! I morgon, torsdag, ska vi till veterinären, hon måste gås igenom i Sverige också innan hon kan försäkras.

Visst är det märkligt hur en kedja av händelser länkas samman på ett nästan onaturligt sätt? Hur sannolikt är det att en liten katt från en plats längst nere i södra Spanien skulle hamna hos oss?

Nu hoppas jag bara att jag fattade rätt beslut. Det känns så. Piff och Puff lever vidare i mitt hjärta. Men jag får också glädja mig åt det nya, lilla livet som anförtrotts mig. Och skulle jag trilla av pinn' i morgon finns många i min närhet som skulle se till att Lisa får det bra.

Gustav och Lisa har ännu inte träffats. De ska få känna varandras dofter några dagar först. Jag har satt in två dosor Felliway Friends, och visst tror jag det kommer gå bra. Men Gustav får väl berätta själv så småningom!